måndag 24 februari 2014

Välkommen till Dystopia.

För inte så längesedan så var jag på semester i ett land långt bort, alldeles själv. På andra dagen ville jag socialisera mig, och hamnade därför på en lugn, lite lagom nedgången bar inte långt från hotellet. Eftersom jag reste ensam så var jag vid det här laget lite svältfödd på en vanlig mänsklig konversation, så jag närmade mig en annan person som också verkade vara där själv. Vi sa hej och presenterade oss, och frågade det sedvanliga. Vart kommer du ifrån, reser du i sällskap, jobbar du eller så, vad ska du göra här. Vi klickade och jag tänkte, vilken tur jag har. Sen började vi prata om våra hemländer. Mitt sällskap berättade om sitt hemland, som lät allt annat än muntert.

”Vi har enorma problem med rasism” nämnde hen. ”Jag blir aldrig utsatt för det, eftersom jag ser ’rätt’ ut, men jag har vänner med annan hudfärg som konstant blir påminda på olika sätt om att de har just annan hudfärg. Folk kommer med konstiga kommentarer till dem, frågar om de kan språket ordentligt och sånt. Vad är det för jävla fråga egentligen? Men ja, det är ju såklart värre att de blir förföljda och misstänkliggjorda enbart för hur deras kroppar ser ut. En del blir till och med utsatta för våld enbart på grund av deras utseenden. Det värsta är att hela landet låtsas som att dessa problem inte existerar, att rasism inte förekommer.”

Vad är detta för land, tänkte jag. Det låter ju bara sjukt.

”Jo, jag vet. Det är många som inte är välkomna till vårt land enbart på grund av deras utseenden och ursprung. När de vill leva hos oss så skickar de en ansökan som garanterat avslås, med motiveringen att… alltså, jag förstår ärligt talat inte motiveringarna. Varför kan inte alla vara välkomna? En del tvingas åka tillbaka till sina hemländer och skjuts ihjäl eller sätts i fängelse, enbart för att de sätter sig upp mot makten. En del stannar kvar och gömmer sig, men har då såklart inte rätt till typ sjukvård och sånt. Fråga mig inte varför.”

Illamåendet. Men sånt har vi inte problem med i mitt land.

”Och då har jag inte ens nämnt förtrycket mot kvinnorna i mitt land. Av någon anledning tycker folk att det är rimligt att kvinnorna får lägre inkomster än männen. Det är svårt att få en bra förklaring på varför det är så, men jag brukar höra motiveringar som ’kvinnorna får skylla sig själva’ och ’det bara är så’. Jag tror att det är så enkelt som att kvinnorna anses vara mindre värda än männen. Kvinnor misstros endast för att de är kvinnor, speciellt när det kommer till sexuellt våld. Kvinnor våldtas i hög grad och blir sen misstrodda av, tja, alla egentligen. Högst oklart varför, men det är nog för att mitt hemland är så genomsyrat av kvinnohat. Kvinnojourerna är konstant överbelastade då våld i nära relationer är vanligt. Samtidigt som kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och vem vet var ens. Kvinnorna förväntas liksom vara hemma med barn och ta hand om hemmet, försöken att verkligen komma ut i arbetslivet motarbetas, samtidigt som männen antas vara dåliga pappor. Men det låtsas folk inte om, vi påstås ju vara jämställda.”

Hur är detta ens möjligt?

”Vet du har vi även har enorma problem med homofobi? Det faktum att samkönade par får gifta sig verkar inte räcka, det finns fortfarande de som inte vågar gå hand i hand på stan, eftersom de då blir utsatta för trakasserier och våld. Och de samkönade par som vill skaffa barn ihop blir konstant motarbetade på olika plan, för av någon anledning så anses de vara sämre föräldrar än olikkönade par. Usch, jag blir så arg bara jag tänker på det.”

Jag blir också arg.

”Och vi har problem med att en del kvinnor kallas för ’han’, fastän de är kvinnor. Och även det omvända förstås, att det finns män som kallas för ’hon’. Och så finns det personer av ett tredje kön som konstant blir hackade på och aldrig blir rätt benämnda. Det är så himla konstigt egentligen. Hur svårt ska det vara att benämna någon med rätt pronomen? Fast det är nog inte det värsta, det värsta är att dessa personer förföljs och blir utsatta för våld, bara för att de råkar vara födda med en kropp de inte känner sig hemma i. Men ja, att de inte blir rätt benämnda och sen blir utsatta för våld hänger ju ihop.”

Usch. Tur att vi inte har problem med sånt i mitt land.

