fredag 31 maj 2013

Sjukt god fredagsmat.

Fredag!

Och jag tänkte dela med mig ett enkelt recept som jag fick på Twitter (minns ej av vem :C), och som jag modifierat lite grann efter egen smak pga älskar mat. Perfekt fredagsmysmat så att säga.

PASTA MED BLÅMÖGELOSTSÅS
  1. Stek små halloumibitar i smör tillsammans med skivade champinjoner, vårlök, skuren paprika, squash och broccolibitar. Förutsatt att du gillar det då.
  2. När allt är liksom färdigstekt, dvs grönsakerna inte så jävla råa längre (de ska vara TILLAGADE) och halloumiosten sådär vackert smörgyllenbrun, så ha i en bit Creamy Blue pga supergott. Hur mycket du vill ha är upp till dig: Ostälskare bör ha en stor bit.
  3. När ostbiten har smält så klickar du i creme fraiche (inget jävla light-tjafs) och liksom rör runt så att det blir en fin god sås. Addera ett gäng färska körsbärstomater pga om nom nom.
  4. Servera underverket med färsk tagliatellepasta (Paolo Robertos variant är faktiskt supergod. Finns i vanliga matbutiker).
Inte illa för att vara från en dysgastronom, va? Men så är mögelost också mitt hemliga vapen när det kommer till matlagning...

torsdag 30 maj 2013

DNews.

Satt och kollade på några klipp på den populärvetenskapliga youtubekanalen DNews när en sak slog mig angående programledarna. Kolla på bilderna (länkarna är enbart som bildreferenser).





Slår samma sak er? Notera att stillbilderna representerar klippen väldigt bra.

(Obs, attackerar inte DNews och programledarna som personer. Kritiserar... ja... ni vet.)

Den tunna rösten.

Frånvaron av inlägg den senaste veckan har inte berott på brist på ämnen jag vill ta upp, tvärtom. Det är mycket som upprör mig, som jag vill avhandla här. Men jag har tystnat. Jag censurerar mig själv av ren skam. Jag gråter ofta och är förtvivlad, och skammen bränner ännu mer då. Borde inte jag vara stark? Alla säger att jag är stark. Men jag är allt annat än stark. Jag kan inte stå emot. Och det är inte den enda lögnen folk far med. Jag är trött på att bli bedragen, få min tillit sönderriven. Hur ska jag våga tro på mig själv när jag inte kan lita på andra? Men mest är jag trött. Mentalt och fysiskt. Mattheten. Och skäms ännu mera. Skam på skam på skam. Jag skäms för att jag inte kan leva upp till (de orimliga?) förväntningarna. Jag skäms över att jag egentligen är skör som champagneglas, inte alls en "stark kvinna". Jag skäms över mig själv, för allt jag är. Och jag skäms för att jag skäms. Skammen är så stor att jag starkt överväger att skita i detta blogginlägg och fortsätta vara tyst, låta bli att berätta. Men då försöker jag tänka på nån annan än mig själv. Alla mina medmänniskor. Medsystrar, bröder, de som tystnat av skammen. Jag vet att saker "ska" göras för sin egen skull, men detta tänk har i förlängningen lett till vårt egoistiska individualistiska samhälle. För allt handlar trots allt inte om mig. Hur ska nån annan våga uttrycka sig om jag, som tydligen anses som stark och viktig, tystnar? Så jag höjer rösten för de som inte kan, som inte vågar.

onsdag 22 maj 2013

Läsande.

Blir lite dagboksinlägg nu dårå. Mest för att jag inte kommit på nåt bättre att skriva än, men den skrivkrampen lär släppa snart.

