torsdag 6 oktober 2011

Koka Kola Freihet.

Det här med att sitta och multitaska med flera uppgifter på praktiken och lyssna på Sturm Café på Youtube... klagar inte.

onsdag 5 oktober 2011

Det här med den s.k. svenska avundsjukan och jantelagen.


I måndags sändes ”Svenska Hollywoodfruar” på TV3. Jag såg inte en minut av det avsnittet (och vet inte om jag vågar kolla på det i efterhand p.g.a. rädd för exploderande huvud), men på Twitter och Facebook kunde jag läsa vänner och bekantas spontana reaktioner på programmet, och de var inte direkt nådiga. De åsyftade hollywoodfrun Gunilla, som enligt kommentarerna jag läste var en dålig och elak mamma, som pressade sin dotter att bli en barnstjärna. Nu har jag som sagt inte sett avsnittet själv, men alla vittnesmål var i princip identiska och jag utgår ifrån dessa. De tyckte synd om dottern Erika, som trots att hon var sjuk och kräktes ändå tvingades sjunga på audition. Jag är väl medveten om att tv ofta vinklar sina program just för att folk ska reagera och att de inte visar hela sanningen, men jag förstår folks reaktioner. Hur kan man behandla ett barn så? Ska inte barn göra någonting med lust och lycka, och inte genom tvång? Gunilla verkade onekligen framstå som en osympatisk och krävande stage-mom.

Vad som är mer intressant är hur Gunilla sedan bemötte kritiken, som hon enligt henne själv var beredd på. Det löd: ”Svenskar är avundsjuka”.

Citat från Aftonbladet: ”Det amerikanska samhället är mer generöst, folk bjuder mer på sig själva, och folk uppskattar framgång på ett annat sätt än vad gemene man gör i Sverige. Man brottas mycket hårt med en avundsjuka som nästan är som en folksjukdom i Sverige och den här fruktansvärda jantelagen gör ju att man inte får utlopp för de ambitioner man har, säger hon.”

Jag är ganska säker (ba skoja, VÄLDIGT säker) på att folks reaktioner på henne och hennes pushande attityd gentemot dottern inte beror på avundsjuka, utan att de inte kan förstå hur man kan bete sig som hon gör som mor. Jag läste kommentarerna till artikeln, och de allra flesta skrev saker i stil med att ”det hade inte spelat någon roll om hon hade varit en fattig uteliggare istället, det är ändå inte ok att göra så mot sitt barn” och ”så typiskt att dra jante-kortet när en känd person får kritik mot sitt beteende och inte rikedom”.

För nog är det väl så. Kritiken mot Gunilla har absolut ingenting att göra med hennes (och hennes dotters) framgång och tillgångar, utan för att hon framstår som en väldigt obehaglig, okänslig och krävande stage-mom som pressar sin dotter för hårt. Hade Gunilla istället gett intryck av att vara en varm, förstående och lagom pushande mor, så hade denna kritik över huvud taget inte ens blossat upp.

Detta är på intet sätt någonting ovanligt, egentligen. Alltför ofta för att det ska vara kul bemöter kända personer kritik mot sig själva med ”ni är bara avundsjuka” och ”typiskt jantelag” som argument. Det vi är avundsjuka på är alltså deras framgång och förmögenhet… eller va? Har ni någon gång reflekterat över att kritiken mot er kanske kan bero på att ni framstår som otrevliga, osympatiska och kanske till och med elaka? Det har absolut ingenting med er framgång att göra… såvida ni inte byggt upp er framgång på att vara just oschyssta. Vilken karriär, sedan!

Jag förstår inte varför dessa personer bemöter kritik med att folk är avundsjuka. Men det osar osäkerhet och komplex på långa vägar, så det kan vara därför.

Jämför med hur folk i allmänhet är inställda gentemot rika personer som verkar vara snälla och reko. Visst kan folk vara lite avundsjuka på rikedomen, men eftersom personen ifråga även är schysst, så smäller den ändå rätt högt, på grund av en fin personlighet. Ingen kritik mot deras person alltså, och de har då ingen anledning att dra jante-kortet.

Jag t.ex. är en person som är förhållandevis säker på mig själv, och skulle aldrig kunna ens drömma om att folk är avundsjuka på mig. Men det händer påfallande ofta att mina vänner drar jante-kortet ÅT mig. T.ex., jag kan ibland uppleva att en viss person verkar hysa ett agg mot mig, och jag kan inte för allt i världen komma på vad jag har gjort eller sagt för att den personen ska vara så fientligt inställd mot mig (oftast är det en person som jag knappt pratat med). När jag sedan diskuterar denna issue med några olika vänner, så brukar de oftast komma fram till slutsatsen att ”han/hon (oftast hon) är nog avundsjuk på dig”. Jag skrattar då bara och säger ”haha näää, NÅT måste jag ju ha sagt som gjort denne arg eller ledsen, sluta nu”. Jag säger inte att den som är illvillig inte är avundsjuk, jag vill bara inte tro det.
Visst, det är aldrig roligt att ta emot negativ kritik, och oftast avfärdar jag den (i synnerhet om det personen säger verkligen inte är sant), men jag skulle aldrig kunna bemöta kritik med att säga ”du är bara avundsjuk”. Det är inte särskilt konstruktivt. Om jag upplever att kritiken faktiskt är befogad, så begrundar jag på det personen ifråga sa. När jag inte upplever att kritiken är befogad, så rycker jag bara på axlarna. Trots allt så är det lätt hänt att folk säger saker i ren affekt.

Mitt goda råd till er alla är att innan ni bemöter kritik med att folk bara är avundsjuka och så fast i jante-tänket, så reflektera lite över kritiken. Framstår du som osympatisk? Är du kanske omotiverat arrogant? Är det något du kanske gjort rent konkret? Självreflektion och självrannsakan gör oss alla till bättre människor, och du stjälper mest dig själv när du säger att andra är avundsjuka på dig.