tisdag 5 november 2013

Kladdkaka för klasskampen.

Kanske en av de godaste kladdkakerecepten evuuuuur.

1. Sätt ugnen på 200°C.

2. Vispa fyra ägg med 1½ dl socker.

3. Ställ 200 g smör och 100 g ljus och 100 g mörk blockchoklad i micron. Värm detta och rör ihop, men se upp så att det inte kokar! När klumparna har försvunnit och röran har svalnat häller du det i äggblandningen.

4. Häll sedan i 2 dl vetemjöl och 1 tsk bakpulver och blanda.

5. Smöra och bröa en form och häll chokladsmeten i den. Ställ sedan in formen i mitten av ugnen. När kakan är klar ska kanterna ha blivit torra men mitten ska gunga och dallra.

6. Ställ kakan svalt och servera sen med eller utan grädde, eller jordgubbar, eller vad du känner för.

Omnomnomnom

torsdag 31 oktober 2013

Morgonprestation.

Det syns inte att jag är halvdöd på bilden.

Hängde med Feministiskt initiativ vid Slussen imorse då vi kampanjade för "Ett uselt erbjudande". Riktigt roligt, kände mig extremt nöjd med mig själv, i synnerhet då jag var gravt outvilad (3-4 h sömn, yaaay), illamående och trött. Lyckades ändå vara PEPP och dela ut shitloads med folders till morgontrötta människor.

Ville mest påpeka det otroliga i att jag lyckades prestera något så utåtriktat trots gick på sparlåga. Gissar att nyckeln heter passion och engagemang.

torsdag 24 oktober 2013

D-vitamin.



Den som följt mig på Twitter nu i eftermiddags märkte kanske att jag tjatade rätt mycket om D-vitamin, vilket berodde mycket på att Vian började tweeta om att hon upplevde att hon fick så mycket energi av D-vitamin. Jag skrev att jag hade upplevt samma sak, just det här att helt plötsligt bli piggare, lugnare och gladare. Sen tog vi typ på oss rollerna att lobba för D-vitamintillskott, vilket tillverkarna antagligen inte har något emot, lol.

Men, på riktigt. Nu när dagarna börjar (nåja) bli kortare än nätterna och vi sällan får solljus på oss (huden bildar D-vitamin av solljus) så får vi brist på D-vitamin, vilket yttrar i sig i t.ex. orkeslöshet. Du som är mörkare i hyn löper större risk att få brist, eftersom pigmentet i din hud screenar bort mer solljus än ljusare hy. Jag hade länge tänkt att D-vitaminbrist inte var någon big deal blablabla, men nu när jag börjat ta tillskott så märker jag verkligen skillnaden (tar även omega 3-tillskott, vilket ju inte är fy skam). Förklarar ju även varför jag är så mycket piggare på somrarna: Det är inte ljuset i sig, utan att jag badar i D-vitamin.

Så, kontentan: Investera i D-vitamintillskott. Välj helst tillskott som är oljekapslar, då D-vitamin lättare tas upp med fett. Få i dig minst 2000 IE om dagen, helst lite mer nu när det är mörkt ute. Om du har mörkare hy så bör du äta typ 1000 IE extra eller nåt. Det fina med D-vitamin är att det är svårt att få i sig för mycket, isåfall ska du äta typ 10 000 IE, och det kommer du ju inte göra. D-vitamintillskott finns i vilken hälsokostbutik som helst.

Högre intag av D-vitamin = piggare och får mer ork = orkar ta kampen.

SÅ. HIMLA. BRA.

(vill tillägga att det känns sådär att uppmana till konsumtion, men D-vitamin är så jävla bra att det är värt pengarna etc)

onsdag 23 oktober 2013

Håll käften och ge mig en kram.


Jag brukar ofta läsa Fannys briljanta inlägg om hur patriarkatet yttrar sig i företrädesvis heteromonogama relationer. Hon har skrivit många inlägg som är mitt i prick om ämnet och alla borde läsa dem, i synnerhet män. Idag postade hon ett inlägg om Män Som Ska Lösa Problem Rörande Känslor, som ni bör läsa: Dels för att det är skitbra, dels för att ni ska förstå vad jag spinner vidare på.

Jag tände till direkt, vilket lite grann förvånade mig då jag tidigare läst så många träffsäkra inlägg kring ämnet och hummat och nickat igenkännande. Så varför blev jag så uppeldad av just detta inlägg? Det är lite oklart. Men jag tror att det beror på att detta är något jag stött på så många gånger, hos enbart män. Nästan alla män jag träffat har varit sådana, men i princip inga kvinnor. Det kan inte vara en dum slump att det är såhär, det är mer djupt rotat än vad vi kanske vill tro. Män (nu generaliserar jag big time, lev med det) vill som sagt alltid lösa problem. De vill veta varför en gråter, så att de kan lösa det så att personen slutar gråta. Vad de kanske inte alltid fattar är att ibland kan du inte lösa något, eftersom det inte finns något att lösa. För att kunna lösa något så måste det finnas ett problem.

Ett konkret exempel på ett problem som kan påverka en känslomässigt och som går att lösa är att en kanske planerat något inför helgen, och sen dyker något oväntat upp och ställer till det och riskerar att förstöra planerna. Det kan bli körigt och få en att bli stressad och må dåligt och kanske uppgiven då en inte vet vad en ska göra. Du kanske klagar om detta för din partner. Hen lyssnar och hjälper dig att finna en lösning på problemet, genom att t.ex. ta hand om det oväntade som dök upp, vad vet jag. Detta är alltså ett problem som KAN lösas. Men ibland dyker det upp problem som INTE kan lösas, och där misslyckas många män med att hantera situationen. Det beror i mångt och mycket på att de försöker lösa ett problem som inte finns.

Fanny skriver om ”känslomässiga problem”, men jag ställer mig tveksam till det. Är alla känslomässiga problem just problem?  Att må dåligt är ju ingen hit och inget någon nog vill göra, men är det just ett problem? Jag tvivlar på det. För hade det varit ett problem så hade det kunnat lösas rent konkret, men det kan inte det. Jag skulle snarare kalla det depp, melt-downs, ångest och annat som syftar till att det är en sinnesstämning snarare än ett problem. Det är inte ett problem i sig att må dåligt utan ett rationellt skäl (mår en dåligt en längre tid så är det dock dags att uppsöka vård, av förklarliga skäl), men vi vill ju så gärna göra det till ett problem som ska lösas, när det inte ens finns något att lösa (det är jobbigt att må dåligt och det är jobbigt med kära som mår dåligt). Det är därför kvinnor brukar vara bättre på att hantera andras känslostormar: vi vet att det inte är ett problem i sig att vår vän mår dåligt, i det avseende att det inte är ett problem som ska lösas. Vi ser vår vän gråta, frågar ”men hur är det med dig?”, håller om, kramar hårt och väntar på ett svar som kanske inte ens kommer. Vi låter vår vän gråta ut, tala fritt, prata om det, vare sig det är om något som kan lösas eller ej, Vi öppnar våra famnar, låter vår vän känna sig trygg i vetskapen att vi finns där, alltid finns där. Först när vår vän säger ”vad ska jag göra?” så försöker vi hitta en lösning, men inte förr. För vi vet att allt inte går att lösa, och det är ingen idé att försöka finna en lösning när någon är i upplösningstillstånd.