Lånade Maria Svelands bok "Hatet" i måndags, läste klart den idag och kände omedelbart "fan, jag måste iväg till bibblan efter jobbet och låna mer böcker". Och så blev det. Promenerade till centrum och biblioteket och lånade Svelands bok "Bitterfittan" och några andra feminismböcker. Mycket nöjd. Mest för att jag äntligen lyckats bryta sönder min långa period av sparsamt läsande. Jag har alltid egentligen varit en bokmal, men har varit dålig med läsandet de senaste åren, vilket är synd. Har även märkt att jag intresserat mig mindre för skönlitterärt och mer för journalistiska och politiska böcker, vilket inte såklart är fel i sig. Men det är ett symptom på nånting känner jag. Att jag är trött på att lalla runt och idka eskapism. Jag vill lära mig saker, både ren fakta och politik. Ta del av berättelser och statistik. Kort sagt, jag vill ta del av verkligheten, inte fly från den. Ta del av den och påverka den. Läsa och skriva, skriva och läsa. Kanske ska bli politiskt aktiv ändå.

torsdag 16 maj 2013

PR-geni, sa du?

Jag inser att detta inlägg kan utesluta mig från alla PR-uppdrag för all framtid... eller kanske raka motsatsen. Aja, worth it :)))))

Det finns en sak som provocerar något oerhört mig rörande American Apparel-cirkusen, och det är inte deras sexistiska bilder (det hade varit ett alldeles för enkelt inlägg att skriva). Nej, det är hur de själva ser på sitt GENIALA PR-trick. SvD skriver idag om AA's genialiska marknadsföringschef Ryan Holiday som berättar om sin genialiska PR-strategi i sin genialiska moderna klassiker "Trust me, I'm lying: Confessions of a media manipulator". Hans geniala taktik är följande:

  1. Gör en annons/reklamfilm/whatever som är på gränsen att väcka anstöt. Släng in lite sexism så blir alla glada (lol). Huvudsaken är att det väcker starka reaktioner och känslor.
  2.  Tipsa nån bloggare om det anstötliga, under falskt namn såklart. Invänta sociala medier-storm, och att vanlig media hakar på.
  3. ????
  4. Profit!

LYSANDE!

Eller...?

Hörru Ryan, jag tänkte viska en liten sak i ditt öra.

Jag jobbar för närvarande med högstadieelever, och de använder exakt samma strategi som du när de försöker provocera skiten ur vikarier (mig). De brölar ut nåt anstötligt (gärna nån sexistiskt skit likt er, höhöhö), petar på en klasskamrat och inväntar reaktion från mig. I början lät jag mig provoceras, men de andra lärarna var kloka och lärde mig att hålla mig cool och så. Det är svårt ibland, men jag får väl fortsätta med det. Eleverna hittar svaga punkter och nyttjar dem för att provocera och därmed få uppmärksamhet. Precis som du.

Åh, vad genialiskt. Åh, vad fräscht. Åh, vad nytänkande att du tänker som en högstadieelev. Så smart, så inspirerande, så... ahahahahaa. Sorry, kunde inte fortsätta såhär.

Och sådana som han brukar kallas för PR-genier. Varför då? För att de använder en 13-årings taktik när de vill ha lite uppmärksamhet (jamen vadå, vi gick ju i fällan :(((((()? För att genialitet mäts i hur mycket som skrivs om en organisation, vare sig det är positivt eller negativt? Jomensåatte, Arvikafestivalen marknadsförde sig 2010 med en sexinriktad kampanj som inte hade nåt med festivalen att göra. De fick massiv uppmärksamhet pga detta och gick sen i graven året senare, vilket i mångt och mycket på att de under flera år hade trasat sönder festivalens varumärke big time. Sexreklamen var nog en av de sista spikarna i kistan. All uppmärksamhet ÄR inte bra uppmärksamhet. Kortsiktighet ÄR inte bättre än långsiktighet.

Ett PR-geni är, enligt mig, en person som lyckas skapa en kampanj som blir populär och positivt mottagen. En PR-person utför underverk när hen engagerar, inspirerar och stärker. Inte kör ett varumärke i botten med t.ex. tafflig sexism. Den bästa PR-föringen är den som vi inte ens reflekterar över, eftersom den känns så bra. Som gör att vi får en positiv känsla av varumärket. Som gör att vi inte vill byta varumärke. Som inte går att mäta egentligen, eftersom den inte ger klirr i kassan omedelbart.
Uppmärksamhet betyder ingenting om folk får en negativ uppfattning om varumärket/organisationen. INGENTING.

