tisdag 30 april 2013

Allt en unge kan önska sig.

"Jag förstår inte vad som gick fel! Grabben fick ju PS3, iPhone5 och en Macbook, han har ju allt en
unge kan önska sig! Oj, sorry, måste sticka, jobbet ringde... måste till London, ses om 5 dagar då...?"

För drygt ett och ett halvt år sen befann jag mig på en förfest, där en av gästerna var lärare på högstadiet. Jag vet inte hur vi kom in på detta, men hen berättade att en av hens elever hade kommit till henom i skolan och frågat om hen kunde komma och titta på elevens dansuppvisning. "Men ska inte dina föräldrar komma och titta?" frågade hen eleven. "Nej, de jobbar så mycket, de hinner aldrig komma och titta eller nånting...". Jag lovar och svär att mitt hjärta gick sönder där och då. Hade jag inte varit på en hyfsat civiliserad förfest så hade jag troligen gråtit hejdlöst. Det var även där och då som jag aktivt tog beslutet att aldrig någonsin låta jobbet gå före mina barn. Att jag hellre tjänar lite mindre pengar och har mer tid för mina barn. Mina egna barn, som inte har några andra föräldrar än mig och en annan eventuell förälder (går allt rätt så finns det en pappa med i bilden).

Det är något jag kan skatta mig lycklig för: Att mina föräldrar tog sig tid. De tog sig tid att hjälpa mig och min bror med läxorna, att skjutsa oss till aktiviteter, prata med oss när vi mådde dåligt, och de dök upp när vi hade matcher och uppvisningar och vad det nu kunde vara. Jag kan inte minnas att de nån gång sa "jag har inte tid", det måste ha hänt sällsynt få gånger isåfall. Det var åtminstone inget som mer eller mindre var regel, utan väldigt få undantag. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de andra barnen som fick prylar och pengar istället för tid: Det faktum att mina föräldrar tog mig på allvar när jag ville prata och tog sig tid att skjutsa mig till stallet är guld värt. Och detta har jag i åtanke varje dag, speciellt nu när jag jobbar på en skola. Det finns elever som inte får den uppmärksamhet de behöver av sina föräldrar (sorgligt men sant :/), och då känner jag att jag har vuxenansvaret att ge dem den uppmärksamheten (shit, är jag vuxen nu?). Jag kan aldrig bli deras förälder, men jag kan bli en vuxen att bli sedd av. För jag vet hur viktigt tid och uppmärksamhet är. Jag får aldrig tumma på det. Och jag får aldrig bli ännu ett svek från vuxenvärlden.

fredag 26 april 2013

Varför jag är en bättre förebild än Blondinbella.

Detta kan bli mitt mest ödmjuka inlägg hittills.

Jag har, liksom lite från distans fast ändå närvarande, följt livet i luckan som uppstod när Blondinbella uttalade sig om könsneutrala omklädningsrum, med anledning av att Södra Latin inför just sådana. Hon skrev ett inlägg på sin blogg där hon mer eller mindre sågar det faktum att det finns andra könsidentiteter än man och kvinna, och undrar ifall alla feminister och genusivrare vill att alla ska bli könslösa, ungefär. Hon lägger, på ett ironiskt sätt, fram fler förslag, som könsneutrala toaletter och könsneutrala klädavdelningar i butiker. Det roliga i historien är att hon verkar inte fatta att hennes förslag faktiskt är genuint bra. Hursomhaver, detta är inte första gången hon attackerar folk som avviker från normen. Jag har aldrig gillat hennes åsikter, och gillar dem inte bättre nu, om jag uttrycker mig jättejättejättesnällt.

Men: Det som provocerar mig mest i denna härva är inte att hon har dessa människohatiska åsikter, utan att folk FORTFARANDE tjatar om vilket fantastiskt bra förebild hon är för unga tjejer. Ursäkta mig? På vilket sätt är hon en bra förebild? För att hon gjorde karriär genom att blogga om ett liv hon inte levde, enbart för att provocera och få läsare? Ok, kanske inte. Argumentet folk har är att hon typ driver tre företag, har släppt en tidning där hon blåste läsarna på pengar och fått en föreläsningsturné inställd (och försöka stämma arrangören då den blev inställd, när detta berodde på att för få biljetter sålts. Lol). Hon har även ställt upp naken på nåt tidningsomslag under parollen "Size Me", där hon fokuserade på utseende. Dessutom hånar hon sina läsare och menar att alla som kritiserar henne är avundsjuka kvinnor som inte tål starka framgångsrika kvinnor som vägrar Jante :'( Ok, driva tre företag är kanske ingen barnlek, det håller jag med om. Men: Gör detta henne till en bra förebild?

När vi säger att Blondinbella är en förebild på denna grund, att hon typ tjänar en massa pengar, så säger vi även, rent indirekt, att det är ok att ha människohatiska åsikter, så länge du tjänar en massa pengar. För även om det skulle vara så att hon faktiskt inte tycker såhär dåligt om icke-normativa samhällsgrupper som hon gör, utan skriver sånt här enbart för att provocera och få fler sidvisningar (= mera PENGARRRRRRR), så innebär detta att vi, när vi fortfarande tjatar om att hon är en bra förebild, även säger att det är ok att skriva kränkande skit på sin blogg, så länge du tjänar en massa pengar.

Jag är så trött på denna cyniska syn på våra medmänniskor: Att endast se sina medmänniskor som siffror i statistiken, siffror som i förlängningen genererar PENGARRRRR. Åh, pengar, meningen med livet. Pengar pengar pengar. Smaka på ordet: PENGAR!

