torsdag 31 oktober 2013

Morgonprestation.

Det syns inte att jag är halvdöd på bilden.

Hängde med Feministiskt initiativ vid Slussen imorse då vi kampanjade för "Ett uselt erbjudande". Riktigt roligt, kände mig extremt nöjd med mig själv, i synnerhet då jag var gravt outvilad (3-4 h sömn, yaaay), illamående och trött. Lyckades ändå vara PEPP och dela ut shitloads med folders till morgontrötta människor.

Ville mest påpeka det otroliga i att jag lyckades prestera något så utåtriktat trots gick på sparlåga. Gissar att nyckeln heter passion och engagemang.

torsdag 24 oktober 2013

D-vitamin.



Den som följt mig på Twitter nu i eftermiddags märkte kanske att jag tjatade rätt mycket om D-vitamin, vilket berodde mycket på att Vian började tweeta om att hon upplevde att hon fick så mycket energi av D-vitamin. Jag skrev att jag hade upplevt samma sak, just det här att helt plötsligt bli piggare, lugnare och gladare. Sen tog vi typ på oss rollerna att lobba för D-vitamintillskott, vilket tillverkarna antagligen inte har något emot, lol.

Men, på riktigt. Nu när dagarna börjar (nåja) bli kortare än nätterna och vi sällan får solljus på oss (huden bildar D-vitamin av solljus) så får vi brist på D-vitamin, vilket yttrar i sig i t.ex. orkeslöshet. Du som är mörkare i hyn löper större risk att få brist, eftersom pigmentet i din hud screenar bort mer solljus än ljusare hy. Jag hade länge tänkt att D-vitaminbrist inte var någon big deal blablabla, men nu när jag börjat ta tillskott så märker jag verkligen skillnaden (tar även omega 3-tillskott, vilket ju inte är fy skam). Förklarar ju även varför jag är så mycket piggare på somrarna: Det är inte ljuset i sig, utan att jag badar i D-vitamin.

Så, kontentan: Investera i D-vitamintillskott. Välj helst tillskott som är oljekapslar, då D-vitamin lättare tas upp med fett. Få i dig minst 2000 IE om dagen, helst lite mer nu när det är mörkt ute. Om du har mörkare hy så bör du äta typ 1000 IE extra eller nåt. Det fina med D-vitamin är att det är svårt att få i sig för mycket, isåfall ska du äta typ 10 000 IE, och det kommer du ju inte göra. D-vitamintillskott finns i vilken hälsokostbutik som helst.

Högre intag av D-vitamin = piggare och får mer ork = orkar ta kampen.

SÅ. HIMLA. BRA.

(vill tillägga att det känns sådär att uppmana till konsumtion, men D-vitamin är så jävla bra att det är värt pengarna etc)

onsdag 23 oktober 2013

Håll käften och ge mig en kram.


Jag brukar ofta läsa Fannys briljanta inlägg om hur patriarkatet yttrar sig i företrädesvis heteromonogama relationer. Hon har skrivit många inlägg som är mitt i prick om ämnet och alla borde läsa dem, i synnerhet män. Idag postade hon ett inlägg om Män Som Ska Lösa Problem Rörande Känslor, som ni bör läsa: Dels för att det är skitbra, dels för att ni ska förstå vad jag spinner vidare på.

Jag tände till direkt, vilket lite grann förvånade mig då jag tidigare läst så många träffsäkra inlägg kring ämnet och hummat och nickat igenkännande. Så varför blev jag så uppeldad av just detta inlägg? Det är lite oklart. Men jag tror att det beror på att detta är något jag stött på så många gånger, hos enbart män. Nästan alla män jag träffat har varit sådana, men i princip inga kvinnor. Det kan inte vara en dum slump att det är såhär, det är mer djupt rotat än vad vi kanske vill tro. Män (nu generaliserar jag big time, lev med det) vill som sagt alltid lösa problem. De vill veta varför en gråter, så att de kan lösa det så att personen slutar gråta. Vad de kanske inte alltid fattar är att ibland kan du inte lösa något, eftersom det inte finns något att lösa. För att kunna lösa något så måste det finnas ett problem.

Ett konkret exempel på ett problem som kan påverka en känslomässigt och som går att lösa är att en kanske planerat något inför helgen, och sen dyker något oväntat upp och ställer till det och riskerar att förstöra planerna. Det kan bli körigt och få en att bli stressad och må dåligt och kanske uppgiven då en inte vet vad en ska göra. Du kanske klagar om detta för din partner. Hen lyssnar och hjälper dig att finna en lösning på problemet, genom att t.ex. ta hand om det oväntade som dök upp, vad vet jag. Detta är alltså ett problem som KAN lösas. Men ibland dyker det upp problem som INTE kan lösas, och där misslyckas många män med att hantera situationen. Det beror i mångt och mycket på att de försöker lösa ett problem som inte finns.