Och detta verkar många män känna sig maktlösa inför, att de inte kan lösa något med en strategisk plan, utan att de istället måste öppna sina famnar och låta tårar väta ner deras axlar. De får sen barnsben lära sig att lägga upp strategiska planer för att lyckas med det ena och det andra, men de får så sällan verktyg för att hantera andras känslor (och ofta sina egna, tyvärr), något som kvinnor istället får lära sig tidigt tidigt, vad de ska göra när de ser någon som är ledsen. Jag kan inte komma på en enda gång när jag varit ledsen och inte haft en eller flera kvinnor som omedelbart kommit till min undsättning för att trösta mig. Andelen män har gjort samma sak är försvinnande få (de kanske vågar sig fram efter en stund, väldigt försiktigt). Detta beror inte på att männen av naturen är empatistörda, utan att de sällan ges samma möjlighet att hantera relationer och känslor som kvinnor. Resultatet blir att de försöker hantera situationen på det sätt de lärt sig: genom att lösa problem. Problem som inte ens finns. Och sen skylla på kvinnan när "problemet" inte gick att lösa. När allt en vill ha är en kram och höra att de älskar en som en är.

Så lite begärt, så svårt att få.

Så snälla män, jag ber er.

Sluta upp med att ”lösa problem”.

Håll istället käften och ge mig en kram.

Sthlm Italo Disco Party.


Ni har väl inte missat Sthlm Italo Disco Party som jag är med och arrangerar? Festen drar igång 14 februari och inleds med en klubbkväll på Nalen Klubb, för att sedan avslutas med le grande finale på Nalen 15 februari, där Brian Ice, Fred Ventura, Albert One, Tobias Bernstrup, ItaLove och Amaya vs. Neon Game uppträder. Återupplev 80-talet och laserdiscon för en kväll eller två, kom och dansa med oss! Biljett köper du på Tickster.

VÄLKOMNA!!!!1111

torsdag 17 oktober 2013

Ask.fm.



Har skaffat ask.fm! Ni är varmt välkomna att ställa frågor om det mesta. Dock kommer jag inte svara på saker som går att googla fram, typ "vad är radikalfeminism?" och "hur förtrycks kvinnor?". Goddammit, just fukkin google it. Jaha, det är jobbigt att googla säger du. Det var ju tråkigt.

FRÅGA MIG ROLIGA FRÅGOR OK?

onsdag 16 oktober 2013

Tänk positivt.

Något som retar skiten ur mig är alla dessa inspirerande livscoacher som framför oändlig visdom om lycka, framgång och välmående. Enligt dem så är nyckeln till lycka, framgång och välmående positivt tänkande. Tänker du rätt, så kommer du få det bra. Detta är så verklighetsfrånvänt att jag inte ens vet vilken ände jag ska börja i.

Dessa inspirerande livscoacher verkar totalt ignorera det faktum att vi lever i ett komplext samhälle som byggs på olika maktstrukturer, baserade på sexism, rasism, klass, homofobi, transfobi, etc. För om det nu VAR så att positivt tänkande var nyckeln till lycka, framgång och välmående, så är vita heterosexuella män från medelklassbakgrund fantastiskt duktiga på att tänka positivt. Jag kan inte ens föreställa mig alla böcker om självkänsla och helgkurser om inre lycka som de måste ha tagit del av för att komma dit de är nu. Vad är det för fel på kvinnor, icke-vita, arbetare och QTBH-människor egentligen? Varför tänker inte de positivt som vita heterosexuella män? SKÄRP ER FÖR FASEN.

Nej, positivt tänkande är bara ett redskap för att upprätthålla den rådande maktordningen. Vi ska gilla läget och vara glada fastän bli blir förtryckta, dubbelt förtrycka eller tredubbelt förtryckta och har det jävligt snårigt som det är pga det. Även om du är arbetslös så ska du vara glad och tänka positivt (”så får du kanske jobb!” amen vafan). Att positivt tänkande är så mycket på tapeten idag är resultatet av den individualistiska smörja vi fostrats in i och blivit fortsatt tvingade att leva i. Vi har fått lära oss att vi kan göra vad vi vill, bara vi typ, VILL. Att alla har helt olika förutsättningar är något som inte tas med i beräkningen. För vi är inte jämlika. Inte än.

Den dagen positivt tänkande faktiskt strukturerar om samhället så ska jag börja vara positiv. Men tills dess:

Sluta tänk positivt. Ta kampen, börja revoltera, störta strukturerna, var aldrig glad. Spräng allt.

måndag 14 oktober 2013

Ny design.

Ok, så jag har bytt design på min blogg till nåt som för tankarna till typ godis och sockervadd. Jag älskar ju rosa, så varför inte, liksom.

Ja, det var väl allt.

Eller, nej, vänta. Veronica Maggios senaste album är fan kick-ass, är sist på bollen etc (skyller på att jag har ett liv, eller jag vet faktiskt inte). Och det här att jag använder uttrycket "kick-ass", varför?

Men ja, förhoppningen är väl att min nya fina design ska peppa mig att skriva mera. Såeee... stay tuned.

söndag 6 oktober 2013

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Fannys och Schmenus bloggutmaning fortsätter, och denna gång tänkte jag faktiskt leverera innan deadline.

Fanny frågar: Hur skildras sex [i populärkultur], och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Ja... ärligt talat... var fan ska man börja? Få saker fuckar upp ens sexualitet så mycket som Hollywoodfilmer. De fuckar upp sexualiteten på alla områden: Kärlek, kommunikation, njutning, teknik, män vs. kvinnor och gud vet vad.

Har ni tänkt på att i Hollywoodfilmer så är tankeläsning bevis på äkta kärlek paret emellan? Dvs, personerna ifråga behöver inte kommunicera uttryckligen med varandra genom att typ prata, för de liksom vet vad den andre vill och inte vill. Alltid. Relationerna är därför alltid perfekta pga detta, sexet är alltid magiskt (det är som att de alltid vet exakt hur de ska vidröra den personen trots att det är första gången de ligger) och personerna förstår alltid. Alltså, jag inser att jag inte kommer kunna skriva ett konstruktivt inlägg om ämnet pga min avsky, det kommer bara bli en rant.

För sexet är som sagt alltid magiskt. Första gången personerna ska ligga med varann så är allt så jäkla bra: Inget kondomkrångel (kondom är f.ö. ytterst sällsynt), kläderna åker alltid av helt perfekt, inga snedkyssar, inga "oj, hehe". Allt liksom flyter. Kvinnan får orgasm omgående (jätterealistiskt såklart) och allt är prima liv. Jag vill se filmer och tv-serier där första ligget med en ny person är lite awkward som det kan vara när någon ligger med en ny.

Just det här att sexet alltid är så himla BRA första gången någon ligger med en ny, och ännu hellre, att sexdebuten är himlastormande underbar, hur rättvis bild av sex ger det? Jag skrattar alltid rakt ut när jag läser eller ser populärkultur där sexdebuten är magisk. Liksom, lol, eller hur.

Alltså, jag orkar inte ens. Hela Hollywoodkärleksmodellen kan avgå. Den lär oss att sex alltid är perfekt om det är med rätt person, och att om personen är rätt, The One, så behövs ingen verbal kommunikation. Alltså, avgå Hollywoodidealet. Jag har aldrig haft så bra sex och så bra relation som när jag kommunicerat väl. Tankeläsning fungerar fortfarande inte, även om personen är rätt.

onsdag 2 oktober 2013

måndag 30 september 2013

Bloggutmaning. Ämne fyra – våldtäkt.

Pga the good old tidsbrist, så har jag inte hunnit bidra med inlägg om det senaste ämnet i Fannys och Schmenus bloggutmaning, trots att vi fick två veckor på oss (tror det säger en del om mitt schema, som dock blivit bättre nu, HURRA). Jag tänkte göra det enkelt för mig och länka till ett gammalt inlägg jag skrivit om ämnet, nämligen våldtäkt och den gången jag inte blev våldtagen (hata mig inte för att jag är lat/saknar tid).

F.ö. får Svea hovrätts uppmärksammande våldtäktsdom mitt huvud att implodera. Avgå.

