måndag 8 oktober 2012

Hatten av för Hanna Widerstedt.

Idag, runt kl 11.46, nåddes jag av budskapet att Hanna Widerstedt, bloggerskan som retat gallfeber på större delen av svenska folket i ca 10 månader, bara var en hoax, ett konstprojekt. Det första jag kände var en slags lättnad över att hon inte var på riktigt (många gånger har jag betvivlat hennes äkthet p.g.a. tänkt "så jävla dum kan väl ingen vara"). Sedan kände jag någon slags beundran, då hela hennes projekt har varit extremt ambitiöst. Att spela en egoistisk hjärndöd bimbo i 10 månader kräver en hel del. Jag orkar knappt spela en sådan i några minuter, eftersom jag känner hur min IQ bara sjunker för var sekund som går.

Jag läste aldrig Hannas blogg, vilket i mångt och mycket beror på att jag knappt läser bloggar överhuvudtaget, och än mindre s.k. skandalbloggar. Har knappt någon koll på bloggosfären, vilket kan vara en anledning till att jag själv är rätt dålig på att blogga: bryr mig knappt, helt enkelt.

Jag beundrar Hannas ambition och uthållighet. Hur mycket hon offrat sig själv för sitt projekt. Hon har offrat kropp (jag har förstått det som att hon faktiskt gjort diverse plastikkirurgiska ingrepp), själ, värdighet och framförallt tid. I 10 månader höll hon på. Jag var faktiskt i liknande tankar år 2009, då jag tänkte skapa en blond bimbokaraktär som skulle göra efterblivna videos och lägga upp dessa på Youtube. Skillnaden är att jag hade orkat hålla på i max en månad, sen skulle jag bli hjärtligt trött på mig själv och lägga av. Möjligen avslöja att allt var ett skämt (om inte någon annan hade hunnit före, vilket inte känns alltför osannolikt) och sedan fortsätta som någon slags parodiker på blondbloggerskor (typ som Kazoo i Partaj). Lite som en sketchshow eller så. Komedi. Jag är faktiskt rätt rolig om det inte framgått.

Hur som haver, jag läste som sagt aldrig Hannas blogg, den enda information jag fick om henne och hennes upptåg var via nyhetssidor och liknande. Såg aldrig henne i Big Brother (ser föga förvånande inte på sådan tv). Hon irriterade skiten ur mig, inte så mycket p.g.a. hennes personlighet (eller ok, lite), utan snarare för att sådana som hon fick galet mycket medieutrymme. Jag förstod ju att hon bara var ute efter att provocera för att få uppmärksamhet och medieutrymme, men att hon möjligen kunde vara ett konstprojekt reflekterade jag aldrig över, vilket nog beror på att jag inte har mycket till övers för korkade bimbofigurer: De intresserar mig inte, och jag ids inte lägga ned tid och energi på att fundera över vilka de är, vad fan de gör och framförallt varför. Så därför tycker jag att det nog är mer skrämmande att det finns folk som frivilligt lägger ned tid och energi på att läsa bloggar som Hannas och bli provocerade. Att de aktivt läser vad sådana som hon gör och inte gör. Varför gör man så? Är inte det ett jävla slöseri med tid och energi? Eller finns det ett stort underhållningsvärde i skandalbloggare? Jag har ingen aning, tell me.

Hanna vill att hennes projekt ska få folk att reflektera, och det hoppas jag folk gör, på riktigt. Nu var jag kanske inte riktigt Hannas tilltänkta målgrupp, då jag sedan tidigare undvikit skandalbloggare och andra lösa typer efter bästa förmåga, men ni som gör det... tänk. Vad gör ni egentligen med er tid?

Lycka till nu Hanna. Hatten av för dig.

söndag 7 oktober 2012

Nattrant.

"Platonsk kärlek (eller platonisk kärlek) är enligt den antike filosofen Platon den högsta formen av kärlek. Denna kärlek befinner sig på ett rent idémässigt plan. Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken. I fulländad form skulle denna kärlek utvecklas från att vara kärlek till en individ till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden."

Och det är så jag väljer att inleda detta inlägg. Med något vackert, som jag tror på.
För resten av inlägget är inte lika vackert. Men kanske ändå relevant med inledningen.



Det finns de som bara ska ha och ska ha. De har fått lära sig att de kan bli precis vad de vill, att världen ligger för deras fötter.
Och det är helt sant, de kan bli precis vad de vill.
Det har bara glömt bort en väldigt viktig detalj.

Nämligen att de måste ge för att kunna få.

