söndag 17 juli 2016

Jag saknar mig.

Så många gånger jag klickat in på min egen blogg och stirrat dumt på den. Sett att inläggen längst ner på första sidan är över ett år gamla. Blivit påmind om min egen inre tomhet som uppenbarligen inte har något att säga längre. Denna tomhet. Denna tomhet som egentligen alltid funnits med mig sen många år tillbaka, men som lyckades övervinnas ett litet tag för några år sen, när mitt inre inte kändes så tomt. Nej, mitt inre höll på att sprängas av allt jag tänkte på och ville säga. Och jag producerade så mycket. Det tog aldrig slut, jag var tvungen att stanna upp och försöka behärska mig själv.

Blir påmind om ett tid i mitt liv som var så kort, och som försvann. Nu, tillbaka till stumheten. Jag säger inte så mycket överlag, jag tänker inte så mycket överlag. Pratar inte så mycket med någon, har nästan aldrig något att säga. Det är så svårt att prata. Krystar fram någonting konstigt enbart för att bryta tystnaden. Detta krystande har inte nått bloggen, som tur är. Istället har den ekat tom, i brist på krystande. Det är lite av en sorg för mig. Inte att jag skulle ha tappat läsare eller så (det gör mig detsamma faktiskt), utan att jag är så så så tom. Jag bubblar aldrig. Jag övervälls aldrig. Jag fördriver tiden med sånt som är roligt men jag saknar min röst. Saknar manin. Saknar känslan av att jag kunde erövra världen med mina ord. Jag saknar så mycket. Det som var finns inte längre i en utdragen version, det är borta, i ett slags nostalgiskt skimmer. Och nu sitter jag bara och stirrar dumt på min blogg.

tisdag 12 juli 2016

Älskade Kurt.

När Kurt vågade sig upp i min säng första gången.

Jag gråter.


Jag klappar min älskade katt Kurt, som igår tillät mig att få klappa honom för första gången sen jag fick hem honom från katthemmet den 8 maj. Nu böjer han ned huvudet försiktigt, signalerar att jag ska klappa honom på huvudet. När jag stryker med handen över hans rygg så njuter han i fulla drag, blundar och spinner.

Jag inser att detta antagligen är första gången i hans liv som en människohand har rört vid honom på ett mjukt sätt. Inte förrän han fångades in för ungefär ett år sen av kattvänner hade han haft någon relation till människor. Han är med största sannolikhet en utefödd katt, alltså en katt som föds av en hemlös katthona, och han fångades in när kattvännerna fick reda på att en gårdsägare hade hotat med att skjuta Kurt eftersom Kurt bråkade med gårdsägarens katter. Han fick komma till ett katthem där han fick veterinärvård och började socialiseras, alltså vänja sig vid att vara med människor. Dessa volontärer har gjort ett fantastiskt jobb med Kurt, likt många andra förvildade katter de hjälpt.

När jag besökte katthemmets hemsida första gången, mest för att se vad de har för katter och hur de arbetar, så fastnade jag omedelbart för Kurt. Hans försiktiga uppsyn och sorgliga bakgrundshistoria rörde mig. Sen när jag hälsade på Kurt de första gångerna på katthemmet så berättade de att han är en jättefin, intelligent och snäll katt, men som inte vill att någon ska komma för nära, särskilt med händerna. Jag var den första som visade seriöst intresse för honom, enligt volontärerna. Det är kanske inte så konstigt: vem är intresserad av en katt som inte låter en komma nära, som inte vill bli klappad och gosa med en? Varför skulle en välja en skyggis som Kurt när det fanns jättegosiga och sociala katter på katthemmet, redo för att hoppa upp i ditt knä? Men jag valde honom. Jag valde honom eftersom jag anser att alla katter har rätt till ett gott hem, och jag ville ge honom det bästa tänkbara hem han kunde få efter år av hemlöshet. Och för att han var så söt, såklart. Jag har skämt bort honom å det grövsta, inte minst med kärlek och tålamod.

Det finns många hemlösa katter i Sverige, uppskattningsvis 100 000 katter, och många är ättlingar till övergivna sommarkatter som dumpas när familjen åker tillbaka till stan. Andra är sådana som rymt eller gått vilse. Största orsaken till att det finns så många hemlösa katter är för att katten har så låg status. De dumpas utan problem med argumentet "de klarar sig, de kan jaga möss och hitta ett ställe på vintern att sova" (vilket är ironiskt då katten från början är en ökenkatt och absolut inte anpassad för vårt kalla klimat), och för att så många struntar i att kastrera sina katter, både hanar och honor. Såvida du inte ska bedriva seriös avel så bör du kastrera dina katter, vare sig de är innekatter eller utekatter. Och framförallt ska du inte köpa katter av oseriösa avlare (en vet att avlaren är oseriös när den tar typ 100 kr för en kattunge).

Vill du skaffa katt? Åk till ditt närmsta katthem och hälsa på. Där finns många katter som letar efter ett hem, fyllt med kärlek, mat och leksaker. Många av katterna där är utefödda och hemlösa, precis som Kurt var. De vill också ha kärlek, ett varmt hem där de får känna sig trygga. Även den mest skygga katt kan bli din bästa vän, en kompis som värmer din säng på natten och jamar efter din uppmärksamhet och som möter dig när du äntligen kommer hem.