(jag har alltså hoppat av idéhistoria A pga hade ca noll fritid, så nu ska jag ha mer tid att blogga. Yaaaaaay)

tisdag 24 september 2013

Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag och min favorit (för så vill jag kalla honom, då han är något mer än bara en relation för mig) pratar ofta om saker. Roliga saker, tunga saker, djupa saker, ytliga saker, sexiga saker, osexiga saker. I princip allt. Så var det även häromkvällen, när vi halvt utmattade låg i sängen och skulle sova efter att den helgen ha besökt mina föräldrar. Vi låg och småpratade lite, varvade pratet med kärleksförklaringar av den töntiga sorten och sen slog det mig:

Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag inser ju hur provocerande detta kan uppfattas, detta går ju emot i princip allt vi blivit uppfostrade att göra. Klart vi ska fråga hur andra mår, annars är vi ju inte omtänksamma.

Men tänk på alla de gånger du frågat hur någon mår och inte brytt dig om svaret? Hur omtänksamt har det varit på en skala, egentligen? Personen anförtror dig något och du svarar "usch då, det var ju tråkigt" och knattrar vidare på din smarta telefon. Du frågade, men betedde dig inte särskilt omtänksamt. Att du frågar är alltså ingen garanti för att du är omtänksam.

Men hur tänker jag då med detta, att jag inte ska behöva fråga andra hur de mår? Är det för att jag är lat? Att jag inte bryr mig? Nej, ingenting sånt. Jag brukar fråga om jag ser på en person att hen verkligen verkar vara trasig, men oftast syns inte sånt på folk. Det kanske är mer subtilt, eller det kanske inte märks alls. Jag kanske själv har mycket i tankarna och noterar inte dessa subtila signaler, eftersom jag själv inte är mer än människa.

Nej, såhär resonerar jag: Känner du dig tillräckligt trygg i vår relation så kommer du självmant att vilja öppna dig för mig, eftersom du vet att jag kommer lyssna. Vad du än har på hjärtat så kommer jag finnas där för dig. Du ska känna trygghet i att jag aldrig kommer avvisa dig, förminska dina känslor, säga till dig att rycka upp dig. Du ska komma till mig, säga att du inte mår bra, och jag ska låta dig få tala till punkt. För din skull ska jag släppa det jag har i händerna och ta mig tid.

För jag har märkt att i de relationer (nästan alltid romantiska sådana) där jag väntat på att personen ska fråga mig hur jag mår (är det inte uppenbart att jag inte mår bra? Hallå?) så har jag även känt mig otrygg, aldrig riktigt vetat ifall personen skulle lyssna på mig eller inte. Om personen frågar så "vet" jag i alla fall att hen kommer lyssna, den här gången. Kanske inte andra gånger, men åtminstone den här gången. Har jag känt mig trygg så har jag själv velat berätta, eftersom jag vetat (eller trott att jag vetat) att personen kommer lyssna utan dömande.

Min omtanke ligger inte i hur ofta jag frågar dig hur du mår, utan hur jag beter mig när du berättar att du mår dåligt.

söndag 15 september 2013

Bloggutmaning. Ämne tre – onani.

Once again är jag ute i sista sekund pga tidsbrist (herregud, måste börja lära mig prioritera, eller nåt). Veckans ämne i Fannys och Schmenus bloggutmaning är onani. "Åhnej" var min instinktiva tanke, "måste jag skriva om mina privata upplevelser?". Insåg typ sekunden efter att jag såklart inte måste det. Men det faktum att jag föst tänkte "åhnej" är ju ganska illa, och rätt symptomatiskt för den kvinnliga onanin, den-som-inte-får-nämnas-överhuvudtaget. Sjukt och dumt, eftersom manlig onani är nåt som nästan konstant trycks upp i våra ansikten.

Som tur är så upplever jag att diskussionsklimatet kring kvinnlig onani ändå är lite bättre än när jag var i tonåren. Vad det beror på är ju inte helt lätt att säga, men tyvärr vill jag påstå att det nog har att göra med att jag umgås mestadels med andra kvinnor som ändå är rätt frigjorda sexuellt och tycker om att prata om sex. Dvs: Det är endast i min lilla feministbubbla det är såhär. Alla lever inte i sådana här fantastiska feministbubblor. I största allmänhet så är det fortfarande tabu att prata om kvinnlig onani. Huvudregeln för kvinnlig onani är att den typ inte existerar. Kvinnor onanerar inte eftersom alla vet att de har lägre sexdrift än män. Män å sin sida onanerar typ hela tiden, eftersom de är kåta monster som konstant måste få utlopp för sin sexuella frustration. Att dessa unkna föreställningar kring könens sexdrift finns kvar är för mig hela jävla otroligt, och de påverkar som sagt även synen på kvinnlig onani.

"Sitter du och runkar, höhö" kan killar skämta med varann emellan. "Fan, var tvungen att runka ett tag när jag såg på filmen, X är så jävla het i den" säger en kille och hans polare hummar förstående. Jo, klart en inte kan låta bli, hon var ju het och han är ju en vanlig kåt kille.
Säger en tjej nåt liknande så blir det starka negativa reaktioner (förutom i min lilla feministbubbla då, men nu utgår jag faktiskt inte från den). "Men, ewww?" "Ehm... 'okej'" "*hyschar*". Ja. Ni fattar. Ingenting som bjuder in till ytterligare samtal eller hi-fives. Jag kan själv reagera om jag t.ex. ser en tweet där en tjej berättar att hon just onanerat, eller vill onanera. "Men, ska du verkligen tweeta sånt?". Ja. Du ska tweeta sånt om du vill det. Varför inte? Vi borde prata med om kvinnlig onani, både om det som fenomen och personliga upplevelser, hur vi kan göra onanin lite trevligare och skönare. Just nu tystas samtalen ner, och den som tog initiativ till samtalet känner sig dum som försökte vara lite frigjord. Tips till framtiden: Nästa gång en kvinna vill prata onani, börja prata. Låt inte samtalet dö ut av skam. Dela med er av erfarenheter och små knep.

För att själv föregå med gott exempel: Investera i en vibrator. Bli sen inte ledsen om den går sönder pga intensivt bruk.

söndag 8 september 2013

Sockervadd.

Har alltså ny hårfärg. Enligt tillverkaren så heter färgen jordgubbsblond, men mitt hår blev snarare rosablont. Fast det är superfint, jag är jättenöjd och klagar inte etc.

Foto: Odd Jönsson

Bloggutmaning. Ämne två – bortom penetrationsnormen.

Fannys och Schmenus bloggutmaning fortsätter, och jag är denna gång ute lite i sista minuten då jag inte hunnit och orkat blogga denna vecka. Jag vill även poängtera att jag är hyfsat bakis atm, så detta inlägg blir nog inget direkt mästerverk. Men, here goes:

Fanny skriver: "Penetrationsnormen för mig handlar om att sex så ofta går ut på att kukar eller fingrar ska stickas in i olika hål. I mina ögon är detta ett väldigt patriarkalt sätt att se på sex, ett sätt som utgår ifrån mannens behov och njutning, från en manlig norm. Hur kan vi komma bortom denna? Hur skulle en sexualitet bortanför penetrationsnormen kunna se ut?"

Jag håller med Fanny om detta, att penetrationsnormen utgår från mannen och hans fysiologi (en kuk att penetrera med), vilket yttrar sig väldigt tydligt när lesbiska par får höra frågan "men... hur har ni sex?". Vi har fått lära oss att penetrationssex = riktigt sex, och den allra tydligaste yttringen för penetrationsnormen är när någon säger "jag hade sex med X" och vi omedelbart antar att det var penetrationssex. Om personen menade oralsex, så måste hen säga det, annars utgår vi från penetrationssex.

Alla sexuella aktiviteter som inte inkluderar kuk i fitta (eller analen) är inte riktigt sex. Framförallt: Om du som kvinna känner dig "tvungen" att blanda in icke-penetrerande aktiviteter, som t.ex. oralsex, så är det du som är lite konstig som inte blir tillfredsställd nog av kuken. Sjukt, egentligen. Varför inte blanda in så många element som möjligt? Så blir det liksom ännu skönare och bättre. Kuken räcker faktiskt inte.