Men ja, jag kanske bara är avundsjuk på hennes framgång (loooooooolololololol). För jag bloggar gratis (tagit beslutet att inte införa reklam i min blogg). Jag debatterar gratis. Vikarierar på en kommunal skola och tjänar en bråkdel så mycket som henne. Har alltså inte lika mycket pengar som henne. Pengar pengar pengar PENGARRRRRRR. *ler Joakim von Anka*

Och nu, till huvudnumret: Hur är jag en bättre förebild för unga tjejer än Blondinbella?

Jag skulle aldrig ställa till med skandaler eller medvetet skriva något provocerande för att locka läsare till min blogg och få mer pengar. Alltså, ska sanningen fram så är pengar inte riktigt min grej. Jo, på riktigt.

Jag vill göra skillnad, på riktigt, genom att debattera, blogga och jobba med barn och unga på skolor. Vara en RIKTIG förebild. Jag har valt att jobba just på en skola, eftersom jag där kan bekräfta eleverna på ett medmänskligt sätt och stärka deras självkänsla genom att låta dem veta att deras människovärde aldrig sitter i deras framgång och utseende. Genom att låta dem veta att de är fantastiska medmänniskor, oavsett könsidentitet, sexuell läggning, utseende och betyg. Och detta gör jag inte genom att stå på en scen och berätta om hur jag lyckades med mitt företagande, utan att se eleverna för de personerna de är. Det är ibland tufft, speciellt när klasserna är stora och det är många elever som jag vill ge min uppmärksamhet, men det är värt det. Det är värt den lilla lön jag får. Jag drömmer inte om vad jag ska göra med min lön, jag funderar istället på hur jag bäst ska lära ut ovärderlig kunskap till eleverna, hur jag på bästa sätt kan bekräfta och stärka dem. Det trista är kanske att jag inte når så jättemånga när jag agerar på en skola, men å andra sidan har jag ju min blogg. Även här vill jag stärka unga, och inte trigga dem till att köpa skit de inte behöver och starta företag de inte vill driva. Aldrig få dem att känna att de endast duger om de tjänar en massa pengar, om de passar in i normen.

Jag skriver med kärlek, jag jobbar med kärlek och jag agerar med kärlek. Det är klart att jag måste jobba för att få lön och leva och så, men knappast på bekostnad av hur barn och ungas mår. Min inkomst får aldrig vara högre än priset på barn och ungas självkänsla.

torsdag 25 april 2013

Barn vill inte ha komplimanger, de vill ha din tid, din uppmärksamhet och din kärlek.

Background story: Jag hade dagen innan (igår alltså) bett om råd i en genusinriktad grupp på Facebook om hur jag ska agera när barn försöker fiska komplimanger av mig, vilket grundade sig i att jag den dagen hade bemött en flicka på ett klantigt sätt när hon frågade mig vad jag tyckte om hennes jacka (svarade att jag inte tänker säga nåt, vilket jag omedelbart insåg var jättedumt, och försökte sen rädda situationen efter bästa förmåga utan att säga att jackan var fin. Gick sådär. Hon blev nog mest förvirrad och kanske lite ledsen, eftersom jag tyvärr troligen uppfattades som något distanserande och som en som inte brydde mig om henne, vilket absolut inte var fallet, tvärtom). Jag fick dels en massa bra råd och tips, men även en massa mothugg som enligt mig saknade ett genustänk. Idag uppdaterade jag om läget. Här är inlägget jag skrev.

Till min stora förvåning blev det ett jävla liv när jag igår kväll frågade i denna grupp hur jag bäst bemöter barn som fiskar komplimanger av mig (vikarierar på en lågstadieskola). Jag tänkte bara uppdatera om hur det gick: Vi var som sagt till Fjärilshuset idag, och flickan som jag bemötte på ett klantigt sätt igår hamnade i min grupp idag (även om jag insåg det först när dagen var slut, vilket kanske var lika bra. Var nämligen osäker på vem det var som hade fiskat komplimanger). Hon svansade efter mig hela dagen, ville hålla handen, sitta i mitt knä på bussen, äta matsäck med mig och, tja, ha min uppmärksamhet. Vilket hon fick. Genom att jag pratade med henne, ställde frågor, lekte klappramsor, höll handen, lät henne sitta i knät och satt bredvid henne på lunchen. Ska tilläggas att hon var den enda som sökte så mycket uppmärksamhet av mig, de andra barnen pratade mest med varandra och så (annars hade jag självklart även gett de andra barnen uppmärksamhet). Fällde inte en enda komplimang under hela dagen, inte ens när hon frågade mig "tycker du min tröja är fin?" ("tycker du att den är fin?" "jaa" "men det är ju det viktigaste, eftersom det är du som har på dig den. Men jag måste säga att jag tycker om både rosa och hjärtan"). På hemvägen sa hon "jag är glad att jag fick dig som gruppledare", varpå jag svarade "och jag är så glad över att jag fick just DIG i min grupp!". Hon blev generad men sken som en sol. Jag tänkte bara säga att det som hände idag bara bekräftar två saker jag hela tiden visste, nämligen att: 1. barn vill ha uppmärksamhet och tid med vuxna, och klarar sig fantastiskt bra utan komplimanger, och: 2. det var exakt det som hände igår, när hon efter skolan kom till mig och frågade vad jag tyckte om hennes jacka. Hon ville ha min uppmärksamhet, men bad om den på det sätt hon lärt sig genom learning by doing and living, nämligen att se fin ut och fråga vuxna om hon är fin. Jag hoppas att jag genom detta inlägg kan inspirera andra hur vi kan bemöta barn på ett konkret genusmedvetet sätt.

lördag 20 april 2013

Försenad sömnfas och den allmänt kassa attityden kring sömnvanor.

