söndag 26 oktober 2014

Glasögon!


Har köpt nya glasögon. Är så löjligt nöjd att det inte finns.

söndag 19 oktober 2014

Recension av "Eat it!" på Dieselverkstaden.

Jag brukar säga att sedan jag fick mina feministiska, antirasistiska, hbtq-medvetna och funkismedvetna glasögon så kan jag knappt uppskatta någon form av kultur längre, då så många kulturyttringar är så problematiska att jag bara mår dåligt/blir arg och inte kan fortsätta titta/lyssna/läsa. Med ”problematiska” så menar jag lite hårddraget att de innehåller sexism, rasism, hbtq-fobi och funkofobi som inte problematiseras utan passeras okommenterat på något sätt.

Precis så var det när jag såg cirkusvaritéföreställningen ”Eat it!” på Dieselverkstaden den 18 oktober, igår alltså. Jag hade fått tips om föreställningen, som skulle vara en skruvad föreställning om skönhetsideal och kroppshets. Då det är ett ämne som jag bryr mig om så tänkte jag, varför inte? Jag var förvisso på förhand lite skeptisk, då föreställningen skulle framföras av fem i mångt och mycket normsmala och normsnygga vita kvinnor, men tänkte att det kanske kan bli bra ändå.

Första scenen började rätt lovande. De satt på stolar mot publiken läsandes en varsin tidning av typen damtidning, tjejtidning, skvallertidning och hälsotidning och kommenterade de ofta absurda artiklar och tips som brukar förekomma i dem. Hög igenkänning och bra påpekande av en struktur som genomsyrar de större tidningarna och samhället i stort.

Men sedan blev det bara så… skevt. Jag kommer nog inte kunna återberätta resten i perfekt kronologisk ordning, men jag minns vad som sedan blev så himla, himla skevt.

En av tjejerna dansade någon slags ”dallerdans”, där hon skulle föreställa någon som rörde sig så fettet dallrade. Problemet var bara att det inte fanns så mycket fett på henne att dallra med, då hon var smal och vältränad. Det blev bara väldigt, väldigt skevt. En smal och vältränad tjej som dallrar? Nej. Alltså, nej.

I en annan scen så försökte fyra av tjejerna åla i sig för tajta jeans i flera minuter, hjälpandes varandra på diverse akrobatiska sätt. Detta blir också otroligt skevt, för dessa tjejer har garanterat INTE svårt att hitta jeans i sin storlek i det verkliga livet. Det blir så skevt, för många kvinnor har problem att hitta jeans i SIN storlek, då många butiker och klädmärken inte ens tillverkar jeans (och kläder överhuvudtaget) större än motsvarandes storlek 44 och uppåt (och finns det kläder i storlek 44 och uppåt så kan en ge sig fan på att de finns på en avdelning som heter typ Big & Beautiful, eller bara Plus-Size, där samtliga kläder är skittråkiga och ofashionabla och inte alls liknar de snyggare kläderna i normsmala storlekar). Smalhetsprivilegium, much?

I en scen drev de med tjejer som sminkar sig, genom att på ett parodiskt sätt sminka sig jättefult och slarvigt och vända sig mot publiken med jämna mellanrum och visa hur fånigt det var. Vad är det för konstigt skammande av tjejer som sminkar sig?!

Efter det kom en scen där de tydligen skulle driva med modellvärlden, men det slog bara så otroligt fel och blev istället skammande av unga tjejer som blir modeller. Sparka inte nedåt, tack. Sparka uppåt, mot industrin.

I en scen skulle tjejerna återberätta diverse konstiga drömmar de haft (jag kan inte riktigt minnas hur denna scen var relevant med föreställningens tema, men nåja), och de tre (jag tror de var tre i alla fall) första berättade typiska surrealistiska drömmar där någon gör bort sig och det var kanske inte sååå roligt men det var i alla fall inte så problematiskt. Sedan skulle den fjärde tjejen återberätta sin dröm, och… hjälp. Jag tror hon skulle föreställa någon med scenskräck eller med bara väldigt vridet sinne som inte tänker klart, för den karaktären drog olämpliga, till och med smaklösa skämt om pedofili, homosexualitet, prostitution samt användande av n-ordet. Ja, hon sa n-ordet, på riktigt.

Sista akten bestod av två absurda karaktärer som kallade sig Beatrix & Jennifer, som tillsammans med sina assistenter Skinny, Fit och Happy skulle lära publiken allt om hur en blir smal och snygg. Beatrix & Jennifer är två gymägare från Miami som visar publiken hur en blir smal och snygg på inga medel alls. Detta var en satir som slog så himla fel och istället blev triggande. ”Fat girls” uppmanade att slänga kanelbullen, de pekade på barn i publiken och sa att de kommer bli gamla och fula om tio år, ett träningspass drogs igång mot slutet där det först var någon slags aerobics light, som avslutades med en avslappningsövning innehållandes avslappnande rörelser som efterliknade de rörelser en gör när en röker, dricker öl och tar kokain. Eh? Lägg till att de använde ordet ”ghetto” och approprierade på svarta tjejer genom sin ”ghetto”-klädsel. Och plötsligt var föreställningen slut och jag och mitt sällskap fattade ingenting.

På det hela stora var det en väldigt vit, medelklassig föreställning som sparkade nedåt istället för uppåt. Vithetsnormen hade kunnat kritiseras genom att påpeka det absurda i att många underklädestillverkare och kosmetikatillverkare använder det otroligt vithetsnormativa ordet ”hudfärg/nude” om vissa av sina produkter, och genom att påpeka att den vita kvinnan ses som Den Vackra Kvinnan rent globalt, och att icke-vita kvinnor sminkar, bleker och opererar sig för att se ut som henne. Men det var inget sådant alls i denna föreställning. Istället blev det en föreställning där privilegietänket inte verkade finnas alls på agendan. Ta bara det exempel att föreställningen ofta var på engelska, och i vissa stunder på franska. Det är oerhört privilegierat att kunna engelska och franska så bra att en faktiskt förstår och hänger med. För fler privilegieexempel: ta allt jag skrivit innan.

Det hade kunnat vara en föreställning som kritiserade smalhetsnormen, vithetsnormen, funkisnormen, medelklassnormen och könsroller på ett smart sätt, men det var det alltså inte. Detta var nämligen en föreställning för vita, normsmala och normfungerande medelklassmänniskor. Den mycket bittra eftersmaken kommer att sitta i ett bra tag.

söndag 5 oktober 2014

Hjärngympa.


Förutom att utforska veganmat på en ny nivå så har jag även börja intressera mig för den här typen av hjärnträning. Till min enormt stora förvåning så löser jag uppgifterna lättare än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket ju är ett problem för min självbild då jag alltid sett mig själv som en person som har svårt för just sånt här. Men, det är ju kul att utmana sig själv på ett annat sätt för omväxlings skull.

lördag 4 oktober 2014

Det smakar veganskt.



Hallå, jag har tillsammans med min vän Lio startat en matblogg med inriktning på vegansk mat! Det kommer bli jätteroligt och jag hoppas ni går in och tittar och gärna följer den på Bloglovin! c: