måndag 23 november 2015

Du är inte hysterisk när du reagerar på förtryck.

Denna text publicerades ursprungligen i Hey Sugar Magazine år 2014. Jag skrev krönikor om feminism där och tycker det är synd att de försvunnit i och med att sidan lades ned, så jag tänkte återpublicera alla.

De flesta tjejer som någon gång har varit i en nära relation med en kille har fått höra att vi är hysteriska, att vi överreagerar, att vi är överkänsliga, att vi kanske har pms när blir arga på honom. Du får höra att du kräver för mycket, att du blir arg över ingenting, att du övertolkar i princip allt han säger och gör. När du är ledsen så är det som att han inte märker någonting, samtidigt som en tjejkompis tycks läsa dina tankar och genast frågar ”hur mår du?”. Du å din sida ser genast om han är nere, och genast är du där och ger honom omtanke och tröst och undrar varför han så sällan gör samma sak tillbaka. Vem vet, vi kanske kräver orimligt mycket? Vi kanske har misstolkat allting? Tänk om han har rätt?

Så vi börjar tänka ”han har nog rätt, det var inget, jag överreagerar bara”, samtidigt som något oförklarligt gnager inom oss. Vi börjar klandra oss själva för att vi blir arg för minsta lilla, vi lägger band på oss och gör vad som helst för att inte liknas med de s.k. hysteriska kvinnorna som det spys hat över i Flashback-forumen. Fastän killen ifråga säger och gör saker som inte bara känns orättvisa utan också orätt, så håller vi tyst. Vi vill ju inte vara en sådan där hysterisk flickvän, vi vill vara en bra flickvän, men det är så svårt att vara det när vi enligt omgivningen och alla påstås leva jämställt fastän det ofta känns tvärtom: Vi ger mer än vi får, vi får höra att vi är hysteriska, gnälliga och provocerande när vi blir arga, när vi blir ledsna får vi höra att vi ska ”rycka upp oss”, samtidigt som killen vägrar förstå vårt perspektiv och ursäktar sig med att ”bara vara sån”.

Är det inte rätt orättvist? Är det inte förtryck?

Jo.

Det ÄR orättvisa och förtryck att du ger så mycket mer än vad du får. Det ÄR orättvisa och förtryck att han ger sig själv rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, men aldrig tvärtom. Det ÄR orättvisa och förtryck att han tycker du ska ”rycka upp dig” när du är ledsen, istället för att trösta.

För du är inte hysterisk, du är inte gnällig och du är inte ute efter att provocera. Du gör något helt sunt: du reagerar på förtryck. Men du får lära dig det motsatta, nämligen att du reagerar på ingenting alls (eftersom förtryck mot kvinnor ”inte finns” i vårt moderna jämställda samhälle) (haha). Det är inte så konstigt, egentligen. Hela vår värld är uppbyggd av män och för män (i synnerhet vita sådana från medelklassen, men nu håller vi oss till män), och allt män gör kommer verka rimligt och rätt, eftersom de är män och gör som män säger: Säger män att förtryck inte finns, ja, då finns inte förtryck. Medan det kvinnor gör är fel och avvikande (eftersom vi är, tja, kvinnor), såtillvida vi inte gör som männen vill och säger: då gör vi rätt (läs: är en snäll flickvän som inte är ute efter att bråka hela tiden). Männen tar sig rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, och eftersom vi lever i ett manssamhälle så kommer du tycka att han har rätt och du kommer att ta över hans definition av dig och själv tycka att du är hysterisk, gnällig och provocerande. Det är bara det att hans definition av dig och situationen är fel. Jag vill att du ska veta det. Nu är det bara upp till männen att inse samma sak.

måndag 12 oktober 2015

Vi har inte råd att rivalisera med andra kvinnor.

Denna text publicerades ursprungligen i Hey Sugar Magazine år 2013. Jag skrev krönikor om feminism där och tycker det är synd att de försvunnit i och med att sidan lades ned, så jag tänkte återpublicera alla.


Att vi kvinnor har mindre makt än män är inget nytt. Att vi kvinnor värderas lägre än män är inte heller något nytt. Genom årtusenden och århundraden har kvinnor saknat politisk, ekonomisk och social makt och förpassats till hemmen, utanför det offentliga rummet. När kvinnor har isolerats i hemmen så har de inte bara isolerats från omvärlden i stort, utan även från sina medsystrar, andra kvinnor. När kvinnor inte träffats så har de inte kunnat prata med varandra om sina upplevelser, om hur det är att leva i ett samhälle där kvinnor är mindre värda än män. Och när kvinnorna inte har kunnat prata med varandra om sina upplevelser så har de inte kunnat organisera sig mot förtrycket. Det är när kvinnor organiserar sig som förändringar sker. Vi har sett det under rösträttsrörelsen vid förra sekelskiftet, och vi har sett det under den feministiska rörelsen under 60/70-talet: Kvinnor som kommit ut ur hemmen och börjar dela erfarenheter med varandra, vittna om våld och förtryck från män.

Idag är inte kvinnor förpassade till hemmen i samma grad. Vi kvinnor har möjlighet att kommunicera med varandra i betydligt högre grad än för bara 10-15 år sedan, mycket tack vare internet. Vi träffas på jobbet, vi träffas ute, vi träffas på nätet. Vi har större möjligheter att organisera oss mot förtrycket som fortfarande pågår mot oss. Men ändå gör vi inte det. Varför?