Det finns en grej, förutom patriarkatet, konsumtionshets och komplimanger, som retar mig något oerhört och har gjort det hela livet, och det är den allmänt usla synen på sömn och sömnproblem. Jag blir påmind om detta varje gång en kär vän till mig och jag diskuterar, tja, vår sömn. Han har, likt mig, försenad sömnfas (rent tekniskt har vi väl egentligen inte denna diagnoser pga ingen läkare sagt det, men vem bryr sig, VI vet det), vilket jag skulle kalla är ett handikapp. En annan skulle nog säga störning, men jag tycker egentligen det är ett handikapp, då det påverkar livet i stort.

I korthet innebär försenad sömnfas att dygnsrytmen är försenad. Istället för att bli naturligt sömnig vid kl 22-23, så blir den drabbade sömnig först vid kanske kl 03 på natten. Detta innebär att den drabbade, som måste stiga upp tidigt pga jobb och skola, får, i bästa fall, hälften så mycket sömn som hen borde ha fått. När en person med försenad sömnfas stiger upp kl 07 på morgonen så känns det som att stiga upp kl 03 på natten för en person med "normal" sömnfas: Melatoninet (som orsakar sömnighet) är i högvarv, och det är extremt svårt att vakna till: Speciellt när en endast fått ca 4 timmars sömn. Resultat? Den drabbade sitter och sover på skolan och jobbet, eftersom hen dels fått undermåligt med sömn, dels fortfarande är i ett sömnläge. Det värsta är att vi sen inte blir sömniga vid 22-tiden, trots att vi fått för lite sömn. Vi blir sömniga som vanligt vid 03 igen, och så fortsätter det i några dagar, tills det är helg och vi, helt utmattade, går och lägger oss vid 03 och sover ut ordentligt, för att sen ta itu med ännu en vecka av undermålig sömn. Låter ju inte så värst roligt, eller hur?

Men jag kan stå ut med dålig sömn emellanåt (går alltid att sova ikapp sen). Vad jag däremot inte kan stå ut med är den allmänna attityden kring oss som lider av denna sömnstörning. Vi får höra att vi är lata ("sluta maska, börja jobba!"), omoraliska ("man sover inte i skolan!"), dekadenta ("vad GÖR du om nätterna egentligen?") och allmänt dåliga, bara för att vi nickar till på förmiddagslektionen och gäspar lite för mycket på jobbet. Men vi kämpar på, för vi vill ju trots allt vara goda medborgare, få bra betyg och vara lojala mot våra arbetsgivare. Men det vore samtidigt inte konstigt om vi fick sämre betyg och tillsägelse på tillsägelse av vår chef, fastän vi kämpar. För kämpar gör vi, trots att vi verkar sova.

Men vi kan inte vara goda, hälsosamma medborgare, för en god hälsosam medborgare startar dagen tidigt tidigt, uppe med tuppen, pigg och glad, och avslutar ännu en härlig dag med att krypa ned i sängs och slockna kl 22:30. Idealmedborgaren, som vi inte kan leva upp till. Vi läser usla sömntips i tidningar ("drick mjölk" "sov svalt och mörkt" "ta ett avslappnande bad innan läggdags") och följer lydigt dessa råd, bara för att upptäcka att de inte hjälper, och återigen får vi hånfullt veta att vi är dekadenta uslingar. Vi är inte sömnlösa för att vi är uppe sent, vi är uppe sent för att vi inte får vår sömn.

Jag har kämpat med dessa sömnstörningar hela livet (japp, lidit av det sen barnsben), gråtit av frustration emellanåt, legat klarvaken på nätterna och stirrat in i väggen och väntat på en sömn som aldrig kommer i tid. Först när jag för några år sen via Läkartidningen fick höra talas om försenad sömnfas så insåg jag att det inte var mig det var fel på. Att jag inte var lat och dålig. Att jag hade en sömnstörning som jag inte kan hjälpa. Samtidigt fick jag veta att det går att göra något åt det, genom en melatoninbehandling. Jag tjatade på min läkare, som gick med på att låta mig testa. Och mirakel skedde: Efter en månads behandling blev jag naturligt sömnig kl 22. Sådär härligt myssömnig som jag vanligtvis blir vid kl 03, eller när jag har druckit, eller tagit Propavan, eller någon stark crazy pill. Grät nästan av lycka och fullföljde behandlingen bara för att möta nästa kalldusch: När du slutar ta tabletterna (efter 14 veckor) så upphör efter ett tag även din nya, godkända dygnsrytm, och du faller åter i dina gamla, fula vanor. Grät av förtvivlan istället.

Jag insåg sen att lösningen inte ligger i att gå i sömnterapi, utan att få bort folks dåliga attityder kring sömn. För det är inte vi som är problemet, det är attityderna som är det. Och att upplysa folk om att försenad sömnfas existerar, och att det är väldigt handikappande för ens tillvaro, är en bra början.

fredag 19 april 2013

Över 16 kg salt skulle slängas.