Förstår ni mindfucket som uppstår hos individer som dessa?
De är så vana vid att bli serverade utan motprestationer.
De klarar därmed inte av kärleksrelationer, eller andra nära relationer för den delen.
De ska bara ha och ha, och känner sig gravt utnyttjade (på sin stolthet) när de inser att de även måste ge av sig själva.
Vara lite generösa med sig själva.
Vara generösa med sin kärlek, uppmärksamhet och tid.
Men nej, de ska ha och ha. Andras kärlek, andras uppmärksamhet, andras tid.

Sedan har de mage att klaga på att "ingen vill ha mig, åh buhu, tyck synd om mig, jag kommer alltid vara forever alone, varför vill ingen haaaaaa mig".
Vad kan det bero på, tror ni?
Jo, att ni är själviska och icke-generösa med er själva och era känslor. Vägrar ge någonting utav er själva.
Det är därför folk lämnar er, eftersom de faktiskt inte orkar mer. Ni har sugit ur all energi ur dessa.

Skaffa självinsikt för fan.

måndag 1 oktober 2012

En intervju med en spegelbild.

Allt om Stockholm brukar ibland intervjua nöjesprofiler som jag knappt känner till om deras favoritställen etc. Jag vill också vara med. Så jag snor frågorna från denna intervju och låtsas vara viktig.


 Foto: Odd Jönsson

"Hellre små obskyra klubbar"

Vilket ställe är bäst i Stockholm just nu?
– Jag återkommer sällan till ett ställe pga själva stället, utan för att det just den kvällen arrangeras en klubb som jag gillar. Men Nalen och Nalen Klubb är rent allmänt bra lokaler tycker jag, och missa för allt i världen inte Bodyfest på Nalen 13 oktober! Men bästa stället just nu lär ju vara söts soffa.

Vilket är ditt absoluta favorithak?
– Har inget stammishak eller så, men det ställe som jag kommit på mig själv att hänga mest på är Sjätte Tunnan/Axess pga att det brukar vara Synth-Afterwork där. KGB är annars en favorit pga opretentiös stämning. Gillar inte "fina" ställen med klass och elegans, blir så nervös då. Hellre sunk än stil.

Vad är du ute efter när du går ut i Stockholm?
– Bra musik, bra människor, låga priser. Bra musik är nog viktigast, inget jävla radiotjafs tack. Vill ha synth och sånt. Electro. Hellre små obskyra klubbar än stora mainstreamställen.

Var går du när du är ute efter en annorlunda kväll?
–Stureplan. Det vore jävligt annorlunda för min del. Aldrig varit där dock, så det är kanske inget bra svar egentligen.

Var gick du ut oftast för 10 år sen?
– Gick ut...? Jag var 13 år då förfan.

Har du någonsin hängt någonstans som du skäms över?
– Det var väl när jag hamnade på nåt mainstreamställe vid Fridhemsplan (minns ej vilket) en midsommarafton. Blev dock ditdragen av mitt sällskap, så får väl skylla på det. Annars är jag inte den som brukas skämmas rent allmänt. Kan alltid skylla på fylla, liksom.

Vad får man absolut inte göra på krogen?
– Väldigt mycket. En av de värsta grejerna man kan göra är att sabba sina kompisars ragg. Big no-no! Stop it! Ser du att din kompis fått någon på kroken, håll dig borta från henom.

Vad är det konstigaste du sett på krogen?
– Vågar man verkligen skriva detaljer? Det är väl diverse draman isåfall, lätt hänt när man hamnar på klubbar där man känner åtminstone 50% av gästerna. Men rent generellt har jag en tendens att missa allt "det roliga", dvs slagsmål, spyor, sex och sånt. Får höra sånt efteråt av andra.

Vilket är ditt allra bästa krogminne? 
– När Ultrafoxx (synthpopklubb) en kväll hade bokat bl.a. Page, och jag och en vän gick upp på scenen efter deras spelning och låtsades uppträda på deras Moog och mikrofon. Det konstiga är att vi fick både publik och fans. Det var en bra kväll överlag, lätt en av de roligaste. Ett annat extremt bra krogminne är från november 2009 när Bodytåget hade bokat KROPP, Spark!, Ekobrottsmyndigheten och Body Pleasure. Helt galet awesome kväll på alla sätt, med mycket svett, öl och Jäger, och folk pratar fortfarande om den.

Vilket är ditt allra värsta krogminne?
– Det var nog den gången när en hel klubb (dvs arrangörer, DJ:s och tillhörande gäster) blev utslängda av en restaurang. Oacceptabelt. De verkligt dåliga kvällarna minns jag inte, vilket kanske är lika bra.