Typiskt för penetrationsnormen är att sexakten är slut när det inte går att penetrera längre, pga kuken blivit slak av t.ex. utlösning eller vinballe. Och vi hade inte sex "egentligen" när vi "nöjde" oss med oralsex. Penetrationen är målet, eftersom penetrationen är normen. Det är så otroligt svårt att komma bort från denna norm, i synnerhet om en lever i en heterosexuell cis-relation (cis-man och cis-kvinna, vill säga). Allt sex ska sluta med penetration. Nu är jag lyckosam nog att vara i en relation där sexet inte tar slut bara för att mannen kommit, men det är tyvärr ingenting självklart. Allt ljus på kuken och vad kuken tycker. Fittan då? Skit i fittan, den tackar bara och tar emot. Fittan vill inget speciellt egentligen.

Nu när jag har bakissvamlat ett tag, hur kan vi göra rent konkret för att bryta med penetrationsnormen? Well, detta är ju ingenting helt lätt, eftersom det är det första vi får lära oss angående sex, att sex = kuk i fitta. Eller penis i vagina. Eller vad folk nu kan säga. Vi måste främst lära oss att sex kan vara på så många olika sätt. Vaginalsex, analsex, oralsex, petting, BDSM, cybersex bl.a. Vi måste även därmed sluta anta att "sex" = penetrationssex. Det är skitsvårt, jag vet, men försök.
Om du lever i en heterosexuell cis-relation: Ha penetrationsfritt sex emellanåt. Faktiskt inte helt dumt, om jag får säga det själv.

Men, det bästa är att du nu är medveten om penetrationsnormen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.

måndag 2 september 2013

Den perfekta sambolösningen.

Jag är en sån där person som är introvert, vilket innebär att jag inte har ett särskilt stort socialt behov. Tvärtom så har jag ett stort behov av att umgås med mig själv: Umgås jag för länge och för mycket med folk så blir jag till slut trött, irriterad och allmänt cranky och skitjobbig, jävligt ocharmig helt enkelt. Då måste jag gå in i min lilla bubbla och umgås med mig själv ett tag. Hur mycket beror på: Ju mer jag tycker om människorna jag umgås med, desto kortare återhämtningstid behöver jag. Men behovet finns alltid där, och kan variera med saker som t.ex. yttre stress, (o)hälsa och kreativitetsbegär. Jag behöver helt enkelt andas ett litet tag, och kanske läsa en bok, tramsa på Twitter eller skriva lite. Enmansaktiviteter helt enkelt.

Detta har ofta gett mig ångest inför ett eventuellt framtida samboskap. Tanken på att vara sambo har både lockat (mysigt) och skrämt (jobbigt) mig, men mest skrämt mig. Jag har aldrig varit sambo, däremot kombo, och det tyckte jag var oerhört jobbigt, att jag aldrig riktigt fick vara ifred. Ville jag vara ifred så var jag tvungen att gå utanför hemmet, alternativt försöka locka ut de andra (med varierande resultat), eller helt enkelt vänta på att de kanske skulle försvinna iväg nån gång. Är du sambo så delar du alla utrymmen med en person (nu utgår jag från monoamorösa relationer här, eftersom jag själv är monoamorös), och just den tanken skrämmer mig, att ingenting är mitt, att ingenting är heligt (lol).

Men eftersom jag är en smart person, så kom jag igår på lösningen på min ångest, ifall det nån gång skulle bli aktuellt med ett samboskap. Jag säger inte att jag är först med denna lösning, för det är jag antagligen inte, men jag har å andra sidan inte hört nån säga att de lever såhär. Det hela är skitenkelt:

Varsitt sovrum.

Ganska oromantiskt, right (fast nä)? Normen säger att sambos ska dela sovrum och säng, för att... tja... det är en norm, och det är så normer funkar: Vi ifrågasätter inte dem. Men tänk ändå: Du och din partner bor tillsammans. Ni delar vardagsrum, kök och badrum, men har varsitt sovrum. Ett varsitt rum som bara är ert. Ett rum som ni får inreda precis hur fan ni vill. Ni får ha precis vilka grejer ni vill där. Och framförallt: Ni får vara ifred så mycket ni vill där. Er partner har ingen rätt att komma in och härja och stöka till och bestämma. Det är er fristad, ert lilla andningshål. Era regler gäller där. Jag tror nämligen att det är det som kväver många sambopar, att allt är "vårt" och det finns inget "mitt". Vardagsrummet, köket och badrummet är fortfarande gemensamt, men sovrummen tillhör bara er. Visst är det fantastiskt?

"Men vadå, ska vi inte sova tillsammans???"
Men hallå, bjud in din partner att sova med dig då? Typ fråga "vill du sova med mig inatt?". Hur jävla svårt kan det vara? Typ som när du insamlar samtycke inför varje sexakt, men det kanske du inte gör...?

onsdag 28 augusti 2013

Väck mej.

Vardagstortyr är att behöva slita sig upp ur sängen på morgonen när ens schatzi ligger kvar.

måndag 26 augusti 2013

Fuq you sommar, hallå hösten.

Såhär såg jag ut i sommar.


Det har varit en rätt lång sommar, och jag är faktiskt glad över att den är över, för det betyder att det SNART ÄR HÖST FUQ YEAH!!!!!!!111

Hur som haver, jag har ju bloggat oerhört uselt denna sommar, mest för att min intellektuella kapacitet och produktiva förmåga lite grann segas ner av värmen. Har hållit mig rätt aktiv på Twitter och irl, men that's about it. Så om ni typ inte följer mig på Twitter eller är vän med mig på fejjan, så kanske ni inte har så bra koll på vad fan jag håller på med. Så vi kör en kort resumé angående denna sommar.

  • Spenderade midsommar hos mina föräldrar. Hade planerat att skriva och läsa jättemycket, gjorde inget av det. Goddamnit heat
  • Börjat jobba som marknadskommunikatör på Grensman & Grensmans. Det är rätt spännande, då jag kastats ut på djupast möjliga vatten med stort ansvar. Fast jag gillar det, hade nog blivit gravt uttråkad annars. Det är även intressant att se rent konkret vad jag kan, vad jag är bra på och vad jag inte kan (det jag inte kan läser jag böcker om, mmm-hmmm). Har upptäckt att jag är superbra på att skriva, surprise surprise! Jamen alltså, ni kan anlita mig, åh vad ni kommer bli nöjda. Se min konsultprofil i länken.
  • Jag är med i ledningsgruppen för Sthlm Italo Disco Party. Blev inbjuden då jag har erfarenhet av liknande event, vilket känns superbra. Allt kommer bli superbra. Vi kör 14-15 februari, så var där då! Stort plus för att det är tjejdominans i ledningsgruppen.
  • Börjat som krönikör på Hey Sugar Magazine. Vilket påminner mig om att jag måste leverera en ny krönika snart, lol.
  • Startat en diskussionsgrupp/aspirerande tankesmedja som heter Genusgenierna. Det går bra för oss, tackar som frågar. Feminister boendes i Sthlm får gärna höra av sig.
  • Blivit medlem i Feministiskt Initiativ. Planerar även att vara aktiv där, vilket dock gått sådär hittills pga krockar. Meneh, det blir nog skitbra osv.
  • Jag ska börja plugga! Idéhistoria A, närmare bestämt. 50%, distans på Umeå universitet. Hur det ska gå ihop med jobb och Italo Disco-partyt vettefan, men iaf. Sjukt nöjd.
  • Träffat så mycket nytt bra folk! Så himla roligt.
  • Blivit kär. Ba en sån sak. Ingen liten sak heller. Vet inte ens varför jag skriver detta. /tönt
  • Hur fan ska jag hinna med ovanstående saker på samma gång? Aja.
Åh hösten, har längtat efter dig så mycket. Så trött på den sövande kvävande sommarvärmen. Ge mig bruna höstlov, raggsockor, regniga kvällar och te med kärlek.