Svaret heter splittring. Eftersom vi kvinnor inte har några hinder för att träffas och prata, så tar patriarkatet till sitt effektivaste vapen mot feminismen: internaliserat kvinnohat, eller enklare uttryckt: få kvinnor att se varandra som sina fiender och män som kompanjoner.

Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt. Att säga till kvinnor ”du är inte som alla andra kvinnor, du är mycket roligare/smartare/vettigare/etc” är ett vanligt uttryck. Nog har du väl hört det någon gång? Vi får helt enkelt lära oss att det som anses vara kvinnligt är sämre än det som är manligt, vilket gör att vi kvinnor lär oss att ogilla feminina kvinnor (”dumma våp”), och istället söker upp mäns bekräftelse. För vi kvinnor får lära oss att vårt värde, inte bara som kvinna utan som människa, bekräftas av män. Detta uttrycker sig på olika sätt, t.ex. att vi konkurrerar om männens uppmärksamhet. Vilken kvinna får flest likes på Instagram, vem får störst beundrarskaror på fester, vem lyckas hålla liv i sitt förhållande längst? Och vi blickar ilsket mot andra kvinnor som lyckas bättre än vi med att attrahera männens uppmärksamhet, för att sedan vända oss mot spegeln och hata det vi ser och andra kvinnor. Men kan vi klandra kvinnor som försöker överleva i patriarkatet genom att spela enligt männens regler? Nej. Som gör sig snygga för att få fördelar från män, de som har makten men inte vill dela med sig av den? Nej. Kan vi förstå kvinnan som känner sig hotad av andra kvinnor, när det bland tio poster bara finns en som är reserverad för kvinnor? Ja. Är det rätt strategi att känna sig hotad av andra kvinnor och istället samarbeta med män? Nej.

För det är trots allt män som förtrycker oss på ett strukturellt plan: ändå ser vi otroligt nog andra kvinnor som fienden. Vi får lära oss att kvinnor är intriganta och bara vill skvallra och snacka skit. Detta är en av många patriarkala myter, som har ett enda syfte: Fortsätta förtrycka kvinnor. För ser vi andra kvinnor som rivaler och vi splittras som grupp av den anledningen, så försvagas vårt motstånd mot förtrycket. Istället för att känna samhörighet med andra kvinnor, så väljer vi då att känna samhörighet med män, som vi fått lära oss är bättre än kvinnor. Vi har fått lära oss att det som är manligt är finare än det som är kvinnligt, och vi lär oss att förakta andra kvinnor.

Sluta kalla andra tjejer för horor, slampor, fittor och kärringar. Misstro aldrig en kvinna som vittnar om våld och övergrepp från män: Det sprids en myt om att kvinnor falskanmäler våldtäkter, och även denna myt har till syfte att behålla den patriarkala strukturen. Se samtliga kvinnor som dina medsystrar och backa upp dem när de utsätts för t.ex. sexistiska kommentarer, även om du avskyr kvinnan i övrigt. Sluta jaga bekräftelse från män och sök istället upp systerskapet. Bli inte smickrad när en man säger ”du är inte som alla andra tjejer”. Kvotera in kvinnor och arbeta aktivt för att få in kvinnor i arbetsgrupper av olika slag. Rekommendera kvinnor till olika uppgifter. Hacka inte på kvinnor som inte tar plats. Förstå kvinnor som gör sig till för män och uteslut inte dem ur systerskapet. Det handlar inte om att du ska älska alla kvinnor, det handlar om att du ska känna solidaritet med dem, och tillsammans kämpa mot patriarkatet.

Sluta aldrig att göra motstånd efter egen förmåga.

torsdag 11 juni 2015

Falsk, oälskbar, manipulativ, tom.


Min vän Jovi gjorde denna mindmap över egenskaper som kommer med borderline personlighetsstörning. Som vi hör från andra, och känner om oss själva. Precis så är det.

Precis så.

söndag 31 maj 2015

Om s-kankei - romantisk vänskap mellan flickor.

Jag pluggar ju distanskurs i Japans historia, och egentligen hade jag planerat att skriva uppsats, men skiter i det eftersom jag på riktigt inte har tid och ork (jobbar ju heltid också). Kommer ändå få godkänt liksom. Men när jag läste texter till min uppsats, som var tänkt att handla om hur vithetsidealet tog sig form i början av 1900-talets Japan, så ramlade jag över något av det finaste jag läst, nämligen s-kankei, som jag läste om i boken "A History of the Takarazuka Revue Since 1914: Modernity, Girls' Culture, Japan Pop" av Makiko Yamanashi.

S-kankei (syster-förhållande) är en form av vänskap mellan flickor i Japan, som har sin bakgrund i flickskolorna som började bli vanliga under Meiji-eran, d.v.s. under slutet av 1800-talet/början av 1900-talet, och att flickor bondade med andra flickor i skolan. Mer specifikt så innebar s-kankei en romantisk vänskap (ej lesbisk och ej sexuell) mellan en yngre skolflicka, imoto (yngre syster), och en äldre skolflicka, som fungerar som en beskyddande storasyster, oneesama (äldre syster). Takemoto Novala definierar dessa relationer som "a kind of platonic love between girls, a feeling or relationship more than friendship and less than ren’ai [romantisk kärlek].’ Det vanliga inom s-kankei är att imoto avgudar oneesama och att oneesama i gengäld skyddar och fostrar imoto. Denna vänskap är väldigt stark och sentimental och inkluderar sympati, dyrkan, respekt och delade intressen. Vänskapshandlingar- och symboler inkluderar brevväxling och mejlande och att ha liknande kläder och frisyrer. Och här är den mest intressanta delen i hela avsnittet:

"These relationships, when compared to those between different sexes, seem highly internal and co-dependent, and thus can be very strong. This may be the sort of relationship women desire but rarely find with men.

