fredag 28 september 2012

Time is thee enemy.

Då jag är något (läs: väldigt) otålig som person, så tycker jag föga förvånande att allt går förjävla långsamt.
Tålamod är inte min dygd. Vill allt NUNUNU. Men vad ska man göra?

Bleker håret, trött. Men glad.

Och: Ömsesidig kärlek.

Att vakna och få en lång kram av dofter och värme.
Att få visa sig svag och ändå känna sig stark.
Trygghet, närhet.
Andas i ro.


Livet är allt bra fint, ibland.

onsdag 26 september 2012

Progress.

Till min stora förvåning (och glädje) så är min företagslogga klar redan nu. Tack vare loggan har jag även klurat ut firmans signaturfärger, en väldigt vacker färgpalett om du frågar mig.

Vad jag i övrigt gjort idag? Vaknat med söt, lyssnat på radio, arbetat med affärsplan. Ungefär så.


Glöm inte internationella säldagen den 19 oktober!

När jag hade typ skittråkigt.


tisdag 25 september 2012

Första dagen.

Om gårdagen var vilodagen så är dagen idag processdagen. För nu har processen alltså satts igång. Då jag vet mina begränsningar och inte vill ta mig vatten över huvudet, så har jag bett om assistans i min process från olika instanser. Och idag började det. Så nu sitter jag och försöker få ihop en begriplig affärsplan. Oh well, det ska väl gå, det också. Lyckades även få tag på en grafisk designer på 2 min som ska hjälpa mig med, tja, design. Typ logga och sånt. Oerhört snällt av honom!
Är nästan förvånad över hur mycket stöttning jag haft och kommer få. Trodde det skulle vara tyngre och mer uppförsbacke att bli sin egen, men nä. Fast ni vet vad man säger: Är det för bra för att vara sant osv. Fast nä.

Jävligt glad, helt enkelt.

måndag 24 september 2012

Montag.

70-tal? Fick nån slags Bondbrud-feeling.

Det är nu jag känner lite press på mig själv att jag ska leverera ännu ett kvalitativt blogginlägg om något som faktiskt betyder. Men vet ej om jag orkar nu. Jag har typ inte gjort något idag. Lyssnat på Cissi Wallin på Radio1, gjort mig vacker. Helt ok för att vara en måndag. Mest funderat på hur jag ska ta mig vidare, rent karriärmässigt alltså. Men det känns väldigt skönt nu, nu när jag faktiskt har en väldigt tydlig målbild. Förut irrade jag som sagt runt och visste inte vart jag var på väg. Få saker är nog så frustrerande som det. Det viktiga är inte vad man vill göra, utan att man vet vad man vill göra. Många, speciellt i min ålder och yngre, är förvirrade och känner pressen på att veta sin framtid nununu. Är inte det är en smått övermänsklig uppgift, att veta vad man vill jobba som redan som 19-åring? Men jag tror jag inte är ensam om att uppleva detta. Så mycket som kommer utifrån och ska påverka. Det omänskliga, som Willy Kyrklund skrev i Mästaren Ma.

Så idag var vilodagen. Till och med tankarna fick vila lite.

Snart: Säl.

söndag 23 september 2012

Och insikten slog ned i huvudet.

Det var i fredags jag kom till insikt.

Jag var i stånd att kliva på tunnelbanan in mot stan när det slog mig att jag hela tiden varit ute och cyklat. Att jag hade lurat mig själv, eller blivit hjärntvättad. Jag vet inte.
Men i det ögonblicket mindes jag vad som var min dröm för drygt två år sen.
Jag drömde då på den tiden om att starta eget, bli min egen. Jag skulle bli arrangör av något slag, få arbeta med det jag älskade mest: Musik och nattliv. Boka band, ordna nattklubbar. Sånt. Det var något som jag redan gjorde, om än på mer ideell basis (tjänade ca 0 kr). Men det var roligt, och jag upptäckte att jag hade en fallenhet, och framförallt intresset och passionen.

Sen började jag studera till paralegal.

Och det var någonstans på vägen, under utbildningens gång, som drömmen gick vilse. Jag glömde vid någon tidpunkt bort att jag ville bli arrangör, och istället fick jag för mig att jag skulle bli paralegal.

Jag har försökt vara någon jag egentligen inte är, inte varit sann mot mig själv.

Missförstå mig rätt nu: Det är inget som helst fel på paralegal-yrket, tvärtom. Men det var ju inte det jag ville bli egentligen. Det verkade ju också kul, förstås, men det var ju trots allt inte min dröm.
Min dröm var en annan.

Så i samma ögonblick som jag satte mig på tunnelbanesätet hade jag fattat mitt beslut: Jag skulle bli min egen, och det snarast. Jag har kommit fram till vad jag skulle vilja göra, och min affärsplan finns redan i huvudet, redo att antecknas.

Jag kommer säkert att framstå som en Samantha Jones-klyscha när allt drar igång, men då får det vara så.
Det viktigaste är att jag nu, till fullo, följer mitt hjärta och är ärlig mot mig själv.
Inte försöker lura mig själv.
Är mig själv.