Fanny skriver om ”känslomässiga problem”, men jag ställer mig tveksam till det. Är alla känslomässiga problem just problem?  Att må dåligt är ju ingen hit och inget någon nog vill göra, men är det just ett problem? Jag tvivlar på det. För hade det varit ett problem så hade det kunnat lösas rent konkret, men det kan inte det. Jag skulle snarare kalla det depp, melt-downs, ångest och annat som syftar till att det är en sinnesstämning snarare än ett problem. Det är inte ett problem i sig att må dåligt utan ett rationellt skäl (mår en dåligt en längre tid så är det dock dags att uppsöka vård, av förklarliga skäl), men vi vill ju så gärna göra det till ett problem som ska lösas, när det inte ens finns något att lösa (det är jobbigt att må dåligt och det är jobbigt med kära som mår dåligt). Det är därför kvinnor brukar vara bättre på att hantera andras känslostormar: vi vet att det inte är ett problem i sig att vår vän mår dåligt, i det avseende att det inte är ett problem som ska lösas. Vi ser vår vän gråta, frågar ”men hur är det med dig?”, håller om, kramar hårt och väntar på ett svar som kanske inte ens kommer. Vi låter vår vän gråta ut, tala fritt, prata om det, vare sig det är om något som kan lösas eller ej, Vi öppnar våra famnar, låter vår vän känna sig trygg i vetskapen att vi finns där, alltid finns där. Först när vår vän säger ”vad ska jag göra?” så försöker vi hitta en lösning, men inte förr. För vi vet att allt inte går att lösa, och det är ingen idé att försöka finna en lösning när någon är i upplösningstillstånd.

Och detta verkar många män känna sig maktlösa inför, att de inte kan lösa något med en strategisk plan, utan att de istället måste öppna sina famnar och låta tårar väta ner deras axlar. De får sen barnsben lära sig att lägga upp strategiska planer för att lyckas med det ena och det andra, men de får så sällan verktyg för att hantera andras känslor (och ofta sina egna, tyvärr), något som kvinnor istället får lära sig tidigt tidigt, vad de ska göra när de ser någon som är ledsen. Jag kan inte komma på en enda gång när jag varit ledsen och inte haft en eller flera kvinnor som omedelbart kommit till min undsättning för att trösta mig. Andelen män har gjort samma sak är försvinnande få (de kanske vågar sig fram efter en stund, väldigt försiktigt). Detta beror inte på att männen av naturen är empatistörda, utan att de sällan ges samma möjlighet att hantera relationer och känslor som kvinnor. Resultatet blir att de försöker hantera situationen på det sätt de lärt sig: genom att lösa problem. Problem som inte ens finns. Och sen skylla på kvinnan när "problemet" inte gick att lösa. När allt en vill ha är en kram och höra att de älskar en som en är.

Så lite begärt, så svårt att få.

Så snälla män, jag ber er.

Sluta upp med att ”lösa problem”.

Håll istället käften och ge mig en kram.

Sthlm Italo Disco Party.


Ni har väl inte missat Sthlm Italo Disco Party som jag är med och arrangerar? Festen drar igång 14 februari och inleds med en klubbkväll på Nalen Klubb, för att sedan avslutas med le grande finale på Nalen 15 februari, där Brian Ice, Fred Ventura, Albert One, Tobias Bernstrup, ItaLove och Amaya vs. Neon Game uppträder. Återupplev 80-talet och laserdiscon för en kväll eller två, kom och dansa med oss! Biljett köper du på Tickster.

VÄLKOMNA!!!!1111

torsdag 17 oktober 2013

Ask.fm.



Har skaffat ask.fm! Ni är varmt välkomna att ställa frågor om det mesta. Dock kommer jag inte svara på saker som går att googla fram, typ "vad är radikalfeminism?" och "hur förtrycks kvinnor?". Goddammit, just fukkin google it. Jaha, det är jobbigt att googla säger du. Det var ju tråkigt.

FRÅGA MIG ROLIGA FRÅGOR OK?

onsdag 16 oktober 2013

Tänk positivt.

Något som retar skiten ur mig är alla dessa inspirerande livscoacher som framför oändlig visdom om lycka, framgång och välmående. Enligt dem så är nyckeln till lycka, framgång och välmående positivt tänkande. Tänker du rätt, så kommer du få det bra. Detta är så verklighetsfrånvänt att jag inte ens vet vilken ände jag ska börja i.