Writing about such relationships, Honda Kazuko explains that the virgin girls at these schools eliminate the existence of the opposite sex and focus on what is in their own, female hearts.81 In bonding with girlfriends, the same sex is the focus of seiai (sublime love), the epitome of the platonic. There is simply no room for the other sex to step into their holy, single-gendered territory."

Det finns helt enkelt ingen plats för män i denna vänskap. Flickorna beundrar varann och tar hand om varann och stöttar varann, och visar varandra kärlek och omtanke. En form av relation som många kvinnor vill ha i män men bara kan drömma om. En form av relation som jag vill ha med mina ickemanliga vänner, och har, men inte visste att det fanns ett specifikt ord för. Jag ser upp till mina äldre syskon, och vill ta hand om mina yngre. S-kankei är nog bland de finaste idéer/begrepp jag hört talas om, och vill definitivt ha mer s-kankei i mitt liv.

söndag 24 maj 2015

Jag är Clementine.


Jag minns när vi tillsammans såg Eternal sunshine of the spotless mind och det var den första gång jag såg den.

Du grät. Du grät för att den var så fin. Du torkade en tår ur ögat och hyllade filmens skönhet.

Jag grät. Jag grät eftersom jag är Clementine, och du visste inte det.

Jag grät eftersom jag visste att vi skulle bli Joel och Clementine.

Jag berättade för dig att jag är Clementine. Jag tror du aldrig riktigt förstod innebörden av det.

Tills vi ville radera varandra ur minnet.

måndag 18 maj 2015

Om mitt monster.

#BPDAwarenessMonth


Jag minns när jag var 17 år, och i ett förhållande med någon jag var dödligt kär i, den första jag var dödligt kär i t.o.m. Jag mådde så dåligt. Det var inget nytt att jag mådde dåligt i mitt liv, men detta var första gången jag mådde dåligt i ett förhållande. Jag var ju så lyckligt kär, varför mådde jag ändå så dåligt? Jag förstod inte varför då, eftersom jag inte visste någonting. Detta förhållande var en första gång för väldigt mycket. Det var inte första gången jag hade sex med någon, eller var tillsammans med någon, men det var ändå första gången för mycket.
Jag minns så väl att jag försökte beskriva mitt mående för min pojkvän. Att det kändes som att det bodde ett monster i mig, som tog över mig och fick mig att tappa kontrollen. Jag tror inte jag någonsin beskrivit det bättre. Det är som ett monster, som tar kontrollen över mig, som får mig att känna och göra och säga saker jag absolut inte vill, men det händer ändå. Monstret kommer fram när jag mår dåligt, och den tar nästan alltid över. Jag kan inte kontrollera någonting. Jag kan inte göra någonting. Min BPD är ett monster som äter upp mig från insidan, som lever på min ångest. Jag är helt jävla maktlös och andra kallar mig ändå för manipulativ.

Hur är det att vara manipulativ att slåss mot något en inte kan vinna över? Hur är det är att vara manipulativ att ha något inom en som får en att vilja dö? Hur är jag manipulativ när jag inte ens vet hur en är manipulativ?



Kan ni, som kallat mig för manipulativ genom åren, svara på det?

lördag 16 maj 2015

Om borderline personlighetsstörning.

Jag försökte plugga (jag pluggar 50% samtidigt som jag jobbar 100% eftersom jag är lite dum i huvudet), men började tänka på annat. Jag började tänka på att det trots allt är BPD Awareness Month nu denna maj månad.

Detta kan nog bli ett av mina svåraste inlägg någonsin. Samtidigt som jag känner att jag behöver skriva detta av så många anledningar, så inser jag samtidigt att jag tar en enorm risk nu. Jag tar risken att folk lämnar mig för gott, att folk inte kommer våga dejta mig, att jag kanske ses som en opålitlig anställd... Jag vet inte. Eller jag tror det i alla fall. Men jag måste ta den risken. För jag kan inte inte skriva detta.

Mamma, jag tror jag aldrig nämnt att jag har denna diagnos. Mest för att jag skäms. Och för att det gör ont.


Om BPD - Borderline Personality Disorder

BPD står för borderline personality disorder, eller borderline personlighetsstörning som det heter på svenska. Eller emotionellt instabil personlighetsstörning; båda funkar. Det är alltså inte en sjukdom, utan en drag personlighetsdrag som påverkar den drabbade så svårt att denne inte fungerar jättebra. Ungefär. Det finns flera personlighetsstörningar men jag kommer bara prata om denna, av förklarliga skäl. Ni kan ju läsa igenom kriterierna i länken innan ni läser vidare, för att få lite bättre förståelse för diagnosen.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Så jag går efter listan över kriterier. Det jag skriver nu kommer vara mina egna tankar och erfarenheter, och jag gör inte anspråk på andra BPD-personers tankar och erfarenheter. Trots att vi delar samma diagnos och har mycket gemensamt, så är vi inte samma person.


"Stark rädsla att bli övergiven."