Men ja, jag antar väl att det är otroligt enkelt och bekvämt att köra med simpel provokation istället för smart inspiration.

onsdag 15 maj 2013

Avgå Umeå tingsrätt.

Folkbladet.nu 15 maj


Jomen såhär är det hörrni. Som tjej drömmer en ofta om att ha gangbang med killar på en fest, speciellt med en vinflaska i fitty, eftersom vin är gött och sådär. Men det är bara en liten grej: Jag är för blyg för att erkänna det. Att jag vill få in en vinflaska i fitty av ett gäng killar alltså. Så därför kan jag verka lite tveksam när jag ställs inför denna makalöst upphetsande situation, och till en början håller jag ihop benen. Men eftersom de är tre stycken så lyckades de övertala mig genom att pressa isär mina ben. Skönt att killarna visste bättre än jag! Synd bara att de tog i så hårt att det började blöda, men aja, det var ju inte meningen att de skulle skada mig. Så snälla killar <3

...

...

...

...

...

...

ALLVARLIGT UMEÅ TINGSRÄTT??? Hur FAN tänkte ni här? Som i texten ovan eller?

För isåfall:

Avgå. Seriöst, avgå.

tisdag 14 maj 2013

"Kom du eller?", eller varför patriarkatet förstör våra sexliv.

Det finns en del grejer som får mig att snabbt torka igen och tända av totalt i sängen, men den grej som har störst genomslagskraft inom detta är när killen frågar "kom du?/är du nära att komma?". Det värsta är att detta har hänt för många gånger för att det inte ska vara en dum individuell slump. Jag rantade om detta på Twitter igår, och insåg att jag inte är den enda tjejen som utsatts för dessa omotiverade frågor.

Ni vet hur det är: Ni ligger, ni pumpar på, det är sjukt najs och du tänker "fan, jag borde ligga oftare", och allt runtomkring är så jäkla tändande: Ljuden, lukterna, synen, känslan. Så sjukt niec. Och sen har han mage att droppa denna enorma turnoff: "Är du nära?". Seriöst, varje gång jag får denna fråga så vill jag bara avbryta allt, klä på mig och sura framför Youtube. Inte särskilt konstruktivt, jag vet. Men jag vill verkligen inte fortsätta. För när killen ställer denna fråga, så känner jag helt plötsligt en press på mig att komma så snabbt som möjligt. Vanligtvis brukar jag säga typ "vet ej, kör bara på", för att liksom avleda frågan men ändå inte avbryta. För sen när blev sex en jävla tävling och en kapplöpning mot orgasm?

För jag vill förtydliga en sak: Jag har haft kasst sex som resulterat i orgasm, och haft fantastiskt sex som inte slutat i detta. Men många, i synnerhet killar, verkar se orgasm som en indikator på hur bra ligget var. Jag vill även förtydliga att det inte är nåt som helst fel att som kille intressera sig för tjejens njutning, tvärtom. Men problemet är att jag aldrig upplever ett genuint intresse från killens sida när han frågar om jag är nära eller ej, utan snarare en form av prestationsångest som han projicerar på mig. För när han helt omotiverat frågar mig om min eventuella stundande orgasm, så får jag prestationsångest, och kommer känna mig dålig ifall han inte "lyckas" ge mig en orgasm, när han var så "snäll" och "intresserade" sig för min njutning (ni hör ju själva hur dumt detta låter). Om jag inte "lyckades" komma, så lyckades jag även inte boosta hans manliga ego. Båda mår dåligt över den "uteblivna" orgasmen, när ingen ska må dåligt.