Och det känns förjävla bra.

fredag 21 september 2012

Vi är fortfarande grottmänniskor.

Jag har en känsla av att vi vill komplicera allting i hela världen. Är det för enkelt så är det troligen inte sant, tänker vi. Men oftast är allt mycket enklare än vad vi vill tro.

Det är det som är så krångligt med att vara människa. Vi vill så gärna se oss själva som lite intelligentare och mer intellektuella än djuren, en slags sofistikerad varelse som lämnade grottorna för längesedan (ca 12 000 år sedan). Jag menar, vi har ett väl utvecklat språk, vi uppfann ett skriftligt språk, vi kan dela idéer och tankar med varandra, vi kan t.o.m. sprida dessa vidare till andra. Vi kan föra abstrakta diskussioner, och det kan inte djuren (även om det finns teorier om att valar kan göra något snarlikt).

Egentligen är vi primitivare än så. Vårt omedvetna är fortfarande MYCKET starkare än vårt medvetna, och det är vår "reptilhjärna" som styr nästan allt vi gör. Vi tror t.ex. att vi är rationella när vi handlar mat, men så är det alltså inte. Det är nog extremt få beslut vi står 100% rationella inför.

Jag tror vi skulle vinna extremt mycket på att gå mer på intuition och känsla, och slänga logiken överbord vid de flesta tillfällen. Våga lita på den omedelbara magkänslan, som vi så gärna rationaliserar bort (jag menar, vi har ju ändå en tänkande hjärna, lika bra att nyttja den och väga för- och nackdelar mot varandra). Känns det rätt, så är det rätt. Jag har nog aldrig varit med om i hela mitt liv om att ett beslut som kändes rätt senare visade sig vara fel. Aldrig. Däremot har det nästan alltid blivit fel när jag valt att gå efter förnuft snarare än känsla. Ändå så anses förnuft som något mycket finare, och känsla som något primitivt och fult, något att håna. På 1700-talet idealiserades förnuft, i början av 1800-talet känsla och idag lever vi i en paradox: Det talas så fint om att man ska gå på känsla och leva i nuet, men de som gör det hånas istället. Oklart varför. Romantik anses som larvigt, samtidigt som vi gottar oss i låtar och böcker om kärlek, lite sådär skämmigt i smyg. Förnuft och kyla premieras, känsla och värme inte. Vi är tänkande varelser, som står över våra primitiva instinkter. Vi är bättre än allt sånt.

Men:

Vem försöker vi lura, egentligen?
Vi är fortfarande grottmänniskor i många avseenden. Och det är inget fel med det.
Det är först när vi accepterar att vi är slavar under vårt omedvetna (dvs, det primitiva) som vi kan bli lyckliga, anser jag.


torsdag 20 september 2012

Höst.

Säla med säl. <3

För några dagar sen fick jag beröm för mig blogg av en person på Twitter. Insåg då att jag har bloggat riktigt jävla uselt den senaste tiden (eller vafan, vem försöker jag lura? Har varit så LÄNGE). Det beror nog på flera olika saker: Knappt haft bloggen i åtanke när jag vill diskutera kring saker (använt Twitter istället), samt att jag är ganska... lat. Tycker det kräver så mycket tid att blogga, eller så är jag orimlig på något sätt. Skitsamma, nu tänkte jag faktiskt försöka skriva åtminstone ett inlägg om dagen, det känns rätt rimligt. Vad inläggen kommer handla om har jag ingen aning om, och det är väl lika bra. Skita i att ha en plan, bara vräka ur mig. Hittills har jag använt Twitter, men Twitter är en ganska dålig kanal för längre analyser o.d. Dessutom går det ganska fort där.

Vi kan ju uppdatera oss om vad som hänt sen jag sist uppdaterade om läget: Jag har tagit examen och sökt jobb vilket gått sådär, och som troligen i mångt och mycket berott på att jag varit rätt förvirrad i mina karriärplaner. Hittills har jag egentligen inte haft någon klar målbild, inte vetat vart jag är på väg. Detta är egentligen ganska märkligt, då jag alltid varit en person som vetat vart jag varit på väg och satsat till 100%. Vad det beror på kan man fråga sig, men jag tror jag tyvärr lyssnat för mycket på andra, och för lite på mig själv. Men nu har jag alltså bestämt mig för att vända mig inåt mot mig själv. Rent spontant tror jag att jag måste sikta in mig på branscher som jag hittills undvikit p.g.a. hård konkurrens: Media och musik. Jag har insett att det är där mina talanger ligger.

I övrigt så har sommaren präglats av kärlek, uppbrott, evolutionsdokumentärer och skitväder. Och ännu mer kärlek. Om karriären gått sådär denna sommar (läs: dåligt), så har kärlekslivet förhållit sig tvärtom (rent generellt alltså). Hade självrespekten i behåll när jag valde att bryta med en person som inte kunde vara snäll mot mig. Jag hade inte gjort något ont, ändå fick jag ta emot en massa skit. Jag ville inte egentligen, men jag var tvungen att bryta p.g.a. personen fick mig bara att må dåligt.
Sen började jag träffa någon väldigt fin. Hösten började bra, helt enkelt.