Jag och en dumpstringbuddie hade turen att få lyxdumpstra med Joakim ikväll (dvs, få mat som inte slängts i tunnor/containrar än), och här är min skörd (buddien tog kanske 30% mer än jag och Joakim tog kanske tre gånger mer än jag, så fatta mängderna). Svampen och skagenröran fick slängas då de vid närmare inspektion luktade dåligt, men resten är i otroligt bra skick, speciellt vårlöken. Ok, bananerna var lite sunkiga, men jag och korridorgrannen gjorde smoothie på dem, och hon fick ta för sig av min skörd (hade ärligt talat ändå inte orkat äta upp allt innan det blev dåligt, och sharing is caring).

Affären höll på att slänga över 16 kg salt pga bäst före-datum hade passerat. Alltså... bäst före-datum på salt? Det är som att ha bäst före-datum på en sten. Matindustrin är fan märklig. Men vi lät såklart inte saltet gå till spillo utan tog rubbet, varav jag tog två förpackningar jodfri salt och två paket flingsalt. Joakim kommer säkert dela ut salt i dumpstringgruppen.

Det enda vi tog som var "äkta" dumpstring, dvs som låg i en soptunna, var lite naturgodis i form av yoghurtdoppade jordgubbar. Men äh, det är bara att skölja lite. *ler dräggpunk*

Nu vet jag vad jag ska göra resten av helgen i alla fall: Lära mig laga mat ;_; Receptförslag mottages tacksamt, haha. Gärna soppor med lök.

onsdag 17 april 2013

Fick ett mail.

Background story: På sidan där jag fick detta mail står det "Mail/gästboksinlägg som är inspirerade av Neil Strauss’s bok The Game undanbedes ovänligt och bestämt. Även du som anser att ”feminismen har gått för långt” kan bespara dig mödan att höra av dig till mig." på min presentation, lite grann för att försöka sålla bort idioter. Som ni ser så hjälpte det dock föga.

-------------------
Idiotkille23:
Feminismen har gått för långt. Japp.

Eder hjältinna:
Because?

Idiotkille23:
För att det är jämställt nu, dags att lägga fokus på andra grejer.

Eder hjältinna:
lololololol :))))))))))))))))))))))))))

Idiotkille23:
Ni feminister är så dåliga förlorare haha

Eder hjältinna:
Vadå, var du seriös...? Sorry, my bad, trodde du skojade. Hejdå. :)
-------------------

Josåratteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee..................................

tisdag 16 april 2013

Gjorde ett till test.

Och denna gång var det fan inte spot on, tvärtom. Eller?


Jag har aldrig någonsin funderat på att bli skolkurator, ej heller denna gång. Anledning? Jag skulle vara usel på mitt jobb. Jag är som person väldigt empatisk och hjälpsam och hjälper gärna andra, men jag skulle inte stå ut med mitt jobb, då mitt jobb skulle vara att lyssna på hemskheter hela dagarna. Tvingas lyssna på ungdomar som far illa på olika sätt. Jag skulle gråta konstant och vilja ta livet av mig pga man blir så medveten om hur hemsk världen egentligen är. Jag kan inte ens läsa i tidningen om mobbning i skolor, barnmisshandel och liknande utan att börja gråta. Hur är det då meningen att jag ska hålla igen på jobbet, när jag sitter face to face med någon som far illa? Det finns en anledning till att jag inte valde socionomutbildningen, och det finns en anledning till att jag beundrar socialarbetare: De är mina hjältar, eftersom de orkar med sånt jag aldrig skulle orka med.

Däremot skulle jag kunna tänka mig läraryrket (eller nja, inte med de usla arbetsvillkoren som lärarna dras med nu), eller att jobba med ungdomar på andra sätt, gärna inom kultur, då jag tycker om att inspirera unga och få dem att växa i sina personer. Jag ser mig, ödmjukt nog, som en bra förebild för unga. Och det känns bra.

måndag 15 april 2013

Gjorde ett test.

Spot on etc

Öppet brev till tv-bolagen i Sverige.

Hej kära tv-bolag i Sverige.

Jag konsumerar tv rätt frekvent (genom webb-tv), och en sak slår mig väldigt ofta.

Var är de roliga brudarna?

Det finns brudar på tv, men det är väldigt sällan de är roliga. Eller snarare, tillåts vara roliga. Den rollen får liksom killar axla. Jag tänker på duos som Filip & Fredrik och Erik & Mackan. De är galna, testar konstiga saker och vågar vara fula och pinsamma. Men var är tjejduorna som gör lite ungefär samma saker? Som inte sitter på rumpan och är stylade och ler in i kameran.

Kontenta: Det finns på tok för få roliga, utflippade och galna kvinnor i tv för att det ska kännas jämställt.

Men, istället för att snällt sitta och vänta på att program likt detta ska börja sändas, så tänkte jag komma ett erbjudande ni kan inte motstå, nämligen mig själv. Dvs, jag som programledare, med en lika awsum medbrottsling till tjej (tro mig, det finns många). Om er ursäkt förut var "ja, det är ju svårt att hitta roliga galna tjejer..." så kan jag säga att den ursäkten nu är ogiltig i och med detta brev. Vi finns. Vi som är sjukt roliga, vi som vågar vara galna och "fula", som inte vill känna pressen på att vi ska vara så jäkla perfekta kvinnliga kvinnor jämt. Som flippar ur ibland, eller äh, ofta. Detta är inte på något sätt egenskaper som är förbehållna män, vilket man kan tro om man skummar igenom tv-tablån. Detta är egenskaper som är förbehållna personer som är roliga och galna, oavsett kön.

