måndag 30 september 2013

Bloggutmaning. Ämne fyra – våldtäkt.

Pga the good old tidsbrist, så har jag inte hunnit bidra med inlägg om det senaste ämnet i Fannys och Schmenus bloggutmaning, trots att vi fick två veckor på oss (tror det säger en del om mitt schema, som dock blivit bättre nu, HURRA). Jag tänkte göra det enkelt för mig och länka till ett gammalt inlägg jag skrivit om ämnet, nämligen våldtäkt och den gången jag inte blev våldtagen (hata mig inte för att jag är lat/saknar tid).

F.ö. får Svea hovrätts uppmärksammande våldtäktsdom mitt huvud att implodera. Avgå.

(jag har alltså hoppat av idéhistoria A pga hade ca noll fritid, så nu ska jag ha mer tid att blogga. Yaaaaaay)

tisdag 24 september 2013

Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag och min favorit (för så vill jag kalla honom, då han är något mer än bara en relation för mig) pratar ofta om saker. Roliga saker, tunga saker, djupa saker, ytliga saker, sexiga saker, osexiga saker. I princip allt. Så var det även häromkvällen, när vi halvt utmattade låg i sängen och skulle sova efter att den helgen ha besökt mina föräldrar. Vi låg och småpratade lite, varvade pratet med kärleksförklaringar av den töntiga sorten och sen slog det mig:

Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag inser ju hur provocerande detta kan uppfattas, detta går ju emot i princip allt vi blivit uppfostrade att göra. Klart vi ska fråga hur andra mår, annars är vi ju inte omtänksamma.

Men tänk på alla de gånger du frågat hur någon mår och inte brytt dig om svaret? Hur omtänksamt har det varit på en skala, egentligen? Personen anförtror dig något och du svarar "usch då, det var ju tråkigt" och knattrar vidare på din smarta telefon. Du frågade, men betedde dig inte särskilt omtänksamt. Att du frågar är alltså ingen garanti för att du är omtänksam.

Men hur tänker jag då med detta, att jag inte ska behöva fråga andra hur de mår? Är det för att jag är lat? Att jag inte bryr mig? Nej, ingenting sånt. Jag brukar fråga om jag ser på en person att hen verkligen verkar vara trasig, men oftast syns inte sånt på folk. Det kanske är mer subtilt, eller det kanske inte märks alls. Jag kanske själv har mycket i tankarna och noterar inte dessa subtila signaler, eftersom jag själv inte är mer än människa.

Nej, såhär resonerar jag: Känner du dig tillräckligt trygg i vår relation så kommer du självmant att vilja öppna dig för mig, eftersom du vet att jag kommer lyssna. Vad du än har på hjärtat så kommer jag finnas där för dig. Du ska känna trygghet i att jag aldrig kommer avvisa dig, förminska dina känslor, säga till dig att rycka upp dig. Du ska komma till mig, säga att du inte mår bra, och jag ska låta dig få tala till punkt. För din skull ska jag släppa det jag har i händerna och ta mig tid.

För jag har märkt att i de relationer (nästan alltid romantiska sådana) där jag väntat på att personen ska fråga mig hur jag mår (är det inte uppenbart att jag inte mår bra? Hallå?) så har jag även känt mig otrygg, aldrig riktigt vetat ifall personen skulle lyssna på mig eller inte. Om personen frågar så "vet" jag i alla fall att hen kommer lyssna, den här gången. Kanske inte andra gånger, men åtminstone den här gången. Har jag känt mig trygg så har jag själv velat berätta, eftersom jag vetat (eller trott att jag vetat) att personen kommer lyssna utan dömande.

Min omtanke ligger inte i hur ofta jag frågar dig hur du mår, utan hur jag beter mig när du berättar att du mår dåligt.

söndag 15 september 2013

Bloggutmaning. Ämne tre – onani.

Once again är jag ute i sista sekund pga tidsbrist (herregud, måste börja lära mig prioritera, eller nåt). Veckans ämne i Fannys och Schmenus bloggutmaning är onani. "Åhnej" var min instinktiva tanke, "måste jag skriva om mina privata upplevelser?". Insåg typ sekunden efter att jag såklart inte måste det. Men det faktum att jag föst tänkte "åhnej" är ju ganska illa, och rätt symptomatiskt för den kvinnliga onanin, den-som-inte-får-nämnas-överhuvudtaget. Sjukt och dumt, eftersom manlig onani är nåt som nästan konstant trycks upp i våra ansikten.