Bloggutmaning. Ämne ett - Fittan i fokus.

Bästa Fanny och Schmenus har startat en bloggutmaning om sex, och då jag bloggat ca jätteuselt nu under sommaren, så känner jag att det är en bra grej att skriva om, för att lite sparka igång bloggandet igen (har jag väl börjat så brukar jag ha svårt att sluta). Saknar som fan att blogga, men har inte riktigt kommit mig för att sätta igång igen av anledningar (dat lack of självdisciplin + levt afk). Kan faktiskt kanske skriva ett blogginlägg om det, eller nåt. Ohwell, tycker vi hoppar över det här ursäktandet och typ kör igång.

Första ämnet är om fittan. Ett ämne nästan alla kan säga något om, i synnerhet om en föddes med en sådan. Ett kärt barn med många namn. Jag brukar variera namnen, men ett av mina favoritord är nog fitty, som en blandning mellan fitta och pussy. Lite larvigt, men jag gillar det.

Jag tror jag alltid gillat min fitty. Jag kan inte komma på någon gång jag känt någon form av förakt mot den. Skam, ja, men inte förakt. Alltid gillat den. Gillar den extra mycket i samband med sex pga dat njutning den ger. Jomen alltså, damn. Det slår mig varje gång jag har (bra) sex: Hur är det möjligt att en så pass liten kroppsdel kan få en att halvt avlida pga det är så skönt? Blir lika fascinerad varje gång. Och blir nästan lika frustrerad över hur sällan fittbärare i största allmänhet får veta bra saker om sin fitty. Hela tiden ska vi höra om alla problem, allt jobbigt: Mensvärk, svamp, vestibulit och whatnot. Men allt det göttiga då? Hur vi fixar orgasmer på bästa och enklaste sätt. Bara en sådan sak. Men nej, fitty står under konstant kontroll. Vi kanske inte har fysiska kyskhetsbälten, men åh, det behövs inte. Vi skambelägger fitty istället, det fungerar minst lika bra. Kommer med så jävla mycket åsikter om hur den ska se ut och vara. Rakad, för det är fräscht (lol). Passiv, för kuken ska vara aktiv (blörgh, här kommer jag med heteronormen, men nåja). Fitty ska bara ta emot, liksom. Vara en mottagare, orsaka mannens orgasm.

F.ö. är det skitlarvigt att vi hela tiden får lära oss att kvinnans orgasm är knepigare än mannens. Well, ja, den är ju knepigare eftersom vi 1) inte får lära oss hur vi ska bära oss åt 2) inte får lära oss anatomin ordentligt 3) accepterar tråkigt och dåligt sex. Klart som fan det blir knepigt när älskaren är dålig och vi själva inte vet vad vi håller på med. För att inte tala om alla dessa män som orgasmhetsar (herregud, avgå allihopa).

Vår relation till fitty är helt enkelt onödigt komplicerad, mest pga alla skamkänslor vi blir påprackade, pga utebliven information, och pga allt hysch-hysch. Låt oss tala öppnare och mer okomplicerat om fitty. Som jag och några gjorde på en fest i helgen. Vi pratade typ om fontänorgasmer (som samtliga ville uppleva men inte gjort pga DEN FÖRBANNADE UTEBLIVNA INFORMATIONEN).

Låt oss ta tillbaka makten över fitty.

tisdag 9 juli 2013

Gamer boy.


Det är först när vi byter roller som vi inser hur taskigt bemötta gamertjejer blir.

lördag 29 juni 2013

Från rabiesfeminist till riktig kvinna.

Tidigare idag var jag en ful rabiesfeminist...



... men sen blev jag en knullbar riktig kvinna™! Så otroligt nöjd, nu kan jag äntligen bli omtyckt av patriarkatet!

torsdag 27 juni 2013

Det uppfinningsrika barnet.

Häromdagen, när jag var på väg till tunnelbanan, så såg jag på avstånd (är hyfsat närsynt fyi) ett barn som satt vid ett sånt här litet barnpicknickbord på garageuppfarten (bor i villaområde). På håll såg det ut som att hen sålde kakor, vilket såklart gjorde mig intresserad. När jag kom närmare så såg jag att det var en liten flicka i kanske 5-årsåldern som på bordet hade... ja, inte kakor i alla fall. "Hej! Vad har du här?" frågade jag. "Loppis." Och, ja, jag vet fan inte hur jag ska beskriva prylarna som låg på bordet, men det såg ut att vara allsköns hemmapyssel. Jag bad henne berätta vad hon hade till försäljning. Bland annat hade hon en kork (alltså, en sån där riktig vinkork från korkek) som hon hade klistrat fast sådana där pysselögon i ändarna. Det var alltså en maracas. Sen hade hon en tärning som hon hade täckt för alla sidor utom 1 och 6. Började asgarva högt, för det var så roligt och briljant i sin enkelhet. När jag frågade henne vad hon rekommenderade mig, vad jag skulle ha mest nytta och glädje av, så visade hon upp en mask, som var ett gäng plastband formade som ett T och med pysselögon i översta ändarna. Den kostade en krona, men hon fick en guldtia av mig. Jag sa att hon borde bli en uppfinnare när hon blev stor, önskade henne en bra dag och gick vidare till tunnelbanan, lyckligare än på länge.

onsdag 19 juni 2013

Midsommarsemester.


Vad jag gör? Nä alltså, typ äter, sover, läser, twittrar, skriver (lol, nåja, snart iaf), kollar på youtubefilmer samt pimplar nya favoritlikören Hallonlacks. Den smakar alltså hallon/lakrits. Det är exakt lika awsum som det låter. Så. Äckligt. God. Obs, ej sponsrat inlägg.

lördag 15 juni 2013

S.k. "naturlig" makeup.

Idealet säger att kvinnor ska vara "naturligt" vackra, vi måste alltså anstränga oss men det får absolut inte märkas. Så jag lade en s.k. naturlig makeup på mig själv då detta passar perfekt in på idealet. Notera alltså att det är VÄLDIGT mycket smink (det enda jag inte lagt på är ögonbrynsfärg och mascara). Sminket ska finnas där men se "naturligt" ut, som att vi såg ut sådär på riktigt. Bedrägligt? Nej, sjukt.


fredag 14 juni 2013

Musiktips! Retrodisco.

När jag började blogga på denna blogg så tipsade jag väldigt ofta om bra musik. Det har kommit lite i skymundan nu tyvärr, vilket jag tycker är synd då det trots allt finns så äckligt mycket bra musik därute. Så jag tänkte nu tipsa om lite olika artister/band/projekt/lalalala som jag gillar, gemensamt är att alla låter som att musiken producerats på 80-talet... men det har det alltså inte! Det är ny musik, typ 2010-tal. Dvs, retrodisco. Tänk er Miamistränder, Miamidiscon, Miamigator... lasrar, paraplydrinkar, permanentade hår, solnedgångar... ni fattar. Jag lägger bara upp ett fåtal videos (med de enligt mig bästa låtarna), men såklart är ju de andra låtarna från artisterna suuuuuper. Upptäck! Lyssna! Älska!

And heeeeeere comes:


Miami Nights 1984



Lazerhawk



Lost Years



The Pillars of Creation



Sunglasses Kid

tisdag 11 juni 2013

Genusgenierna.