Såååaaatteee... vad säger ni? I'm in. Är ni? Det är ba å kontakta mig och så.

Vänliga hälsningar Lisa Meg.

lördag 13 april 2013

Feminismen och manshatet.

Det finns antifeminister som menar att feminister skulle vara manshatiska. Dessa antifeminister försvarar patriarkatets ordning med näbbar, klor och näthot, med argumentet att feminismen har gått för långt, är för manshatiskt. Jag förstår faktiskt inte hur det skulle gå till. Hur kan feminism vara manshatiskt?

Feminismen vill krossa patriarkatet, inte dina pungkulor. Feminismen främjar för att få upp kvinnors ställning till mäns nivå, inte låta mannen bli kvinnans slav.

Feminismen är kvinnokärlek, men även manskärlek.

Feminister vill upplösa könsrollerna, de som vi tror gör oss till kvinna eller man. Vi vill visa att vi är bättre än könsrollerna, att vi, båda könen, är lika starka, lika svaga, lika kompetenta, lika bristfälliga. Mer lika än olika. Mer människor än kön.

Patriarkatet däremot, där har ni inte bara kvinnohat utan även manshat.

För lika mycket som patriarkatet förtrycker kvinnan, så förtrycker det även mannen.

För när patriarkatet säger att en riktig kvinna föder och uppfostrar barn, tar hand om hemmet och är beroende av sin man, så säger patriarkatet även att mannen ska vara stark, våldsam, självständig, familjeförsörjaren och en som tar för sig av kvinnans kropp eftersom han är man och män alltid vill ligga.

Misslyckas han med detta, ja då är han ingen riktig man.

Och det är, tack vare patriarkatet, det absolut värsta en man kan höra.

Att han inte är en riktig man, utan snarare en kvinna. En kärring. En pussy.

Så för att slippa höra att han inte är en riktig man så gör han det som förväntas av honom.

Han axlar rollen som familjeförsörjaren, han biter ihop och gråter aldrig, han tränar sig stark och tafsar på kollegan, på tjejen på krogen, eftersom en riktig man gör så. Kollegan och tjejen på krogen blir arga, men nåväl, han var ju en riktig man. Ingen annan kan säga att han var omanlig i dessa lägen, fastän det egentligen kändes fel att tafsa på dessa kvinnor. Det känns fel, men manligt. För visst var det väl manligt? Det är tydligen manligt, men jag känner att jag aldrig får visa vem jag faktiskt är. Jag måste gömma undan mina kvinnliga sidor, jag skulle aldrig öppet kunna berätta att jag älskar att plantera blommor och gråter när jag ser söta djur på Youtube. Skulle detta komma ut så får jag väl aldrig mer vara med och jaga älg.

Mansrollen kan få män att gå långt i sin strävan att aldrig bli kallade omanliga. Misshandel, våldtäkt, krig. Ett vapen i skåpet. En nedslagen kvinna i sängen.

Det är, egentligen, inte män som misshandlar, våldtar och krigar, det är mansrollen som gör det åt dem. En mansroll som många antifeminister anser är värd att behålla. En mansroll som feminismen i sin tur vill avskaffa. För när du skalar bort mansrollen från en man så hittar du en människa. Och när du skalar bort kvinnorollen från en kvinna så hittar du en människa. Två människor, till ytan något olika, men lika i sina personer. En man, en kvinna, inte varandras motsatser utan varandras jämlikar. En man, en kvinna, varandras bästa vänner.

fredag 12 april 2013

100 000-kronorskabeln.

Satt och sökte lite på VGA-kablar på Elgigantens hemsida, när jag ramlade över denna. Jag trodde det var ett skämt när jag såg priset, men provade att lägga den i kundkorgen och samma summa dök upp. Såatteeeee...


Skönt att det är fraktfritt i alla fall.

torsdag 11 april 2013

Kärleken och självhatet.

Funderar nästan på att sluta blogga och skriva. Inte för att jag får en massa hat, utan så mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur jag ska hantera det. Jag får gosedjur och handskrivna brev på posten, jag får kärleksfulla kommentarer på bloggen, jag får hyllningar från folk jag aldrig träffat. Kära vänner, jag är faktiskt inte van vid det här. Jag är snarare van vid det motsatta: hatet och oförståndet. Från tidiga åldrar, från tidiga barnsben. Utanförskap, exkludering från gemenskapen. Det som ledde till Självhatet, som jag lyckats råda bot på först de kanske två senaste åren. Det är alltså först nyligen som jag förstod, verkligen kom till insikt om att jag också är älskvärd. För jag har aldrig känt det, verkligen känt det. Jag har ju vetat rent logiskt att min familj älskar mig, men jag upplevde det alltid att de älskade mig lite sådär plikttroget, och kanske inte så genuint (jag hade såklart fel, men var övertygad om att jag hade rätt). Ingen kan väl älska någon som är så konstig som jag?

Jag började skriva en lång text om min barndom och hur mitt självhat föddes, men tyckte det kändes lite för privat och jobbigt så jag raderade allt. Men, lång historia kort: Självhatet har funnits sen lågstadiet, berott på oförstående och fördomsfulla klasskamrater och vuxna (har Aspergers syndrom, nuff said liksom), lett till mobbning, självmordstankar och allmänt dålig psykisk hälsa, försvårat mina relationer med andra (inte minst pojkvänner: självhatet gjorde mig till en riktigt usel flickvän) och resulterat i en dålig självbild, vacklande självtroende och, faktiskt, den jag är idag. Självhatet har fått mig att fatta (oftast dåliga) beslut som gjort att jag står här idag. Att vara den man är, att vara sig själv har ett högt pris. Det hade ett högt pris när jag var barn, det har ett högt pris nu. Passar du inte in i normen så blir du utfryst, och risken för självhat finns då.