Dessa inspirerande livscoacher verkar totalt ignorera det faktum att vi lever i ett komplext samhälle som byggs på olika maktstrukturer, baserade på sexism, rasism, klass, homofobi, transfobi, etc. För om det nu VAR så att positivt tänkande var nyckeln till lycka, framgång och välmående, så är vita heterosexuella män från medelklassbakgrund fantastiskt duktiga på att tänka positivt. Jag kan inte ens föreställa mig alla böcker om självkänsla och helgkurser om inre lycka som de måste ha tagit del av för att komma dit de är nu. Vad är det för fel på kvinnor, icke-vita, arbetare och QTBH-människor egentligen? Varför tänker inte de positivt som vita heterosexuella män? SKÄRP ER FÖR FASEN.

Nej, positivt tänkande är bara ett redskap för att upprätthålla den rådande maktordningen. Vi ska gilla läget och vara glada fastän bli blir förtryckta, dubbelt förtrycka eller tredubbelt förtryckta och har det jävligt snårigt som det är pga det. Även om du är arbetslös så ska du vara glad och tänka positivt (”så får du kanske jobb!” amen vafan). Att positivt tänkande är så mycket på tapeten idag är resultatet av den individualistiska smörja vi fostrats in i och blivit fortsatt tvingade att leva i. Vi har fått lära oss att vi kan göra vad vi vill, bara vi typ, VILL. Att alla har helt olika förutsättningar är något som inte tas med i beräkningen. För vi är inte jämlika. Inte än.

Den dagen positivt tänkande faktiskt strukturerar om samhället så ska jag börja vara positiv. Men tills dess:

Sluta tänk positivt. Ta kampen, börja revoltera, störta strukturerna, var aldrig glad. Spräng allt.

måndag 14 oktober 2013

Ny design.

Ok, så jag har bytt design på min blogg till nåt som för tankarna till typ godis och sockervadd. Jag älskar ju rosa, så varför inte, liksom.

Ja, det var väl allt.

Eller, nej, vänta. Veronica Maggios senaste album är fan kick-ass, är sist på bollen etc (skyller på att jag har ett liv, eller jag vet faktiskt inte). Och det här att jag använder uttrycket "kick-ass", varför?

Men ja, förhoppningen är väl att min nya fina design ska peppa mig att skriva mera. Såeee... stay tuned.

söndag 6 oktober 2013

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Fannys och Schmenus bloggutmaning fortsätter, och denna gång tänkte jag faktiskt leverera innan deadline.

Fanny frågar: Hur skildras sex [i populärkultur], och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Ja... ärligt talat... var fan ska man börja? Få saker fuckar upp ens sexualitet så mycket som Hollywoodfilmer. De fuckar upp sexualiteten på alla områden: Kärlek, kommunikation, njutning, teknik, män vs. kvinnor och gud vet vad.

Har ni tänkt på att i Hollywoodfilmer så är tankeläsning bevis på äkta kärlek paret emellan? Dvs, personerna ifråga behöver inte kommunicera uttryckligen med varandra genom att typ prata, för de liksom vet vad den andre vill och inte vill. Alltid. Relationerna är därför alltid perfekta pga detta, sexet är alltid magiskt (det är som att de alltid vet exakt hur de ska vidröra den personen trots att det är första gången de ligger) och personerna förstår alltid. Alltså, jag inser att jag inte kommer kunna skriva ett konstruktivt inlägg om ämnet pga min avsky, det kommer bara bli en rant.

För sexet är som sagt alltid magiskt. Första gången personerna ska ligga med varann så är allt så jäkla bra: Inget kondomkrångel (kondom är f.ö. ytterst sällsynt), kläderna åker alltid av helt perfekt, inga snedkyssar, inga "oj, hehe". Allt liksom flyter. Kvinnan får orgasm omgående (jätterealistiskt såklart) och allt är prima liv. Jag vill se filmer och tv-serier där första ligget med en ny person är lite awkward som det kan vara när någon ligger med en ny.

Just det här att sexet alltid är så himla BRA första gången någon ligger med en ny, och ännu hellre, att sexdebuten är himlastormande underbar, hur rättvis bild av sex ger det? Jag skrattar alltid rakt ut när jag läser eller ser populärkultur där sexdebuten är magisk. Liksom, lol, eller hur.

Alltså, jag orkar inte ens. Hela Hollywoodkärleksmodellen kan avgå. Den lär oss att sex alltid är perfekt om det är med rätt person, och att om personen är rätt, The One, så behövs ingen verbal kommunikation. Alltså, avgå Hollywoodidealet. Jag har aldrig haft så bra sex och så bra relation som när jag kommunicerat väl. Tankeläsning fungerar fortfarande inte, även om personen är rätt.

onsdag 2 oktober 2013