Kanske det mest typiska borderline-draget. De flesta människor är nog rädda för att bli övergivna eller ensamma, men för en BPD-person så är detta det absolut värsta som kan hända, utan konkurrens. Jag kan bryta ihop bara över tanken på att bli lämnad, eller att någon jag älskar dör från mig. Jag har en separationsångest få utan BPD kan mäta sig med. Jag letar hela tiden efter minsta tecken på att den jag är tillsammans med ska lämna mig. Även om jag är i en relation som egentligen skadar mig (dvs, typ alla mina mer långvariga relationer hittills), så kan jag inte lämna, och när jag blir lämnad så går jag sönder och hanterar det på ett s.k. galet sätt. Jag skadar mig på olika sätt, blir destruktiv, hämndlysten och går sönder ännu mera eftersom jag inte vill något av detta egentligen, men måste för att ens stå ut. Jag blir helt enkelt en sådan där Galen Exflickvän. Inte för att det är kul, utan för att det är så jag hanterar det. Jag har varit självmordsbenägen och haft dödslängtan och t.o.m. gjort försök att dö när jag blivit lämnad. Än så länge har jag inte dött så något måste jag ha gjort "rätt", men att bli övergiven är i vilket fall som helst det absolut värsta som kan hända.





"Störd, förvriden eller instabil självbild."


En av de enligt mig mest typiska dragen med BPD är den gravt instabila självbilden. Min självbild existerar i princip inte. En brukar ju säga att tonåren präglas av en lätt instabil självbild, att en ska "hitta sig själv". Jag har fortfarande inte hittat mig själv, 26 år gammal, och har någonstans accepterat det faktumet. Jag är inte likadan från dag till dag. Mina karriärplaner ändras ca hela tiden (några gånger i månaden ungefär). Jag tycker i ena stunden att jag är den mest begåvade personen som någonsin existerat och sen typ en kvart senare så är den självbilden raserad och jag är det största dumpucko som någonsin existerat. Varje dag. Hela tiden. Denna skiftning.






"Återkommande känsla av tomhet."


Att känna sig tom är något av ett slags normalläge för mig. Hur mycket jag än anstränger mig för att göra normala saker, som de på bilden ovan, så känner jag mig tom. Det är bara när jag gör mer extrema och/eller destruktiva saker (eller är galet kär) som jag känner mig mer levande. Jag tycker att livet i princip alltid är meningslöst och tomt och jag vet inte heller hur jag ska ändra på det. Jag blir ärligt fascinerad och förvånad av folk som säger att de ser en mening med livet. Hur gör ni? Jag kan verkligen inte känna samma sak, det går inte. Varje dag försöker jag fylla det här hålet i mig, och det går sådär. Jag är nästan alltid tom. Tomhet och leda.



"Kraftig pendling mellan olika känslolägen."


Haha. Detta är knappt ens roligt att kommentera. Tänk dig att du skiftar konstant från glad till ledsen till arg till självmordsbenägen till det bästa världen hänt till arg och så vidare... Hela tiden. Såvida du typ inte är helt utslagen och inte kan känna någonting, vilket såklart kan vara skönt. Minsta lilla kan trigga igång en känsla, och den känslan tar över helt sen. Ashärligt om det är en bra känsla, mindre härligt om det är en mindre bra känsla. Nej, du skulle inte orka. Vi orkar knappt, och vi lever med detta hela tiden.


"Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan
vara några timmar, till som mest några dagar."


Starkt relaterat till föregående kriterium. Det är lätt av få stark ångest, och det är svårare att bli av med den, om en säger. Jag kan få stark ångest av sådant som andra skulle tycka var en bagatell, så svår ångest att jag kan känna mig beredd att dö bara för att bli av med den. För att inte tala om irritation. Haha...


"Stormiga relationer som pendlar mellan
intensiv beundran och extrem nedvärdering."


Jag kommer ihåg att mina vänskapsrelationer i grundskolan inte var jättebra. Jag hade en tendens att få en kompis-crush (eller squish som det heter) på folk nästan hela tiden, bara för att sen, så fort de visade en sida som inte var jätterolig (dvs, de var mänskliga) så tröttnade jag och lämnade dem. Jag tror jag inte direkt berättat det här för någon förut, men så var det. Detta beteende förekom även i mina romantiska relationer, om än mer extremt, och gör det fortfarande till viss grad även om jag lyckas kontrollera det lite bättre och försökt rationalisera med mig själv. Jag blir blixtförälskad och beundrar personen ifråga högt, för att sedan, när den failar lite grann, ta ned den till den absoluta botten av nedvärdering och typ hata den. Det är i alla fall vad jag känner. Jag hatar personen, och jag hatar alla människor i hela världen, och särskilt mig själv. Detta är inte direkt en kvalitet som gör mig särskilt attraktiv som partner, men ja. Så är det. Jag är alltså fullt medveten om detta och gör de största ansträngningar för att rationalisera mina känslor och inte se så svart-vitt på situationen, men uj vad svårt det är. Det är liksom inte konstigt för mig att hata en person som jag älskade stunden innan. Och sen älska igen. Och sen hata.


"Intensiv vrede som inte står i
proportion till vad som väcker den."