Jag har, efter några månaders funderingar, äntligen gjort slag i saken och startat en diskussionsgrupp för genusfrågor och feminism. Idén kom när jag insåg att jag ofta diskuterade dessa frågor på internet, men nästan aldrig IRL, och om jag någon gång gjorde det IRL så var det inte alltid med en likasinnad. Jag saknade helt enkelt fysiska möten och djupa samtal (internetdiskussioner är också kul, men de har en helt annan dynamik). Men, istället för att gnälla på att det inte finns någon diskussionsgrupp, så gjorde jag helt enkelt slag i saken och bildade en egen. Vi är inte så jättemånga medlemmar ännu (32 st i skrivande stund), men det blir vi nog tids nog. Tanken är att det ska vara en slags diskussionsgrupp som kanske med tiden utvecklas till någon form av tankesmedja, det hade varit sjukt spännande i så fall. Tänk om vi till slut ger ut en feministisk antologi, som speglar den fjärde generationens feministvåg? Fattar ni hur spännande det hade varit? Jag kissar nästan på mig vid tanken. Första samtalet är imorgon, och det ska bli så otroligt roligt. C:

Om du bor i Stockholm och vill diskutera genus, feminism och jämställdhet med likasinnade, hör av dig! Vi träffas ungefär en gång i veckan, och det är inget krav på att en ska delta varje gång (ni deltar när ni kan delta helt enkelt).

måndag 3 juni 2013

Prima liv.

Ni vet när en ska åka in till stan och lämna tillbaka en bok till ett bibliotek längst ut på en jävla ö (Essingen) och sen på vägen hem ser en Myrorna-butik och ba "åh, jag gillar ju second hand" och slinker in där, bara för att se ett par fantastiskt fina gummistövlar för 75 kr och tänka "jag behöver ju faktiskt gummistövlar" och då slå till?


Idag var en sådan dag.

fredag 31 maj 2013

Sjukt god fredagsmat.

Fredag!

Och jag tänkte dela med mig ett enkelt recept som jag fick på Twitter (minns ej av vem :C), och som jag modifierat lite grann efter egen smak pga älskar mat. Perfekt fredagsmysmat så att säga.

PASTA MED BLÅMÖGELOSTSÅS
  1. Stek små halloumibitar i smör tillsammans med skivade champinjoner, vårlök, skuren paprika, squash och broccolibitar. Förutsatt att du gillar det då.
  2. När allt är liksom färdigstekt, dvs grönsakerna inte så jävla råa längre (de ska vara TILLAGADE) och halloumiosten sådär vackert smörgyllenbrun, så ha i en bit Creamy Blue pga supergott. Hur mycket du vill ha är upp till dig: Ostälskare bör ha en stor bit.
  3. När ostbiten har smält så klickar du i creme fraiche (inget jävla light-tjafs) och liksom rör runt så att det blir en fin god sås. Addera ett gäng färska körsbärstomater pga om nom nom.
  4. Servera underverket med färsk tagliatellepasta (Paolo Robertos variant är faktiskt supergod. Finns i vanliga matbutiker).
Inte illa för att vara från en dysgastronom, va? Men så är mögelost också mitt hemliga vapen när det kommer till matlagning...

torsdag 30 maj 2013

DNews.

Satt och kollade på några klipp på den populärvetenskapliga youtubekanalen DNews när en sak slog mig angående programledarna. Kolla på bilderna (länkarna är enbart som bildreferenser).





Slår samma sak er? Notera att stillbilderna representerar klippen väldigt bra.

(Obs, attackerar inte DNews och programledarna som personer. Kritiserar... ja... ni vet.)

Den tunna rösten.

Frånvaron av inlägg den senaste veckan har inte berott på brist på ämnen jag vill ta upp, tvärtom. Det är mycket som upprör mig, som jag vill avhandla här. Men jag har tystnat. Jag censurerar mig själv av ren skam. Jag gråter ofta och är förtvivlad, och skammen bränner ännu mer då. Borde inte jag vara stark? Alla säger att jag är stark. Men jag är allt annat än stark. Jag kan inte stå emot. Och det är inte den enda lögnen folk far med. Jag är trött på att bli bedragen, få min tillit sönderriven. Hur ska jag våga tro på mig själv när jag inte kan lita på andra? Men mest är jag trött. Mentalt och fysiskt. Mattheten. Och skäms ännu mera. Skam på skam på skam. Jag skäms för att jag inte kan leva upp till (de orimliga?) förväntningarna. Jag skäms över att jag egentligen är skör som champagneglas, inte alls en "stark kvinna". Jag skäms över mig själv, för allt jag är. Och jag skäms för att jag skäms. Skammen är så stor att jag starkt överväger att skita i detta blogginlägg och fortsätta vara tyst, låta bli att berätta. Men då försöker jag tänka på nån annan än mig själv. Alla mina medmänniskor. Medsystrar, bröder, de som tystnat av skammen. Jag vet att saker "ska" göras för sin egen skull, men detta tänk har i förlängningen lett till vårt egoistiska individualistiska samhälle. För allt handlar trots allt inte om mig. Hur ska nån annan våga uttrycka sig om jag, som tydligen anses som stark och viktig, tystnar? Så jag höjer rösten för de som inte kan, som inte vågar.

onsdag 22 maj 2013

Läsande.

Blir lite dagboksinlägg nu dårå. Mest för att jag inte kommit på nåt bättre att skriva än, men den skrivkrampen lär släppa snart.

Lånade Maria Svelands bok "Hatet" i måndags, läste klart den idag och kände omedelbart "fan, jag måste iväg till bibblan efter jobbet och låna mer böcker". Och så blev det. Promenerade till centrum och biblioteket och lånade Svelands bok "Bitterfittan" och några andra feminismböcker. Mycket nöjd. Mest för att jag äntligen lyckats bryta sönder min långa period av sparsamt läsande. Jag har alltid egentligen varit en bokmal, men har varit dålig med läsandet de senaste åren, vilket är synd. Har även märkt att jag intresserat mig mindre för skönlitterärt och mer för journalistiska och politiska böcker, vilket inte såklart är fel i sig. Men det är ett symptom på nånting känner jag. Att jag är trött på att lalla runt och idka eskapism. Jag vill lära mig saker, både ren fakta och politik. Ta del av berättelser och statistik. Kort sagt, jag vill ta del av verkligheten, inte fly från den. Ta del av den och påverka den. Läsa och skriva, skriva och läsa. Kanske ska bli politiskt aktiv ändå.

torsdag 16 maj 2013

PR-geni, sa du?

Jag inser att detta inlägg kan utesluta mig från alla PR-uppdrag för all framtid... eller kanske raka motsatsen. Aja, worth it :)))))

Det finns en sak som provocerar något oerhört mig rörande American Apparel-cirkusen, och det är inte deras sexistiska bilder (det hade varit ett alldeles för enkelt inlägg att skriva). Nej, det är hur de själva ser på sitt GENIALA PR-trick. SvD skriver idag om AA's genialiska marknadsföringschef Ryan Holiday som berättar om sin genialiska PR-strategi i sin genialiska moderna klassiker "Trust me, I'm lying: Confessions of a media manipulator". Hans geniala taktik är följande:

  1. Gör en annons/reklamfilm/whatever som är på gränsen att väcka anstöt. Släng in lite sexism så blir alla glada (lol). Huvudsaken är att det väcker starka reaktioner och känslor.
  2.  Tipsa nån bloggare om det anstötliga, under falskt namn såklart. Invänta sociala medier-storm, och att vanlig media hakar på.
  3. ????
  4. Profit!

LYSANDE!

Eller...?

Hörru Ryan, jag tänkte viska en liten sak i ditt öra.

Jag jobbar för närvarande med högstadieelever, och de använder exakt samma strategi som du när de försöker provocera skiten ur vikarier (mig). De brölar ut nåt anstötligt (gärna nån sexistiskt skit likt er, höhöhö), petar på en klasskamrat och inväntar reaktion från mig. I början lät jag mig provoceras, men de andra lärarna var kloka och lärde mig att hålla mig cool och så. Det är svårt ibland, men jag får väl fortsätta med det. Eleverna hittar svaga punkter och nyttjar dem för att provocera och därmed få uppmärksamhet. Precis som du.

Åh, vad genialiskt. Åh, vad fräscht. Åh, vad nytänkande att du tänker som en högstadieelev. Så smart, så inspirerande, så... ahahahahaa. Sorry, kunde inte fortsätta såhär.