För jag upplever en kollektiv prestationsångest killar emellan (patriarkatets fel?) att vara sexgudar till hingstar i sängen. De har denna enorma press på sig att vara stenhårda när det är dags att ligga, vara uthålliga (för bästa sexet är det som varar i 2 timmar. Öööh...) och dessutom få sin kvinna att komma på typ 3 sekunder. Ja, ni fattar hur fucked up detta är. Orgasmhetsen mot kvinnor är alltså bara en del av sexångestkakan. För dessa killar känner ett enormt misslyckande om de är för slaka, kommer för fort och inte "lyckas" med att få tjejen att komma. Och detta gör mig bedrövad, eftersom detta leder till en ond ångestspiral: De är nervösa, presterar då "sämre", får sen ångest över att prestera "dåligt" och så fortsätter det. Och jag är faktiskt trött på att behöva säga till killarna att det är ok att inte vara på topp jämt. För det ÄR ok att inte vara på topp jämt, men jag ska inte behöva vara den som säger det till dem: Det ska redan vara självklart. Herregud, sex är en källa till njutning, ingen tävling. Och jag är trött på denna inofficiella tävling män emellan som saboterar våra sexliv. För de får lära sig att målet med att ligga är att båda ska komma i nån slags gemensam orgasm, när målet är... tja... det finns faktiskt inget mål. Det är ju det som är det fina. Att njuta här och nu, och inte fokusera på framtiden (som oftast brukar innebära en orgasm). För vi kan väl säga att målet är att ha det så bra som möjligt, och slänga all press och ångest överbord. Och då menar jag ALL ångest och press.

För ju mer jag funderar på detta, på vad jag och andra upplevt, så blir det så tydligt att det ÄR patriarkatets fel. För patriarkatet påtvingar killar en roll som de känner en stor press att leva upp till, nämligen rollen som Sexguden. Det värsta är om killen inte vill ligga överhuvudtaget, då är han definitivt ingen riktig man, utan en jävla mes, eller jävla bög, eller nåt annat som kan upplevas förnedrande. Vill han inte ligga så måste han liksom ha en ordentlig ursäkt, typ att han ligger dödssjuk i cancer eller nåt sånt. Är han inte dödssjuk i cancer så ska han vilja ligga om han erbjuds det.

Hej Patriarkatet, sluta förstöra våra sexliv.

Edit: Jag mitt klantarsle råkade radera kommentarer som egentligen skulle godkänts. Så antagligen därför din kommentar inte dök upp här. Sorry :c

lördag 11 maj 2013

Jag och ungdomarna.

Inser att jag inte bloggat på nästan en vecka nu, vilket egentligen inte är så värst ok. Men å andra sidan har jag jobbat större delen av dagarna (söker f.ö. nytt jobb, anställ mig!) och då känns det inte så värst ok att prioritera bloggande, faktiskt. Men lika mycket som jag jobbat så har jag även tänkt. Att jobba med 13-åringar på en skola är väldigt intensivt på många sätt. Det är inte bara den formella undervisningen som är krävande, utav även den informella: Hur vi lär våra ungdomar att bli bättre människor. Så jag sitter ibland på rasterna och pratar med eleverna om sex, kärlek och att bli vuxen. Att aldrig känna skam över sin sexualitet. Att aldrig skambelägga andras sexualitet. Hur vi beter oss mot varann. Sånt. Och det känns bra. Det känns bra att samtala med unga människor. Så bra att jag skulle kunna tänka mig att göra det på heltid, på nåt sätt. Hur vet jag inte. Fritidsledare? Orkar inte plugga. Föreläsare? Funkar, men saknar isåfall då den här kamratliga kontakten som jag eftersträvar. Ungdomsmottagning? Saknar utbildning även där. Studiecirklar? Tyvärr inget heltidsjobb. Så vad fan gör jag isåfall? Jag vill liksom spendera dagarna med att samtala med unga och motverka unkna patriarkala värderingar, få ungdomarna att känna mindre skam, mera mod, mindre ångest. Vara sig själva. Nån som har ett konkret tips, helst ett som leder till ett jobb?

söndag 5 maj 2013

#patriarkatetlurademigsombarn.

First things first: Ja, det var jag som tog initiativet till hashtagen #patriarkatetlurademigsombarn på Twitter igår, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tagen skulle få den massiva respons som den fick. Alltså, på riktigt, jag trodde inte det. Men å andra sidan är jag inte direkt förvånad.