Men jag tänker fortsätta vara mig själv, vara stark i det och inte hata mig själv igen. För även om det är lättare att hata än att älska, i synnerhet sig själv, så är det faktiskt inte värt det. Inte alls.

Var er själva. Mest för er egen skull. För det är ni värda.

onsdag 10 april 2013

Det mystiska paketet.

Jag fick nåt helt fantastiskt med posten idag.

Jag fick avin redan igår, men upptäckte den när uthämtningsstället hade stängt, så jag fick hämta idag, efter att ha sovit bort halva dagen i hopp om att friskna till ytterligare (funkade bra, tackar som frågar).

När jag hämtade ut paketet så noterade jag att det var ganska stort men lätt, det kändes som att det var nånting textilt inuti, kanske kläder eller en filt, eller en kudde. Jag hade inte den blekaste.

"Nu har jag hämtat ut brevbomben" skrev jag till en vän när jag kom hem.

Tänk om jag hade vetat hur rätt jag hade.

Paketet var en kärleksbomb.


Det första jag lade märke till var en stor mjukponny, en My Little Pony av en äldre utgåva (som avsändaren hade hittat i en förrådsstädning). Sen upptäckte jag brevet i kartongen. Läste det, kunde liksom inte fatta att det var till mig. Men det var det alltså. Ett beundrarbrev, från någon som uppskattar mina ord och det jag skriver. Först tänkte jag publicera brevet här på bloggen, för att liksom dela med mig av min glädje, men bestämde mig sen för att inte göra det. För nånting vill jag ha för mig själv. Men tro mig, brevet är så jävla fint, och ger mig styrkan att fortsätta vara den jag är utan kompromisser.

Signaturen var "X". Först hade jag en misstanke om vem det hade kunnat vara, men när jag jämförde hens handstil med handstilen i brevet (*ler kriminaltekniker*) så insåg jag att det nog är två helt olika personer.

Ska snart duscha och gråta lite av glädje för att sen dra på sent möte.

Tack, vem du än är. Du behöver inte ge dig tillkänna, bara vara den du är.

tisdag 9 april 2013

Arbetslöshetskultur och varför den har likheter med våldtäktskultur.

Jag kom att tänka på en intressant sak när jag försökte somna i sängen igår.

Vi lever i en arbetslöshetskultur.

"???" kanske ni säger. "Låter ju lite likt våldtäktskultur" kanske ni även säger.

Och det är ingen slump att ni kanske associerar arbetlöshetsskultur med våldtäktskultur, för det var exakt så jag gjorde. Jag började se vissa uppenbara likheter. Allting kom till mig, bara sådär.

Kort lektion för er som inte förstår vad en våldtäktskultur är: Det är en vidrig samhällsstruktur som går ut på att styra kvinnors beteenden, eftersom Hotet om Våldtäkt alltid finns där. Exempel på beteenden som ska kontrolleras är kvinnas sexualitet (ligg bara med de du varit tillsammans med i 6 mån typ), hennes klädval (inte klä sig för "slampigt") och hennes alkoholkonsumtion (drick inte för mycket). Om hon gör "fel" och sen blir våldtagen, så kommer samhället säga att våldtäkten var hennes fel, eftersom män "inte kan kontrollera sin sexualitet". Det är precis lika fucked up som det låter. För den som vill läsa mer om våldtäktskultur så rekommenderas denna artikel som är skriven av Hanna Gustafsson på Genusfolket.

Men vad menar jag nu med arbetslöshetskultur? Jo, jag hittade som sagt vissa uppenbara likheter mellan arbetslöshetskultur och våldtäktskultur.

Inom arbetslöshetskultur finns Hotet om Arbetslöshet. Vi har för närvarande en samhällsstruktur och arbetsmarknad som inte gynnar oss vanliga arbetstagare, vi som är i svagare ställning gentemot arbetsgivare. Arbetslösheten är hög, och konkurrensen minst lika hård. Det är inte många människor som vill vara arbetslösa, och det vet arbetsgivarna. Slå upp vilken tidning med en karriärsdel som helst, och där finns förmaningar från arbetsgivare, jobbcoacher, rekryterare och andra som på något sätt jobbar med arbetssökande. "Skriv korrekt svenska i din ansökan" (läs: dyslektiker och invandrare är icke-anställningsbara idioter), "var försiktig med vad du skriver i sociala medier" (läs: ha inga åsikter om saker och ting), "så lyckas du på intervjun" (läs: så beter du dig som nån annan än den du är), "orden som ger dig jobbet" (läs: ord är viktigare än din faktiska person och kompetens) osv. Och vi följer lydigt dessa förmaningar, eftersom vi vill bli allt annat än uppsagda eller fortsatt arbetslösa. Misslyckas du med detta så förtjänar du din arbetslöshet, det ska du ha klart för dig. Att du blir arbetslös p.g.a. detta är DITT fel, tro inget annat. Det är ditt problem, din skuld, och därmed din skam.