Även om jag har lättare att kontrollera min ilska idag än när jag var yngre, så smälls det fortfarande i dörrar och utskällningar delas ut. Ibland är min ilska faktiskt proportionerlig, ibland är den inte det. Jag antar att det kan skrämma andra, att jag kan bli så arg att jag nästan blir aggressiv. Dock blir nog jag aggressivare mot mig själv snarare än någon annan: jag slogs mycket som barn, men nu kan jag inte ens höja handen mot någon annan än mig själv. Jag bryter ihop till slut istället. Men arg blir jag, så arg att jag inte kan känna något annat. Jag har förstått det som att det inte är jättenormalt. Men för mig är det på något sätt normalt, eftersom jag inte upplevt något annat.



"Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar
eller övergående upplevelser av overklighetskänslor."


Detta är ett kriterium som kanske för tankarna till psykossjukdomar. BPD kan ha psykosdrag, så därför finns detta kriterium antagligen med. Jag kände väldigt ofta overklighetskänslor när jag var 18-21 år gammal ungefär, sedan dess har det varit lite mer sporadiskt. Dessa känslor uppträder ofta i samband när jag har ångest. Jag kan uppfatta att omgivningen känns konstig och overklig, att jag tycker jag är overklig och undrar vem som tittar tillbaka på mig i spegelbilden, att jag inte riktigt greppar att det är jag på ett foto, att jag får mycket déjà vu-känslor... listan kan göras lång. Ibland har jag haft paranoida vanföreställningar. Nuförtiden har jag inte det jätteofta, vilket ju såklart är ganska skönt. Men det kan komma tillbaka närsomhelst, det vet jag.


"Impulsivitet som till exempel missbruk
av droger, sex, mat eller pengar."


Detta är tveklöst väldigt jobbigt att skriva detaljerat om. Men om jag är impulsiv? Oh ja. Det behöver dock inte enbart vara destruktiva grejer som i kriteriet ovan, men impulsivitet, oavsett vad det leder till, är väldigt typiskt BPD (och mig). Nästan allt jag gör sker på impuls och nästan inget är planerat. Den där kursen jag läser nu? Det var en impulsgrej som jag nu slitit med i åtta veckor nu, vilket är rätt imponerande av mig. Impulsivitet + ångest = aj. Har slösat väldigt mycket pengar på impulsshopping som varit ett sätt att döva ångest. Sex för bekräftelse har inte heller varit ett ovanligt inslag. Droger har jag lyckats hålla mig borta från, otroligt nog. Men vet att många hamnat i det träsket, och jag är inte den som skammar för det. Vad gör en för att överleva, egentligen?


"Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord."


Jag minns första gången jag hade självmordstankar. Jag var nio år och gick i trean och ville inte leva längre. Jag hatade livet, jag hatade mig själv och varje dag när jag kom hem från skolan så tog jag fram en kniv ur kökslådan och höll spetsen mot bröstet och samlade mod varje dag. Tyvärr var jag korkad nog att dela med mig av min dödslängtan till en klasskamrat medelst brev, och bollen sattes i rullning och terminen efter satt jag i skolpsykologens soffa med hennes hjärtkudde i famnen. Sen dess har jag i perioder haft återkommande självmordstankar. Jag har inte haft så mycket självskadebeteende, men tankarna på att dö har funnits nästan jämt. Jag har förstått att detta inte heller är så normalt, tydligen är det normalt att känna livslust. Jag vet inte vad livslust är. Jag tror dock jag känt fragment av det ibland.

60-70% av alla med BPD-diagnos kommer göra minst ett självmordsförsök under sin livstid. Så många gör ett försök att få slut på smärtan som en BPD-diagnos innebär. Jag är inte ett dugg förvånad över att siffran är så hög.

Jag inser någonstans att jag antagligen inte skrivit helt utförligt om hur det är att ha BPD-diagnos: inte för att jag medvetet utelämnat (eller jo, vissa enstaka saker kanske), utan för att mitt minne kan vara ganska selektivt. Jag kanske minns saker senare som borde ha varit med, men då är detta publicerat och så. Jag har medvetet valt att ha många bilder i inlägget eftersom de illustrerar BPD så bra, och känner att de kompletterar det jag skrivit rätt bra.

Här är fler bilder som är starkt relaterade till hur det är att vara en person med BPD-diagnos, och hur andra uppfattar en för det mesta.





Innan du nästa gång avfärdar någon med BPD som galen, psykotisk och farlig: tänk på vad vi tampas med varje dag. All denna ångest, denna konstanta berg-och-dalbana, denna rädsla för att du ska överge oss, att vi konstant står på randen till att dö. Varje dag, hela tiden. Det är inte som att vi direkt valt att må såhär, att känna såhär. Vi tar alla terapitimmar och trashar allt ändå i slutändan eftersom terapin inte alltid övervinner plågan.
Vi kanske är galna, ja, men vem som helst skulle bli galen av att leva med denna smärta och rädsla.

Läs gärna denna förvisso väldigt långa, men ärliga och uppriktiga berättelse om hur en man upplever sitt förhållande med sin flickvän som har BPD. Det fina med honom är att han förstår sin flickväns smärta: inte hur den känns, men att den existerar och påverkar henne. Det borde flera göra. För ja, BPD-personer förtjänar kärlek lika mycket som personer utan BPD, trots att vi många gånger är svårare att leva med.


torsdag 23 april 2015

Det här med att "träna och må bra."

Kan flippa så mycket på de som menar att "jaha, är du deprimerad? Börja träna, då mår du bättre" "om du börjar träna så kommer du få mindre ångest!" (<- ca alla icke-psykläkare EVERRRR m.fl).