Som tur är så upplever jag att diskussionsklimatet kring kvinnlig onani ändå är lite bättre än när jag var i tonåren. Vad det beror på är ju inte helt lätt att säga, men tyvärr vill jag påstå att det nog har att göra med att jag umgås mestadels med andra kvinnor som ändå är rätt frigjorda sexuellt och tycker om att prata om sex. Dvs: Det är endast i min lilla feministbubbla det är såhär. Alla lever inte i sådana här fantastiska feministbubblor. I största allmänhet så är det fortfarande tabu att prata om kvinnlig onani. Huvudregeln för kvinnlig onani är att den typ inte existerar. Kvinnor onanerar inte eftersom alla vet att de har lägre sexdrift än män. Män å sin sida onanerar typ hela tiden, eftersom de är kåta monster som konstant måste få utlopp för sin sexuella frustration. Att dessa unkna föreställningar kring könens sexdrift finns kvar är för mig hela jävla otroligt, och de påverkar som sagt även synen på kvinnlig onani.

"Sitter du och runkar, höhö" kan killar skämta med varann emellan. "Fan, var tvungen att runka ett tag när jag såg på filmen, X är så jävla het i den" säger en kille och hans polare hummar förstående. Jo, klart en inte kan låta bli, hon var ju het och han är ju en vanlig kåt kille.
Säger en tjej nåt liknande så blir det starka negativa reaktioner (förutom i min lilla feministbubbla då, men nu utgår jag faktiskt inte från den). "Men, ewww?" "Ehm... 'okej'" "*hyschar*". Ja. Ni fattar. Ingenting som bjuder in till ytterligare samtal eller hi-fives. Jag kan själv reagera om jag t.ex. ser en tweet där en tjej berättar att hon just onanerat, eller vill onanera. "Men, ska du verkligen tweeta sånt?". Ja. Du ska tweeta sånt om du vill det. Varför inte? Vi borde prata med om kvinnlig onani, både om det som fenomen och personliga upplevelser, hur vi kan göra onanin lite trevligare och skönare. Just nu tystas samtalen ner, och den som tog initiativ till samtalet känner sig dum som försökte vara lite frigjord. Tips till framtiden: Nästa gång en kvinna vill prata onani, börja prata. Låt inte samtalet dö ut av skam. Dela med er av erfarenheter och små knep.

För att själv föregå med gott exempel: Investera i en vibrator. Bli sen inte ledsen om den går sönder pga intensivt bruk.

söndag 8 september 2013

Sockervadd.

Har alltså ny hårfärg. Enligt tillverkaren så heter färgen jordgubbsblond, men mitt hår blev snarare rosablont. Fast det är superfint, jag är jättenöjd och klagar inte etc.

Foto: Odd Jönsson

Bloggutmaning. Ämne två – bortom penetrationsnormen.

Fannys och Schmenus bloggutmaning fortsätter, och jag är denna gång ute lite i sista minuten då jag inte hunnit och orkat blogga denna vecka. Jag vill även poängtera att jag är hyfsat bakis atm, så detta inlägg blir nog inget direkt mästerverk. Men, here goes:

Fanny skriver: "Penetrationsnormen för mig handlar om att sex så ofta går ut på att kukar eller fingrar ska stickas in i olika hål. I mina ögon är detta ett väldigt patriarkalt sätt att se på sex, ett sätt som utgår ifrån mannens behov och njutning, från en manlig norm. Hur kan vi komma bortom denna? Hur skulle en sexualitet bortanför penetrationsnormen kunna se ut?"

Jag håller med Fanny om detta, att penetrationsnormen utgår från mannen och hans fysiologi (en kuk att penetrera med), vilket yttrar sig väldigt tydligt när lesbiska par får höra frågan "men... hur har ni sex?". Vi har fått lära oss att penetrationssex = riktigt sex, och den allra tydligaste yttringen för penetrationsnormen är när någon säger "jag hade sex med X" och vi omedelbart antar att det var penetrationssex. Om personen menade oralsex, så måste hen säga det, annars utgår vi från penetrationssex.

Alla sexuella aktiviteter som inte inkluderar kuk i fitta (eller analen) är inte riktigt sex. Framförallt: Om du som kvinna känner dig "tvungen" att blanda in icke-penetrerande aktiviteter, som t.ex. oralsex, så är det du som är lite konstig som inte blir tillfredsställd nog av kuken. Sjukt, egentligen. Varför inte blanda in så många element som möjligt? Så blir det liksom ännu skönare och bättre. Kuken räcker faktiskt inte.