Är jag helt ute och cyklar, eller vad tycker ni? Vad tycker speciellt ni som är arbetsgivare? Känner ni igen er i detta? Känner ni att ni kanske inte alls tycker som tipsen som ges i media, men antar att rekryterare vet bäst och gör som de säger? Är arbetsmarknaden verkligen såhär cynisk, eller är det en bild som media bara har blåst upp?

Kommentera!

söndag 7 april 2013

Som den söndan.

Alltså, det är fan inte party att vara sjuk (varit det sen i fredags, exkrementexistens), speciellt när man har idé till asbra blogginlägg om PR och troll. Men får väl vänta med att skriva tills jag piggnat till och slutat vara febrig :)))

</update>

torsdag 4 april 2013

"'Hen' betyder faktiskt 'höna'."

Twittraren @ettpunktnoll gjorde denna lilla bild om hur man använder ordet hen. Hatten av för honom, för den är skitbra.


Som alla andra torsdagar.

I min hemmauniform, med gårdagens smink och ny hårfärg.
Tänkte för ovanlighetens skull skriva ett dagboksblogginlägg.

Jag är sjukt hungrig, och lite bakis. Men mest lat och bekväm, orkar inte raida köket. Måste gå till apoteket sen :((((( Ska nog fira mig själv och att jag är så awsum med att spela lite Spore sen och äta gott.

Välkommen till en helt vanlig utekväll.

Igår blev jag väldigt medveten om hur normbrytande, och, öh, udda jag faktiskt är. Åtminstone när jag befinner mig i den "riktiga världen", utanför min trygga feminismbubbla.

Det hela började med att jag och Lowe, som tidigare hade haft sällskap av avdropparna Robin och Dala, satt på ett sunkigt sunkhak och ölade. Vi satt ensamma vid ett bord som kan ha 6 platser, och då det framåt kvällen blev rätt fullt i lokalen så blev det så att en mindre grupp 20-åriga män liksom var tvungna att sitta med oss. Då jag kände mig rätt gästfri, mest för att jag var så uppspelt och sådär sprallig som jag är när jag umgås med Lowe (han är en sån där underbar person som inte kunde bry sig mindre om nåns kön eller utseende, bara de gillar drakar), så försökte jag inleda en konversation med dessa tre unga herrar. En av dem stack ut rejält från de andra två, mest för att han var så komplett dum i huvudet.

Varsågod, allt detta är helt sant (kanske inte 100% ordagrant korrekt, men ändå. Öl.).

Idioten: Var tror ni jag kommer ifrån?
Jag: Vem bryr sig? :D
Idioten: Men kom igen, gissa!
Lowe: Men seriöst, ingen bryr sig :D
Idioten blev kränkt av detta, hur det nu är möjligt.

Idioten: Jag tycker du är snygg.
Jag: Ok.
Idioten: Vadå, är du sur nu?
Jag: Nej?
Idioten: Men varför säger du så då?
Jag: Jag bryr mig inte om komplimanger, eller vad andra tycker över huvud taget om mitt utseende. Visst gör jag inte det Lowe?
Lowe: Njaaeee...
Jag: Nä.
Lowe: Nä.
Idioten: Men vafan, du sitter ju och säger åt honom vad han ska säga!
Jag trodde Lowe hade egna åsikter...? :(((((

Jag: *pratar om nånting jag har en åsikt kring*
Idioten: Men måste du vara så arg och högljudd?
Jag: Jag är inte arg..?
Idioten: Men du behöver inte höja rösten?
Jag: Det gör jag ju inte, MEN DET KANSKE ÄR FÖR ATT JAG UTTRYCKER EN ÅSIKT SOM DET KÄNNS JOBBIGT? :)
Idioten: Men ja.
Jag: Hade du sagt likadant om jag hade varit en kille?
Idioten: ... *vänder sig bort*

Idioten: Blir du sur om jag säger att jag tycker att du är fin?
Jag: Nä, men jag bryr mig inte bara. Jag bryr mig inte om andra tycker jag är ful eller snygg, jag är helt likgiltig inför detta. Jag blir mer glad om någon säger att jag är en bra person än kommenterar mitt utseende.
Idioten: *lång utläggning om att jag inte fått tillräckligt mycket komplimanger i min barndom, min pappa, alla andra killar i resten i världen osv*
Jag: *på väg att förklara att det inte är så, när han börjar prata om något helt annat med sin polare*

Notera att jag var hyfsat pyntad kvällen till ära (vi firade Lowes nya jobb), och mycket väl kunde klassas som "fin" och "snygg". Men det var knappast för att få en massa komplimanger som jag såg ut som jag gjorde. Men det fattade väl inte Idioten :(((((

Det bästa hände dock när jag och Lowe skulle börja dra oss hemåt. Jag gick till damernas, och under tiden hände detta:

Idioten: Vad heter du?
Lowe: Mattias (ville kolla om Idioten ens hade brytt sig om vad han hette första gången han sa sitt namn).
Idioten: Hon svarar aldrig på några frågor (lol, visste inte att jag hade den skyldigheten). Vad är det för fel på henne?
Lowe: Det är lika mycket fel på henne som det är på mig.
Idioten: *suckar uppgivet, drar med sin polare utan att säga adjö*

Såatteeeeeee...

Det låter ju som att kvällen var fullständigt misslyckad, vilket den alltså inte var. Jag hade sjukt kul och roade mig med att notera hur Idioten reagerade på det jag sa och gjorde. Resultatet var Dum i huvudet™.
Eller som Lowe skrev när han kom hem:

"Vilken jävla kväll asså.
Kontentan är i alla fall fantastisk; vi är awesome." :D

onsdag 3 april 2013

Vad ÄR genus, i praktiken?