Jag tror att dessa stolpskott inte riktigt förstått att depression/ångest + träning = FFFFFFFFFUUUUUUUUUUUU-. Träning kan t.o.m. göra depressionen/ångesten ännu värre. Kul va?

Liksom, träning funkar utmärkt för att typ... förebygga depression och ångest, när en redan mår bra, eller åtminstone okej. Men om en redan mår skit så gör det bara mer skada än nytta. Jag har privilegiet att kunna träna nu för att jag inte är ett hav av ångest (nu mår jag okej. Inte bra men okej :)))))), när jag mådde skit så var det omöjligt att träna, och hade jag envisats med att försöka så hade det tagit längre tid att ta sig ur depressionen. Och de dagar som jag verkligen mår skit numera så är det ingen idé att ens försöka ta sig till gymmet, det enda som funkar är minimal fysisk aktivitet.

Sååååååååååå... kan alla bara vara tysta och sitta ned i båten.

lördag 18 april 2015

Ett hål som måste fyllas.



Väntar på att få hem akvarellpennor jag beställt. Tills dess blir det kolpennor.

torsdag 26 mars 2015

Aaaaawwww yeah!

Spelar Portal. Kör utmaningar pga klarade av "vanliga" rundan lite väl fort. Känner mig lite som en master of the universe (guldmålet var 3 portaler). <3


måndag 2 mars 2015

Jag önskar att jag inte hade en kropp.

Så många gånger jag som yngre önskade att jag inte hade en kropp, en fysisk kropp. Jag önskade att jag var en hjärna, att jag var min hjärna, att jag bara var en hjärna, som Ypsilon i En levande själ. Jag önskade att jag inte hade ett utseende, att folk inte såg mig, utan att de bara anade mig genom min hjärna. Att min hjärna var allt som behövdes. Men min hjärna behöver ju ett hem; min kropp. Som alla andra. En hjärna utan kropp överlever inte. Vi lever inte i En levande själ. Vi är våra kroppar, också. Våra kroppar, som aldrig bara är en kropp, utan kroppar med koder. Min kropp hade, och har, en kod, precis som din och alla andras. Min kropp kodades som: ung tjej, söt tjej, tjej. Mest tjej. Alltid tjej.

Jag var alltid tjej, och alla fördomar som kommer därmed. Jag var aldrig jag. Jag var aldrig min hjärna. Jag är fortfarande aldrig min hjärna. Jag var min kropp. Jag är fortfarande min kropp. Min kropp har åldrats, men den är fortfarande kodad. Jag ville aldrig vara kodad, jag ville bara bli sedd. JAG ville bli sedd, inte min kropp. Ibland vill jag såklart att min kropp ska bli sedd, men nästan alltid vill jag bli sedd. Men jag blir inte sedd när en kropp står i vägen. Så jag ville sluta ha en kropp, jag ville att endast min hjärna skulle existera. För min hjärna innehåller mitt jag. Min hjärna är jag. Jag ville nog vara som en ande snarare än Ypsilon, där han bor i lite vätska med ett öga. Jag ville vara en röst utan koder, jag ville få vara fri. Jag är inte fri i min kropp. Min kropp är ett hinder för mitt jag. Jag har känt mig som mest fri när jag fått vara anonym, när ingen vetat om min kodning. När min anonyma röst och mitt jag har varit det enda som räknats, inte min kropp. Det har varit en frihet att få vara utanför sin kropp.

Och då har jag ändå på många sätt en privilegierad kropp. Den är vit, den är normfungerande, den passar in i skönhetsidealen rätt bra. Och ändå har jag så hett önskat att jag inte har en kropp.

fredag 6 februari 2015

Lämna mig.

Vi var Michelle och Barack
kolibrierna i trädgården
fåglarna i fönstret
bubblorna i vattnet
barnet som skrattade

I min hand höll jag det dyrbaraste
Och min hand höll du i din
Vi andades genom varann
Syret du andades var mitt

Jag var ett mörkt moln
Jag var inte boken du läste
Jag var fläcken på din lins
Jag var doften av död

Det kallades kärlek
Vi var skolboksexemplet på kärlek
Du var mönstereleven
Jag var mönstereleven
Vi levde efter boken
När vi ville bränna den

Du slog sönder det som var helt
När jag skulle ha varit i dina tankar

Vi härskade över en varsin möbel
När du slog sönder det som var helt

Jag förstod
Jag förstod alltid
Jag förlät
För vi förlåter alltid

Jag slog i dörren
Och kom tillbaka
För vi förlåter alltid

Du var sån
Och jag vande mig aldrig
Du vande dig aldrig

Vänj dig aldrig
Och skaffa en vän

Skaffa en vän
Och bli kär i den

Skaffa en vän
Och lämna mig för den

Lämna mig
Som du lämnade mig för en vän

Lämna mig för den

Och lämna kvar en lögn

fredag 30 januari 2015

Historieätarna-fanfiction, del 4.

Lotta: Det är full rulle hela förmiddagen, med snökakor, pärlplattor och legobyggen, men nu är det äntligen dags för lunch.