”Vi har många sjuka som kastas ut ur gemenskapen och förväntas jobba. Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker det är konstigt att sjuka personer ska jobba. Är det inte meningen att vi friska tillsammans ska hjälpa dem? Men ja, det kanske bara är jag. Och sen har vi en väldigt hög arbetslöshet, men istället för att hjälpa de arbetslösa, så sparkar vi på dem lite till. Alltså, jag blir förbannad när jag tänker på det. Vi gör de arbetslösa till slavar, ja, slavar, för inte får de någon lön. De blir några slags livegna, med myndighetsbojor runt sina vrister. Ja, vi hade ju livegna för längesen, men de verkar göra comeback nu.”

Detta är ju bara sjukt.

”Nej, i vårt hemland är inte alla lika mycket värda, även om vi lever i en slags kollektiv överenskommelse om att vi visst lever i ett så bra land med bra mänskliga rättigheter och inte ska klaga.”

Nej, en ska väl inte klaga.

”Ja, jag förstår om du inte vill hälsa på mig på grund av det jag berättat, men det hade varit roligt, tycker jag. Sverige är ganska ok för det mesta ändå. Vi har ju i alla fall inte krig.”

söndag 23 februari 2014

Jag lever inte som jag lär.

För inte så längesedan var jag på en partipolitisk internutbildning, där vi deltagare fick lära oss hur medverkan i medier funkar, ungefär. Hur vi syns och hur vi bör synas. Ungefär så. En av många grejer vi fick lära oss, och som dessutom upprepades otaliga gånger, var "lev som du lär".

Jag har funderat mycket på det här med "lev som du lär" sedan dess, för även om jag förstår grejen, dvs att du inte ska hyckla, så ser jag några problem med devisen "lev som du lär".

För det första: det är sjukt svårt att leva som en lär. Speciellt om en är övertygad feminist, antirasist och för QTBH-personers rättigheter. Jag stöter nästan jämt på politiska jämlikar som säger saker som är sexistiska, rasistiska, homofobiska och/eller transfobiska etc. Jag själv säger sådana saker ibland när jag inte tänker efter ordentligt. Och även om det såklart inte är ok att säga sådana saker, så får en vara ödmjuk inför att det är sjukt svårt att leva som en lär, när vi har strukturer som hela tiden uppmanar förtryckare att aktivt förtrycka.

För det andra: Skillnaden mellan hycklare och de som av misstag säger sexistiska/rasistiska/homofobiska/transfobiska/funkofobiska/klassföraktande saker, är att de förstnämnda är högst medvetna om att de är motsägelsefulla hypokriter, medan den senare gruppen är inte medvetna (ännu) på samma sätt (även om de borde). Så då är det upp till oss som ser någon säga dessa saker att säga till och säga ifrån, och om det är en fellow kamrat så är vi kamratliga (ej samma sak om god ton™). Och, framförallt, var inte för hård mot dig själv när du får kritik över något ogenomtänkt du sagt eller gjort. Ta åt dig och tänk att du lärt något till framtiden.

Det ÄR inte kul att få höra att det en gjorde var t.ex. cissexistiskt, men så är det och nu vet du ju bättre, right? Det är faktiskt din förbannade skyldighet att ta åt dig kritik. Ingen kräver att du ska vara perfekt (vad fan det nu innebär), men kravet på att du ska lyssna, ta åt dig och åtminstone FÖRSÖKA kommer aldrig försvinna. För det är inte så att du kan kalla dig feminist och sen vara helt oemottaglig för kritik rörande ditt agerande eftersom du nu är feminist (många som tror att det funkar så!?).

Jag tycker det faktum att många "hycklar" är ett bevis för hur starka de förtryckande strukturerna är, snarare än "bevis" för att feminister EGENTLIGEN är sexister, antirasister EGENTLIGEN är rasister och klasskämpar EGENTLIGEN är klassföraktare. Sen kan en alltid problematisera detta faktum med att en "är" feminist, vad betyder det att en "är" feminist? Men det är ett annat, mer filosofiskt kapitel som kanske följs upp sen.

Så jag skulle nog säga "lev som du lär, även om det är skitsvårt, men var inte för hård mot dig själv och ta åt dig kritik för fasen". Eller nåt sånt.

Hur tänker ni kring detta?

måndag 17 februari 2014

Men hej igen.

Enligt Fritzon sa jag tydligen "lol" i talarstolen. Minns ej detta, lol.


UPPDATERING FRÅN SENASTE TIDEN YAAAAAAAAY

Öhm, ifall ni undrat över min bristande aktivitet senaste tiden, här är några förklaringar osv osv.