Lady Dahmer har skrivit ett mycket bra och pedagogiskt inlägg om genus för den som tycker genus och feminism verkar lite läskigt och hotande mot det egna könet. Det är väldigt grafiskt och illustrativt och enkelt att förstå.

Jag tänkte också illustrera genus genom några egna bilder.

Att se ut såhär och fortfarande vara en riktig kvinna.

Att se ut såhär och fortfarande vara en riktig kvinna.

Att se ut och pyssla med det här och fortfarande vara en riktig kvinna.

Att gilla att rita ponies och fortfarande vara en riktig kvinna.

Att gilla ponies och fortfarande vara en riktig man.


Notera att jag inte använder orden "kvinnlig" och "manlig". Jag använder orden "kvinna" och "man", eftersom min könstillhörighet är kvinna och mannen ser sig som en man. För vad är t.ex. kvinnligt egentligen? Ha smink och gråta? Haha, det var sjukt manligt på 1700-talet ska ni veta. Killen på bilden är en fellow brony som också gillar ponies likt mig, och ni ska veta hur aggressivt många manliga bronies kan bli bemötta. Vi snackar alltså mobbning, familjer som säger upp kontakten med sin bronyson och allmänna hatkampanjer. Och genus och feminism behövs inte, säger du? Jaså, jaha...

tisdag 2 april 2013

Jag och konsumtion har gjort slut.

Det hela började i en ganska konstig ände.

Jag visade min vän Lowe min "IMMA FIRIN' MAH BLAZER"-bild, eftersom den memen var extremt poppis när vi började lära känna varann (2006). Jag berättade lite i förbigående att jag älskar blazers och äger rätt många sådana. Det ena ledde till det andra, och till slut sa jag "Jag gissar att 1/3 av min garderob är second hand". Men varför gissa, när man kan räkna? Lowe stack iväg till Gummet (gymmet), och under tiden roade jag mig med att inventera min garderob.

Men jag blev knappast road. Snarare skrämd, och äcklad.



Jag räknade till 158 plagg. 158 stycken. När jag utförde själva inventeringen så blev jag skrämd av alla kläder som fanns framför mig, men när jag sen räknade ihop allt i denna tabell så fick jag ångest. När fick jag tid och pengar att införskaffa allt det här?

Notera att det är många typer av plagg som jag inte räknat in (linnen, myskläder, pyjamas, morgonrockar, strumpor + tillbehör, trosor, bh, badkläder, sjalar, mössor, hattar etc), och jag har inte heller räknat in mina s.k. "fulplagg", dvs plagg som jag lunsar runt i hemma. Men uppskattningsvis äger jag runt 8 sådana. Plagg som jag vägrar använda mer samt sådana som jag försökt sälja har jag inte heller räknat in. Det finns med andra ord ett stort mörkertal.

Jag har aldrig känt mig så mycket som ett konsumtionsoffer som nu. På riktigt. Det känns lite som att jag är med i "Lyxfällan" och att detta är min variant på budgettavlan. Alltså, fan, jag kan höra Patrick Grimlunds mållösa stämma i huvudet.

Det som gör mig mest äcklad i sammanhanget är att det finns folk som äger bra mycket mer plagg än jag (hostmodebloggarehost), och som verkar vara... tja... stolta, och sådär skrytiga ni vet ("Hej bloggeeeen! Idag har jag köpt en sviiiindyr väska och klänning och jeans och klänning och sjal och smink och..."). Jag blir endast äcklad av mig själv, och även om jag försöker vara medveten och handla så mycket som möjligt på second hand, så är det så tydligt att jag gått på konsumtionsmyten. Seriöst, vad ska jag med så mycket kläder till? Vad ska jag med 30 klänningar till? Vissa plagg har jag inte använt på år, vissa har jag aldrig använt. De bara hänger där och tar plats i garderoben. Vissa plagg har jag försökt sälja, men jag har hittills inte fått någon köpare (den som är intresserad av gothkläder i strl 38 kan med andra ord höra av sig).

Denna tabell var ganska brutal att få i ansiktet. Från och med nu ska jag vara väldigt försiktig med min konsumtion när det kommer till kläder. Jag har hittills varit försiktig inom andra områden, t.ex. mat, dryck, elektronik, nöje etc. Men klädeskontot har jag inte strypt. Men nu ska jag alltså det. Jag säger inte att det är köpstopp numer, men det ska inte bli såhär mer i alla fall. Jag brukar tjata om att kärlek och vänner betyder mer än prylar, meneh, jag känner att jag inte exakt lever som jag lär. Å andra sidan, klä sig bör man. Men man kanske inte behöver ha SÅ brutalt mycket kläder.

Ni som också äger löjligt mycket kläder, kom för fan inte med en egen tabell och skryt om att ni minsann har mer kläder, det är bara larvigt. Ta en tankeställare istället. Behöver du verkligen alla kläder du äger? Hur mycket använder du egentligen? Vilka plagg kommer troligen aldrig användas? Vad kan du sälja eller skänka bort?

Det får helt enkelt bli fler klädbyteskvällar. Vem är på?

Shoop da whoop!

Fick en bildidé när jag satt på Roslagsbanan.


En kvinnlig superhjälte får inte vara oattraktiv.

Sitter och slökollar på Face Off på tv6play.se, när jag plötsligt ser detta.


God bless 'Murica.