*KLANG*

Lotta: Ja... det ser ju inte så spännande ut, helt klart.
Erik: De andra äter köttbullar, med ris, men vi äter falafel eftersom vi är veganer denna vecka.
Lotta: Och såsen är faktiskt hemifrån, fick jag veta. Och inte får vi äta själva i lugn och ro, eftersom vi måste hjälpa de andra barnen med deras mat.
Erik (till ett barn): Ska du ha köttbullar...? Hur många? Tre? Ok, då lägger jag upp tre till dig då...
Lotta (till ett barn): Vill du ha mjölk eller vatten...? Hallå? Mjölk eller vatten? Peka på det du vill ha. Nähe, inget svar, då tar jag nästa...
Barn: Jag vill ha mjöööölk!
Lotta: Ja, vänta så kommer jag... här får du vännen.
Erik: Maten känns väldigt slumpartad, på nåt sätt, eller "random" som ungdomarna skulle säga.
Lotta: Ja, den är ganska slumpartad, eller random. Och inte har vi hunnit smaka ännu, eftersom barnen ska få mat först.
Erik (till ett barn): Hallå, vill du ha köttbullar?
Barn: Nää, jag vill ha riiiiis.
Erik: Jaha, då får du väl det...

Lotta: Efter mycket om och men får vi äntligen tillfälle att smaka på maten.

Erik: Falafelbullarna var väldigt mjuka för att vara falafel... såsen var god.
Lotta: Det känns väldigt dagismat över det här: Färglöst och inte särskilt kryddigt. Men barnen verkar gilla det, som tur är.
Erik: Och vi dricker vatten till maten, eftersom vi inte dricker mjölk heller denna vecka. Vi slipper ju svagdrickan i alla fall, som tur är.
Lotta: *skratt* Ja, den där svagdrickan... den har förföljt oss genom historien. Men inte nu!

onsdag 28 januari 2015

Historieätarna-fanfiction, del 3.

Erik: Nu ska vi jobba! Vi drar på oss Fulskratts arbetsuniform, vit luvtröja och svarta mjukbyxor, och tar kollektivtrafiken till en förskola som behöver vår hjälp idag.


Lotta: Det är ju väldigt sköna kläder att jobba i, måste jag säga.
Erik: Det känns som att man verkligen är redo för att krypa omkring och leka med små barn, leta legobitar under soffor och så.
Lotta: Ja.




Lotta: Jobba på förskola är kul, och det är fullt upp hela tiden. Det är lite som att umgås med sina barn, fast upphöjt till tio.
Erik: De håller ju på och drar i en hela tiden, och ska visa typ... en pinne de hittat.
Lotta: Men de eee ju för söta. Och man får ju sitta och rita och pyssla på arbetstid, och det är ju inte så dumt. Jag har gjort en massa teckningar och pärlplattor idag.
Erik: Jag byggde en snögubbe med några ungar, men den hade de ju sönder bara en liten stund efteråt, under ett snöbollskrig. Typiskt barn att hålla på.

Lotta: Vad ritar du, lilla vän?
Barn: Det är min pappa, han har ramlat, och jag hjälper honom upp!
Lotta: Jahaaaa... *sneglar mot kameran*

Erik: Håller ni på att städa gården? Vad snällt av er.
Barn: Näää, vi sopar bort hästbajs! Och du står i det!
Erik: Jaha, oj, förlåt, då ställer jag mig här borta...


tisdag 27 januari 2015

Historieätarna-fanfiction, del 2.

Lotta: Vi vaknar upp till en ny dag: vi ska jobba, på förskola! Kul! Men först äter vi frukost.

*KLANG*

Erik: Ska vi verkligen sitta vid en dator och äta...? Inte vid en köksbord?
Lotta: Nej, Fulskratt äter nästan aldrig vid ett köksbord, utan det är framför datorn som gäller, med tillhörande underhållning i form av Facebook-flödet och morgonnyheter.
Erik: Men vad är det här... piller? Det måste vara kosttillskotten som kocken pratade om.
Lotta: Det ser ut som det. Och det här verkar vara en proteindrink. Skål då! *dricker skeptiskt* Jaaa... särskilt spännande var den inte, den smakar banan och pulver.
Erik: *tar en klunk* Det smakar lite... artificiellt. Och tråkigt. Men det här måste väl ändå vara vanlig hederlig apelsinjuice. *dricker nektar* Vad sött det var, vad är det för frukt? Är det passionsfrukt?
Lotta: *tar också en klunk* Det verkar vara passionsfruktsnektar, rätt god faktiskt.
Erik: Det finns ju ingen direkt fast föda till frukost? Det är bara flytande och piller.
Lotta: Det här är vad man skulle kunna kalla för en frukost för någon som inte tycker att det särskilt viktigt att starta dagen på ett njutbart sätt, utan snarare på ett snabbt och funktionellt sätt. Och som dessutom kanske har lite bråttom, som vi har nu. *skålar tyst mot kameran*

söndag 25 januari 2015

Historieätarna-fanfiction, del 1.

Lotta: Jag heter Lotta Lundgren, och det här är Erik Haag. Denna vecka ska vi historieäta som Fulskratt, en ganska vanlig bloggare, feminist och ganska rolig. Men först börjar vi med att byta om.