  • Rodde Sthlm Italo Disco Party i hamn i helgen. Trots en del strul så slutade det väldigt lyckat, och vi fick oerhört många fina lovord från gästerna, vilket gör att allt slit var värt det. Vi planerar en repris nästa år, och förhoppningsvis blir det ännu bättre tack vare lärdomarna från i år ^_^
  • Blivit nästintill ångest- och självhatsfri. Blev det i princip på en kväll, vilket kanske berodde i mångt och mycket på att jag grät hejdlöst i vad som kändes nästan en timme i en älskad famn. Såe. Mår bättre. Topp topp.
  • Blivit spikad som kandidat till både riksdag och Stockholms läns landsting. Så himla fint, bästa gänget.
  • Pysslat med F! i allmänhet, såklart.
  • Annat jag inte minns, lol. Typ spelat Minecraft. Vadå, Minecraft är kul.
Såatte... snart kommer det förhoppningsvis vara mer aktivitet på bloggen, t.ex. med utmaningen En feministisk agenda. HOPPAS HOPPAS har saknat bloggandet så enormt mycket ju.

torsdag 13 februari 2014

måndag 10 februari 2014

Bloggutmaningen tar en paus.

Som ni kanske märkt så har jag inte kommit med något nytt ämne till bloggutmaningen En feministisk agenda. Jag måste pausa utmaningen tills vidare pga annat att göra och framförallt prioritera andra saker, typ min hälsa som vacklar och har sig. Jag hoppas ni har förståelse för det. Fortsätt kampen, så ses vi förhoppningsvis snart igen.

söndag 9 februari 2014

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Hälso- och sjukvården, alla inlägg.

Veckans ämne var hälso- och sjukvården ur ett feministiskt perspektiv, och det har kommit in inlägg om alla möjliga ämnen och vinklar, vilket har varit jätteroligt. Det är helt klart uppenbart att vi diskuterar och debatterar pinsamt lite om detta område.

majse skriver om hur tydligt patriarkatet avspeglar sig när det kommer till preventivmedel.

Shimmerdimmer skriver om att den vita cismannen är norm även inom sjukvården, vilket gör att de som faller utanför normen drar sig för att söka vård då de inte blir lika bra behandlade.

Blixa Bloggar skriver om att fittor, och i synnerhet fittor efter förlossning, sällan tas på särskilt stort allvar av sjukvården, trots att problemen kan vara oerhört besvärliga.

otacksamt skriver bland annat om hur de språk en behärskar påverkar vilken vård en får.


torsdag 6 februari 2014

Jag minns inte dagen när jag inte hatade mig själv.


Jag minns inte dagen när jag senast var utan ångest. Jag minns inte heller dagen när jag inte grät en enda gång.

Och jag minns inte dagen när jag inte tänkte något illasinnat om mig själv.

Minns jag dagen när jag tänkte ”du är bra som du är”? Nej.

Jag minns inte dagen när jag inte hatade mig själv.

Jag vet rent logiskt att dessa dagar har funnits, men jag minns inte dem. För sen kom de andra dagarna. Dagarna som smutsades ned med ångest och självförakt. Dagarna då jag brukade pappersnäsdukar lika flitigt som en influensasjuk fast av andra skäl än häftiga nysningar och snorflöden. Dagarna då jag skakade och frös till sömns, funderandes på om det är värt det.

Det tar liksom aldrig slut.

Självhatet. Självföraktet. Alltid vara klandervärd, aldrig kunna göra rätt. Alltid lite mindre värd, aldrig duglig nog. Och jag väntar ständigt på ögonblicket då jag ska avslöjas som den bluff jag är. För så jävla bra är jag inte. Framförallt är jag ett komplex av komplex.

Det är nog första gången som jag verkligen luftar ångesten såhär. Jag vet inte ens varför jag gör det, det är antagligen jättedumt. Kanske för att det jag gjort hittills inte funkat något vidare. Kanske för att jag inte längre orkar känna mig ensam. Kanske för att jag faktiskt inte orkar. Kanske för att om jag bloggar om detta så belastar jag ingen särskild. Jag vill inte spilla över min ångest på de jag älskar.

För om det är mänskligt att ha ångest så har jag aldrig känt mig mer som en människa än nu.

söndag 2 februari 2014

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Hälso- och sjukvården.


Välkomna till fjärde ämnet i min bloggutmaning!

Denna vecka tänkte jag att vi skulle avhandla ett ämne som sällan är uppe i debattmolnet ur ett feministiskt perspektiv, nämligen hälso- och sjukvård.

Behandlas män och kvinnor lika inom hälso- och sjukvården? Om nej, hur behandlas de olika? Hur yttrar det sig för de som dessutom är rasifierade, trans* och icke-heterosexuella? Tas allas åkommor på lika stort allvar? Skriv fritt om detta ämne, så länge det handlar om hälso- och/eller sjukvård.

Deadline är söndagen den 9 februari kl 17:00. Då vill jag att ni har länkat era inlägg, antingen i detta kommentarsfält, eller genom att pinga mig på Twitter (@Fulskratt), och/eller taggat er tweet med #femagenda. Ni får självklart alltid diskutera under hashtagen, och kanske få ytterligare inspiration av varandra till era inlägg.

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Det offentliga rummet, alla inlägg.