Det kanske finns nån som tycker det är kul att veta bakgrundshistorier till saker och ting, och jag tänkte nu liksom ge er en liten bakgrundshistoria till varför jag började skriva dessa tweets.

Jag jobbar som lärarvikarie på en högstadieskola och undervisar sjundeklassare i svenska och engelska. Själva undervisningen i sig är inte så jättesvår: Jag kan svenska och engelska flytande och känner mig säker på mina ämnen och så. Men en av de svåraste sakerna med jobbet tycker jag är att se eleverna så fastkedjade i patriarkatets bojor: Det skriks hora och slyna hit och dit, killarna tycker att det är konstigt med tjejer som kan uppskatta (bra) porr och sex och allt är bara så fel fel fel. Och detta påminner mig så mycket om när jag var i deras ålder, och att jag var lika hjärntvättad som de är idag. Patriarkatet lurade i mig en massa grejer, och patriarkatet lurar fortfarande i dessa barn samma grejer. SAMMA GREJER. Ingenting har förändrats med andra ord. Eleverna har lärt sig förakta feminism och feminister och de tittar storögt på mig när jag förklarar att jag är feminist ("men du sminkar dig ju?"), och skriker sedan "jävla feminist" till mig på lektionerna. Men jag kan inte klandra dessa barn, för de gör bara vad patriarkatet har sagt åt dem att tänka och göra. Men jag vill inte föra denna usla tradition vidare.

Och så började det alltså. Jag skrev, lika uppgiven och arg över patriarkatet som vanligt, tre stycken tweets, och märkte att några som jag följer (och som följer mig) började ge respons med att skriva sina egna upplevelser. Så då startade jag hashtagen för att kunna se vad andra skrev om ämnet, och för att kunna låta andra se vad andra skriver. En liten samlingsplats, vilket är typ det hashtags är till för (you don't say!?). Och sen bara exploderade det. Jag kämpade för att hinna läsa det alla skrev, hinna svara och samtidigt hinna göra mig i ordning för utgång och familjesamkväm. Det som gjorde mig mest bedrövad är att några upplevelser upprepades om och om igen i flödet. Detta blev folk ilurade av patriarkatet som barn:
  • Tjejer har inte lika stark sexdrift som killar. Tjejer som uppvisar en stark sexdrift är madrasser och horor.
  • Tjejer har sex endast för att få kärlek, medan killar använder kärlek för att få sex. Killar vill bara knulla och kan inte bli kära.
  • Tjejer kan bara leka med typ rosa dockor, och killar endast med bilar och lego.
  • Tjejer har skyldigheten att lugna ner stökiga killar i klassen.
  • Killar som slår tjejer gör det för att de är kära i tjejerna.
  • Tjejer kan bara umgås med en tjej i taget. Det blir automatiskt intriger och konflikter om fler flickor umgås.
  • Killar som inte vill spela fotboll, dricka öl och knulla är per automatik inga riktiga män. Tvivelaktigt om de är män överhuvudtaget.
Bara för att ta några exempel. Men det som irriterar mig mest är inte att folk har upplevt dessa saker, utan att det fortfarande finns selektivt blinda idioter som hävdar att detta inte är ett strukturproblem utan nåt som beror på "individer". Srsly? Tror ni på det själva? En annan sak som irriterar mig nåt så groteskt är att många likställer patriarkatet med män. Patriarkatet är en struktur, en könsmaktsordning. Män är däremot en grupp människor. Abstrakt vs. konkret. När vi kritiserar patriarkatet så kritiserar vi inte män, utan en form av struktur som vi FORTFARANDE envisas med att upprätthålla av oklara anledningar. Lär er skilja på sak och person ffs, och sluta bli så kränkta och ta allt så personligt. Det handlar inte om dig, det handlar om oss.

onsdag 1 maj 2013

Doodla eller dö.

Såhär kan det se ut när jag spelar Doodle or Die och inte är klar med min doodle än. Resultatet ska bli Pinkie Pie som erbjuder en cupcake :3