Stylist: Denna vecka kommer ni ha på er väldigt bekväma kläder för det mesta, för Fulskratt tycker inte om kläder som sitter för tajt, åtminstone till vardags.
Lotta: Jaha, det var ju skönt.
Stylist: Ni kommer börja med att ha randig tröja och svarta jeans på er, och du Lotta får en söt liten yllemössa och mörkt läppstift. Men först får ni underkläder. Det är ganska vanliga underkläder, lite söta bomullstrosor, inget konstigt egentligen.
Lotta: Det känns som att vi inte kommer ha på oss något särskilt konstigt denna vecka alls...?
Stylist: Nej, det är rätt vanliga kläder, mycket second hand, stickade tröjor och fina strumpor. Fulskratt har en rätt enkel stil, i alla fall till vardags. Till fest blir det oftast tvärtom, rätt extravagant.
Erik: *vänder ryggen mot kameran och tar på sig vita boxerkallingar* Men vad kan det bli för nåt när det är fest...?
Stylist: *generad* Nästan alltid klänning och lårhöga strumpor, det är lite hennes signum skulle man kunna säga. Men du Erik kommer nog få nåt lite annorlunda, dock i samma stil.
Lotta: Ja, här ser jag en uggleklänning, det var ju gulligt. Och uggleörhängen, och väldigt fina strumpor, sådana skulle man ju ha.
Erik: Vad fin du blev Lotta. Du ser nästan lite... proper ut. Ordentlig.
Lotta: Du med! Förutom det mörka läppstiftet så känner jag mig ganska... vanlig. Känns bra som vardagsoutfit. Nu går vi och tittar på veckans mat.

Kock: Här är ett urval av maten ni kommer äta nu i veckan. Det som är lite speciellt är ni kommer enbart äta vegansk mat, alltså mat som inte innehåller något från djur alls.
Erik: Vadå, är inget av det här kött? Men vad är det för nåt då? *tar upp Chicken style burgers-förpackningen*
Kock: Det där är veganska burgare, gjorda på sojaprotein. De äts precis som vanliga hamburgare, jag tror nog att de kan vara riktigt goda.
Erik: Det ser ju verkligen ut som... kött. Och vad är det här för jätteburk?
Kock: Det är proteintillskott, även det veganskt. Det kommer ni äta när ni tränar, och det kommer nog bli en hel del träning denna vecka.
Lotta: Vad skulle du säga är väldigt typiskt för den här maten?
Kock: Jag skulle säga att det är väldigt mycket fabrikat, väldigt mycket sås och väldigt mycket tillskott av olika slag.
Lotta: Ja, titta, här är en massa burkar med diverse vitaminer och omega-3. Men varför äter Fulskratt veganskt?
Kock: För henne handlar det om etiska skäl, hon vill inte stödja djurindustrin som hon anser är vedervärdig mot djur.
Erik: Det är ju rätt häftigt ändå, att man kan vara vegan och ändå äta rätt rolig mat, alltså inte bara typ... linsgrytor och sallad. Det här ser ju ut som sånt vi äter annars.
Lotta: Hur kommer vi att må när veckan är slut? Det är inte så mycket grönsaker ser jag.
Kock: Jag tror att ni kommer må väldigt bra, ni kommer vara mätta och glada för det mesta. Jag tror att ni knappt kommer märka att ni äter vegansk mat.

Vampyrisch.



Var på fest med döden-tema. Känner mig sällan så cool och vampyraktig som här.

tisdag 20 januari 2015

3 tips på brittiska kriminaldramer på Netflix.

Jag har aldrig sett mig själv som en person som ser på tv-serier, men ibland så händer det (ganska ofta nuförtiden). Här tänkte jag tipsa om tre olika serier som finns på Netflix, och som alla är brittiska kriminaldramer, från 1880-tal och framåt. Alla goda ting är ju tre hallå.

Ripper Street
Året är 1889, och den ökände Jack the Ripper håller fortfarande östra London i skräck, eller dess prostituerade om en ska vara noggrann. Ett gäng män inom polisen + en amerikansk läkare löser brott i östra London, och en bordellmamma med sina flickor finns alltid med på ett hörn, mycket för att bordellmamman har ett oklart förhållande med den amerikanske läkaren. Första säsongen är mycket bra, andra säsongen är ännu bättre. En serie för dig som gillar kriminaldraman, kostymdraman, konflikter mellan klasser och kön och allt som har med sent 1800-tal att göra.

The Bletchley Circle
Fyra kvinnor som arbetade tillsammans under andra världskriget med att knäcka tyskarnas krypteringar samlas igen på 50-talet, där några tyvärr försoffats till hemmafruar utan något kul att göra, för att lösa brott. Dessa kvinnor har olika extraordinära begåvningar, som extremt fotografiskt minne och ett mästerligt sinne för att se mönster, som de använder för att lösa dessa brott och skumraskaffärer. Denna serie klarar Bechdeltestet flera gånger om och lite till. En serie för dig som gillar kluriga gåtor, coola kvinnor och 40/50-talet.

Sherlock
Måste jag beskriva denna mästerliga serie mer utförligt än "SE DEN FÖR FAAAAAAAAAAAN"? KEJRÅ. Sherlock handlar om, surprise, Sherlock Holmes och hans kompanjon Dr Watson. De löser brott i dagens London, och allt är bara perfektion. Sherlock är en högfungerande sociopat som egentligen är djupt osympatisk men som ändå förtrollar alla. Benedict Cumberbatch verkligen äger rollen som Sherlock, allt är briljans. Det sämsta med serien är att varje säsong bara är tre episoder, och att det bara finns tre säsonger, och att nästa säsong kommer om ETT JÄVLA ÅR. Det suger att vara ett Sherlock-fan. En serie för dig som gillar excentriska män, excentriska omständigheter, excentriskt allt, och att bli mindfucked.

HAVE FUN!