Då har alla blogginlägg till veckans utmaning kommit! Slutsatsen en kan dra är att det offentliga rummet inte är så offentligt längre, och att den bara är på de normativas villkor.

Kultureliten skriver om att det offentliga rummet numera är privatiserat, och att vi ses som konsumenter snarare än medborgare när vi rör oss där.

Fanny Åström skriver om att det offentliga rummet till största del ockuperas av privata intressen, och att de med tunna plånböcker oftast inte har rätt att vistas där då de inte konsumerar.

otacksamt skriver om att det offentliga rummet är otryggt, kvävande och begränsat för de som inte har möjlighet att konsumera.

Post DBT skriver om de påfrestningar det offentliga rummet kan innebära för sjuka, funktionshindrade och högkänsliga personer.

majse skriver om att det offentliga rummet bara välkomnar de som följer normen.

Jag själv skriver om den otrygghet en som kvinna kan känna i det offentliga rummet, då männen få lära sig att ta för sig av allt där, och speciellt kvinnor.

Det offentliga rummet är på männens villkor.

Detta är mitt bidrag till veckans ämne i min bloggutmaning.

Nu i veckan stod jag på Brommaplans tunnelbaneperrong och väntade på tuben in mot stan. För att vara en helt vanlig vardagkväll så var det väldigt ödsligt på perrongen, det var bara jag där faktiskt. Jag stod ganska långt ut på perrongen, långt från utgången mot spärrarna och gick runt i cirklar av uttråkan och såg sen en man komma ut på perrongen, gåendes mot mitt håll. Bara jag och han på hela perrongen. Och den första tanke som slår mig är "åhnej, kom INTE fram och prata med mig nu".

Det gjorde han inte. Jag blev lämnad ifred.

Men det faktum att jag ens tänkte så är ju rätt symptomatiskt för något.

Jag är 24 år gammal, och under alla dessa år, sen i synnerhet senare tonåren, har ganska många män hunnit närmat sig ute i offentligheten, så många gånger att jag inte känner mig trygg. Jag har inte känt mig trygg på rätt många år nu, och det har definitivt eskalerat sen jag flyttade till Stockholm som 19-åring. Det är män som busvisslar, det är män som ropar s.k. komplimanger efter en, det är män i bilar och lastbilar som tutar efter en, det är män som börjar prata med en på bussen på väg till jobbet, det är män som likt en själv är på väg hem efter en utekväll och börjar prata med en på tunnelbanan och försöker övertala en att följa med dem hem, det är män som mitt på ljusan dan börjar överösa en med komplimanger på tunnelbanan och fråga om en ska kliva av tåget med dem och följa med dem hem, det är män som ser ens feminist-pins och börjar trakassera en med "frågor". Bland mycket annat.

Alla dessa exempel är autentiska. Alla har varit män. Och jag är långt ifrån ensam.

Jag känner nog inte en enda kvinna (eller någon som passerar som kvinna) som inte blivit trakasserad ute i offentligheten enbart för att hon är kvinna. Kolla in @vardagssexismen på Twitter, så ser ni att detta är extremt vanligt.

För män har fått lära sig att det offentliga rummet är till för dem. Kom igen, ta för er, ta plats. Alla kvinnor ni ser är till för er, ser ni nån tjej ni gillar så gå fram och säg hej. Skit i det faktum att kvinnor är underordnade män och känner sig extra utsatta och otrygga. Klart kvinnor vill ha mäns uppmärksamhet, ni gör ju oss kvinnor en TJÄNST när ni bekräftar vårt existensberättigande. Fan, snygg du är bruden, vafan, gå inte, jävla otacksamma brudjävel. JAG HAR RÄTT TILL DIG.

Det privata rummet, vårt hem, är ett andrum från detta. Hemma kan vi vara oss själva, vara ifred, slippa Den Manliga Blicken. För så fort vi går ut genom dörren så förändras allt, i synnerhet om vi klätt upp oss och gjort oss fina. Vi räknar iskallt med kommentarer, med män som ska bekräfta oss. Med män som helt saknar insikt om sin position och sitt privilegium. Med män överlag. Män som inte trakasserar okända kvinnor är också jobbiga, enbart deras uppenbarelse triggar igång oro och ångest.

Så snälla män, sluta gå fram till okända kvinnor på stan. Håll alltid ett visst avstånd, gå inte för nära. Fatta att ni är överordnade kvinnor och att enbart er existens kan vara triggande. Er "rätt" att få flirta med okända kvinnor är inte ens i närheten lika berättigad som kvinnors rätt att få känna sig trygga. Jag vet, det känns säkert skitrövigt för dig som snäll man att beblandas med trakasserande as, men vafan, hjälp till att förändra dessa strukturer istället för att sura. Säg ifrån när polare envisas med att gå fram till okända kvinnor, uppmuntra aldrig detta beteende.