Och sådana som han brukar kallas för PR-genier. Varför då? För att de använder en 13-årings taktik när de vill ha lite uppmärksamhet (jamen vadå, vi gick ju i fällan :(((((()? För att genialitet mäts i hur mycket som skrivs om en organisation, vare sig det är positivt eller negativt? Jomensåatte, Arvikafestivalen marknadsförde sig 2010 med en sexinriktad kampanj som inte hade nåt med festivalen att göra. De fick massiv uppmärksamhet pga detta och gick sen i graven året senare, vilket i mångt och mycket på att de under flera år hade trasat sönder festivalens varumärke big time. Sexreklamen var nog en av de sista spikarna i kistan. All uppmärksamhet ÄR inte bra uppmärksamhet. Kortsiktighet ÄR inte bättre än långsiktighet.

Ett PR-geni är, enligt mig, en person som lyckas skapa en kampanj som blir populär och positivt mottagen. En PR-person utför underverk när hen engagerar, inspirerar och stärker. Inte kör ett varumärke i botten med t.ex. tafflig sexism. Den bästa PR-föringen är den som vi inte ens reflekterar över, eftersom den känns så bra. Som gör att vi får en positiv känsla av varumärket. Som gör att vi inte vill byta varumärke. Som inte går att mäta egentligen, eftersom den inte ger klirr i kassan omedelbart.
Uppmärksamhet betyder ingenting om folk får en negativ uppfattning om varumärket/organisationen. INGENTING.

Men ja, jag antar väl att det är otroligt enkelt och bekvämt att köra med simpel provokation istället för smart inspiration.

onsdag 15 maj 2013

Avgå Umeå tingsrätt.

Folkbladet.nu 15 maj


Jomen såhär är det hörrni. Som tjej drömmer en ofta om att ha gangbang med killar på en fest, speciellt med en vinflaska i fitty, eftersom vin är gött och sådär. Men det är bara en liten grej: Jag är för blyg för att erkänna det. Att jag vill få in en vinflaska i fitty av ett gäng killar alltså. Så därför kan jag verka lite tveksam när jag ställs inför denna makalöst upphetsande situation, och till en början håller jag ihop benen. Men eftersom de är tre stycken så lyckades de övertala mig genom att pressa isär mina ben. Skönt att killarna visste bättre än jag! Synd bara att de tog i så hårt att det började blöda, men aja, det var ju inte meningen att de skulle skada mig. Så snälla killar <3

...

...

...

...

...

...

ALLVARLIGT UMEÅ TINGSRÄTT??? Hur FAN tänkte ni här? Som i texten ovan eller?

För isåfall:

Avgå. Seriöst, avgå.

tisdag 14 maj 2013

"Kom du eller?", eller varför patriarkatet förstör våra sexliv.

Det finns en del grejer som får mig att snabbt torka igen och tända av totalt i sängen, men den grej som har störst genomslagskraft inom detta är när killen frågar "kom du?/är du nära att komma?". Det värsta är att detta har hänt för många gånger för att det inte ska vara en dum individuell slump. Jag rantade om detta på Twitter igår, och insåg att jag inte är den enda tjejen som utsatts för dessa omotiverade frågor.

Ni vet hur det är: Ni ligger, ni pumpar på, det är sjukt najs och du tänker "fan, jag borde ligga oftare", och allt runtomkring är så jäkla tändande: Ljuden, lukterna, synen, känslan. Så sjukt niec. Och sen har han mage att droppa denna enorma turnoff: "Är du nära?". Seriöst, varje gång jag får denna fråga så vill jag bara avbryta allt, klä på mig och sura framför Youtube. Inte särskilt konstruktivt, jag vet. Men jag vill verkligen inte fortsätta. För när killen ställer denna fråga, så känner jag helt plötsligt en press på mig att komma så snabbt som möjligt. Vanligtvis brukar jag säga typ "vet ej, kör bara på", för att liksom avleda frågan men ändå inte avbryta. För sen när blev sex en jävla tävling och en kapplöpning mot orgasm?

För jag vill förtydliga en sak: Jag har haft kasst sex som resulterat i orgasm, och haft fantastiskt sex som inte slutat i detta. Men många, i synnerhet killar, verkar se orgasm som en indikator på hur bra ligget var. Jag vill även förtydliga att det inte är nåt som helst fel att som kille intressera sig för tjejens njutning, tvärtom. Men problemet är att jag aldrig upplever ett genuint intresse från killens sida när han frågar om jag är nära eller ej, utan snarare en form av prestationsångest som han projicerar på mig. För när han helt omotiverat frågar mig om min eventuella stundande orgasm, så får jag prestationsångest, och kommer känna mig dålig ifall han inte "lyckas" ge mig en orgasm, när han var så "snäll" och "intresserade" sig för min njutning (ni hör ju själva hur dumt detta låter). Om jag inte "lyckades" komma, så lyckades jag även inte boosta hans manliga ego. Båda mår dåligt över den "uteblivna" orgasmen, när ingen ska må dåligt.

För jag upplever en kollektiv prestationsångest killar emellan (patriarkatets fel?) att vara sexgudar till hingstar i sängen. De har denna enorma press på sig att vara stenhårda när det är dags att ligga, vara uthålliga (för bästa sexet är det som varar i 2 timmar. Öööh...) och dessutom få sin kvinna att komma på typ 3 sekunder. Ja, ni fattar hur fucked up detta är. Orgasmhetsen mot kvinnor är alltså bara en del av sexångestkakan. För dessa killar känner ett enormt misslyckande om de är för slaka, kommer för fort och inte "lyckas" med att få tjejen att komma. Och detta gör mig bedrövad, eftersom detta leder till en ond ångestspiral: De är nervösa, presterar då "sämre", får sen ångest över att prestera "dåligt" och så fortsätter det. Och jag är faktiskt trött på att behöva säga till killarna att det är ok att inte vara på topp jämt. För det ÄR ok att inte vara på topp jämt, men jag ska inte behöva vara den som säger det till dem: Det ska redan vara självklart. Herregud, sex är en källa till njutning, ingen tävling. Och jag är trött på denna inofficiella tävling män emellan som saboterar våra sexliv. För de får lära sig att målet med att ligga är att båda ska komma i nån slags gemensam orgasm, när målet är... tja... det finns faktiskt inget mål. Det är ju det som är det fina. Att njuta här och nu, och inte fokusera på framtiden (som oftast brukar innebära en orgasm). För vi kan väl säga att målet är att ha det så bra som möjligt, och slänga all press och ångest överbord. Och då menar jag ALL ångest och press.

För ju mer jag funderar på detta, på vad jag och andra upplevt, så blir det så tydligt att det ÄR patriarkatets fel. För patriarkatet påtvingar killar en roll som de känner en stor press att leva upp till, nämligen rollen som Sexguden. Det värsta är om killen inte vill ligga överhuvudtaget, då är han definitivt ingen riktig man, utan en jävla mes, eller jävla bög, eller nåt annat som kan upplevas förnedrande. Vill han inte ligga så måste han liksom ha en ordentlig ursäkt, typ att han ligger dödssjuk i cancer eller nåt sånt. Är han inte dödssjuk i cancer så ska han vilja ligga om han erbjuds det.

Hej Patriarkatet, sluta förstöra våra sexliv.

Edit: Jag mitt klantarsle råkade radera kommentarer som egentligen skulle godkänts. Så antagligen därför din kommentar inte dök upp här. Sorry :c

lördag 11 maj 2013

Jag och ungdomarna.