Typiskt för penetrationsnormen är att sexakten är slut när det inte går att penetrera längre, pga kuken blivit slak av t.ex. utlösning eller vinballe. Och vi hade inte sex "egentligen" när vi "nöjde" oss med oralsex. Penetrationen är målet, eftersom penetrationen är normen. Det är så otroligt svårt att komma bort från denna norm, i synnerhet om en lever i en heterosexuell cis-relation (cis-man och cis-kvinna, vill säga). Allt sex ska sluta med penetration. Nu är jag lyckosam nog att vara i en relation där sexet inte tar slut bara för att mannen kommit, men det är tyvärr ingenting självklart. Allt ljus på kuken och vad kuken tycker. Fittan då? Skit i fittan, den tackar bara och tar emot. Fittan vill inget speciellt egentligen.

Nu när jag har bakissvamlat ett tag, hur kan vi göra rent konkret för att bryta med penetrationsnormen? Well, detta är ju ingenting helt lätt, eftersom det är det första vi får lära oss angående sex, att sex = kuk i fitta. Eller penis i vagina. Eller vad folk nu kan säga. Vi måste främst lära oss att sex kan vara på så många olika sätt. Vaginalsex, analsex, oralsex, petting, BDSM, cybersex bl.a. Vi måste även därmed sluta anta att "sex" = penetrationssex. Det är skitsvårt, jag vet, men försök.
Om du lever i en heterosexuell cis-relation: Ha penetrationsfritt sex emellanåt. Faktiskt inte helt dumt, om jag får säga det själv.

Men, det bästa är att du nu är medveten om penetrationsnormen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.

måndag 2 september 2013

Den perfekta sambolösningen.

Jag är en sån där person som är introvert, vilket innebär att jag inte har ett särskilt stort socialt behov. Tvärtom så har jag ett stort behov av att umgås med mig själv: Umgås jag för länge och för mycket med folk så blir jag till slut trött, irriterad och allmänt cranky och skitjobbig, jävligt ocharmig helt enkelt. Då måste jag gå in i min lilla bubbla och umgås med mig själv ett tag. Hur mycket beror på: Ju mer jag tycker om människorna jag umgås med, desto kortare återhämtningstid behöver jag. Men behovet finns alltid där, och kan variera med saker som t.ex. yttre stress, (o)hälsa och kreativitetsbegär. Jag behöver helt enkelt andas ett litet tag, och kanske läsa en bok, tramsa på Twitter eller skriva lite. Enmansaktiviteter helt enkelt.

Detta har ofta gett mig ångest inför ett eventuellt framtida samboskap. Tanken på att vara sambo har både lockat (mysigt) och skrämt (jobbigt) mig, men mest skrämt mig. Jag har aldrig varit sambo, däremot kombo, och det tyckte jag var oerhört jobbigt, att jag aldrig riktigt fick vara ifred. Ville jag vara ifred så var jag tvungen att gå utanför hemmet, alternativt försöka locka ut de andra (med varierande resultat), eller helt enkelt vänta på att de kanske skulle försvinna iväg nån gång. Är du sambo så delar du alla utrymmen med en person (nu utgår jag från monoamorösa relationer här, eftersom jag själv är monoamorös), och just den tanken skrämmer mig, att ingenting är mitt, att ingenting är heligt (lol).

Men eftersom jag är en smart person, så kom jag igår på lösningen på min ångest, ifall det nån gång skulle bli aktuellt med ett samboskap. Jag säger inte att jag är först med denna lösning, för det är jag antagligen inte, men jag har å andra sidan inte hört nån säga att de lever såhär. Det hela är skitenkelt:

Varsitt sovrum.

Ganska oromantiskt, right (fast nä)? Normen säger att sambos ska dela sovrum och säng, för att... tja... det är en norm, och det är så normer funkar: Vi ifrågasätter inte dem. Men tänk ändå: Du och din partner bor tillsammans. Ni delar vardagsrum, kök och badrum, men har varsitt sovrum. Ett varsitt rum som bara är ert. Ett rum som ni får inreda precis hur fan ni vill. Ni får ha precis vilka grejer ni vill där. Och framförallt: Ni får vara ifred så mycket ni vill där. Er partner har ingen rätt att komma in och härja och stöka till och bestämma. Det är er fristad, ert lilla andningshål. Era regler gäller där. Jag tror nämligen att det är det som kväver många sambopar, att allt är "vårt" och det finns inget "mitt". Vardagsrummet, köket och badrummet är fortfarande gemensamt, men sovrummen tillhör bara er. Visst är det fantastiskt?

"Men vadå, ska vi inte sova tillsammans???"
Men hallå, bjud in din partner att sova med dig då? Typ fråga "vill du sova med mig inatt?". Hur jävla svårt kan det vara? Typ som när du insamlar samtycke inför varje sexakt, men det kanske du inte gör...?