Den perfekta sambolösningen.

Jag är en sån där person som är introvert, vilket innebär att jag inte har ett särskilt stort socialt behov. Tvärtom så har jag ett stort behov av att umgås med mig själv: Umgås jag för länge och för mycket med folk så blir jag till slut trött, irriterad och allmänt cranky och skitjobbig, jävligt ocharmig helt enkelt. Då måste jag gå in i min lilla bubbla och umgås med mig själv ett tag. Hur mycket beror på: Ju mer jag tycker om människorna jag umgås med, desto kortare återhämtningstid behöver jag. Men behovet finns alltid där, och kan variera med saker som t.ex. yttre stress, (o)hälsa och kreativitetsbegär. Jag behöver helt enkelt andas ett litet tag, och kanske läsa en bok, tramsa på Twitter eller skriva lite. Enmansaktiviteter helt enkelt.

Detta har ofta gett mig ångest inför ett eventuellt framtida samboskap. Tanken på att vara sambo har både lockat (mysigt) och skrämt (jobbigt) mig, men mest skrämt mig. Jag har aldrig varit sambo, däremot kombo, och det tyckte jag var oerhört jobbigt, att jag aldrig riktigt fick vara ifred. Ville jag vara ifred så var jag tvungen att gå utanför hemmet, alternativt försöka locka ut de andra (med varierande resultat), eller helt enkelt vänta på att de kanske skulle försvinna iväg nån gång. Är du sambo så delar du alla utrymmen med en person (nu utgår jag från monoamorösa relationer här, eftersom jag själv är monoamorös), och just den tanken skrämmer mig, att ingenting är mitt, att ingenting är heligt (lol).

Men eftersom jag är en smart person, så kom jag igår på lösningen på min ångest, ifall det nån gång skulle bli aktuellt med ett samboskap. Jag säger inte att jag är först med denna lösning, för det är jag antagligen inte, men jag har å andra sidan inte hört nån säga att de lever såhär. Det hela är skitenkelt:

Varsitt sovrum.

Ganska oromantiskt, right (fast nä)? Normen säger att sambos ska dela sovrum och säng, för att... tja... det är en norm, och det är så normer funkar: Vi ifrågasätter inte dem. Men tänk ändå: Du och din partner bor tillsammans. Ni delar vardagsrum, kök och badrum, men har varsitt sovrum. Ett varsitt rum som bara är ert. Ett rum som ni får inreda precis hur fan ni vill. Ni får ha precis vilka grejer ni vill där. Och framförallt: Ni får vara ifred så mycket ni vill där. Er partner har ingen rätt att komma in och härja och stöka till och bestämma. Det är er fristad, ert lilla andningshål. Era regler gäller där. Jag tror nämligen att det är det som kväver många sambopar, att allt är "vårt" och det finns inget "mitt". Vardagsrummet, köket och badrummet är fortfarande gemensamt, men sovrummen tillhör bara er. Visst är det fantastiskt?

"Men vadå, ska vi inte sova tillsammans???"
Men hallå, bjud in din partner att sova med dig då? Typ fråga "vill du sova med mig inatt?". Hur jävla svårt kan det vara? Typ som när du insamlar samtycke inför varje sexakt, men det kanske du inte gör...?