Inser att jag inte bloggat på nästan en vecka nu, vilket egentligen inte är så värst ok. Men å andra sidan har jag jobbat större delen av dagarna (söker f.ö. nytt jobb, anställ mig!) och då känns det inte så värst ok att prioritera bloggande, faktiskt. Men lika mycket som jag jobbat så har jag även tänkt. Att jobba med 13-åringar på en skola är väldigt intensivt på många sätt. Det är inte bara den formella undervisningen som är krävande, utav även den informella: Hur vi lär våra ungdomar att bli bättre människor. Så jag sitter ibland på rasterna och pratar med eleverna om sex, kärlek och att bli vuxen. Att aldrig känna skam över sin sexualitet. Att aldrig skambelägga andras sexualitet. Hur vi beter oss mot varann. Sånt. Och det känns bra. Det känns bra att samtala med unga människor. Så bra att jag skulle kunna tänka mig att göra det på heltid, på nåt sätt. Hur vet jag inte. Fritidsledare? Orkar inte plugga. Föreläsare? Funkar, men saknar isåfall då den här kamratliga kontakten som jag eftersträvar. Ungdomsmottagning? Saknar utbildning även där. Studiecirklar? Tyvärr inget heltidsjobb. Så vad fan gör jag isåfall? Jag vill liksom spendera dagarna med att samtala med unga och motverka unkna patriarkala värderingar, få ungdomarna att känna mindre skam, mera mod, mindre ångest. Vara sig själva. Nån som har ett konkret tips, helst ett som leder till ett jobb?

söndag 5 maj 2013

#patriarkatetlurademigsombarn.

First things first: Ja, det var jag som tog initiativet till hashtagen #patriarkatetlurademigsombarn på Twitter igår, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tagen skulle få den massiva respons som den fick. Alltså, på riktigt, jag trodde inte det. Men å andra sidan är jag inte direkt förvånad.

Det kanske finns nån som tycker det är kul att veta bakgrundshistorier till saker och ting, och jag tänkte nu liksom ge er en liten bakgrundshistoria till varför jag började skriva dessa tweets.

Jag jobbar som lärarvikarie på en högstadieskola och undervisar sjundeklassare i svenska och engelska. Själva undervisningen i sig är inte så jättesvår: Jag kan svenska och engelska flytande och känner mig säker på mina ämnen och så. Men en av de svåraste sakerna med jobbet tycker jag är att se eleverna så fastkedjade i patriarkatets bojor: Det skriks hora och slyna hit och dit, killarna tycker att det är konstigt med tjejer som kan uppskatta (bra) porr och sex och allt är bara så fel fel fel. Och detta påminner mig så mycket om när jag var i deras ålder, och att jag var lika hjärntvättad som de är idag. Patriarkatet lurade i mig en massa grejer, och patriarkatet lurar fortfarande i dessa barn samma grejer. SAMMA GREJER. Ingenting har förändrats med andra ord. Eleverna har lärt sig förakta feminism och feminister och de tittar storögt på mig när jag förklarar att jag är feminist ("men du sminkar dig ju?"), och skriker sedan "jävla feminist" till mig på lektionerna. Men jag kan inte klandra dessa barn, för de gör bara vad patriarkatet har sagt åt dem att tänka och göra. Men jag vill inte föra denna usla tradition vidare.

Och så började det alltså. Jag skrev, lika uppgiven och arg över patriarkatet som vanligt, tre stycken tweets, och märkte att några som jag följer (och som följer mig) började ge respons med att skriva sina egna upplevelser. Så då startade jag hashtagen för att kunna se vad andra skrev om ämnet, och för att kunna låta andra se vad andra skriver. En liten samlingsplats, vilket är typ det hashtags är till för (you don't say!?). Och sen bara exploderade det. Jag kämpade för att hinna läsa det alla skrev, hinna svara och samtidigt hinna göra mig i ordning för utgång och familjesamkväm. Det som gjorde mig mest bedrövad är att några upplevelser upprepades om och om igen i flödet. Detta blev folk ilurade av patriarkatet som barn:
  • Tjejer har inte lika stark sexdrift som killar. Tjejer som uppvisar en stark sexdrift är madrasser och horor.
  • Tjejer har sex endast för att få kärlek, medan killar använder kärlek för att få sex. Killar vill bara knulla och kan inte bli kära.
  • Tjejer kan bara leka med typ rosa dockor, och killar endast med bilar och lego.
  • Tjejer har skyldigheten att lugna ner stökiga killar i klassen.
  • Killar som slår tjejer gör det för att de är kära i tjejerna.
  • Tjejer kan bara umgås med en tjej i taget. Det blir automatiskt intriger och konflikter om fler flickor umgås.
  • Killar som inte vill spela fotboll, dricka öl och knulla är per automatik inga riktiga män. Tvivelaktigt om de är män överhuvudtaget.
Bara för att ta några exempel. Men det som irriterar mig mest är inte att folk har upplevt dessa saker, utan att det fortfarande finns selektivt blinda idioter som hävdar att detta inte är ett strukturproblem utan nåt som beror på "individer". Srsly? Tror ni på det själva? En annan sak som irriterar mig nåt så groteskt är att många likställer patriarkatet med män. Patriarkatet är en struktur, en könsmaktsordning. Män är däremot en grupp människor. Abstrakt vs. konkret. När vi kritiserar patriarkatet så kritiserar vi inte män, utan en form av struktur som vi FORTFARANDE envisas med att upprätthålla av oklara anledningar. Lär er skilja på sak och person ffs, och sluta bli så kränkta och ta allt så personligt. Det handlar inte om dig, det handlar om oss.

onsdag 1 maj 2013

Doodla eller dö.

Såhär kan det se ut när jag spelar Doodle or Die och inte är klar med min doodle än. Resultatet ska bli Pinkie Pie som erbjuder en cupcake :3

tisdag 30 april 2013

Allt en unge kan önska sig.

"Jag förstår inte vad som gick fel! Grabben fick ju PS3, iPhone5 och en Macbook, han har ju allt en
unge kan önska sig! Oj, sorry, måste sticka, jobbet ringde... måste till London, ses om 5 dagar då...?"

För drygt ett och ett halvt år sen befann jag mig på en förfest, där en av gästerna var lärare på högstadiet. Jag vet inte hur vi kom in på detta, men hen berättade att en av hens elever hade kommit till henom i skolan och frågat om hen kunde komma och titta på elevens dansuppvisning. "Men ska inte dina föräldrar komma och titta?" frågade hen eleven. "Nej, de jobbar så mycket, de hinner aldrig komma och titta eller nånting...". Jag lovar och svär att mitt hjärta gick sönder där och då. Hade jag inte varit på en hyfsat civiliserad förfest så hade jag troligen gråtit hejdlöst. Det var även där och då som jag aktivt tog beslutet att aldrig någonsin låta jobbet gå före mina barn. Att jag hellre tjänar lite mindre pengar och har mer tid för mina barn. Mina egna barn, som inte har några andra föräldrar än mig och en annan eventuell förälder (går allt rätt så finns det en pappa med i bilden).

Det är något jag kan skatta mig lycklig för: Att mina föräldrar tog sig tid. De tog sig tid att hjälpa mig och min bror med läxorna, att skjutsa oss till aktiviteter, prata med oss när vi mådde dåligt, och de dök upp när vi hade matcher och uppvisningar och vad det nu kunde vara. Jag kan inte minnas att de nån gång sa "jag har inte tid", det måste ha hänt sällsynt få gånger isåfall. Det var åtminstone inget som mer eller mindre var regel, utan väldigt få undantag. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de andra barnen som fick prylar och pengar istället för tid: Det faktum att mina föräldrar tog mig på allvar när jag ville prata och tog sig tid att skjutsa mig till stallet är guld värt. Och detta har jag i åtanke varje dag, speciellt nu när jag jobbar på en skola. Det finns elever som inte får den uppmärksamhet de behöver av sina föräldrar (sorgligt men sant :/), och då känner jag att jag har vuxenansvaret att ge dem den uppmärksamheten (shit, är jag vuxen nu?). Jag kan aldrig bli deras förälder, men jag kan bli en vuxen att bli sedd av. För jag vet hur viktigt tid och uppmärksamhet är. Jag får aldrig tumma på det. Och jag får aldrig bli ännu ett svek från vuxenvärlden.