måndag 10 mars 2014

Jag vaknar upp bredvid värmen för att sen kastas ut i kylan.

Så jag berättade för partnern om en idé som lät planerad men i själva verket var spontan, att jag varje dag fram till helgen ska skriva om vad som helst och publicera det på min blogg för att på så sätt råda bot på skrivkrampen som landat hos mig den senaste tiden. "I värsta fall får jag skriva ett inlägg om mitt bloggande, lite meta sådär" skämtade jag. Men här är jag, och här är inlägget jag skämtade om. Närå.

Jag har fyllt år, och jag fyllde år till nyheten om misshandeln i Malmö. Ja, ni har nog hört om den. Jag hörde om den när jag fyllde år, när jag skulle avvika från en brunch med fellow feminister. Och sen om att media stämplat den som "bråk mellan extremister". Varför.

Varje dag vaknar jag upp till samhälle som varje dag penslar över våld med en neutralistisk diskurs, och mänskliga rättigheter med en fientlig sådan. I bästa fall. En bra dag är det så. Men de flesta dagar är inte bra, och de flesta dagar lägger jag mig till sängs med en älskvärd och värmande individ bredvid mig och ett ilsket och kyligt samhälle utanför dörren. Jag vaknar upp bredvid värmen för att sen kastas ut i kylan. Även de varmaste sommardagar genomsyras av köldvågor.

Och då behöver vi inte ens bara prata fysiskt, handgripligt våld, du vet när någon närmar sig dig och... Förhoppningsvis vet du inte. Men du kanske vet. Jag hoppas faktiskt att du inte vet. Ingen ska behöva veta.

För det existerar annat som begår våld på oss. Åh, hela samhället begår våld mot de som är ensamma i fängelsehålorna och erbjuds vatten och bröd. Är du lönsam? Är du på rätt sida i kalkylen? Inte? Låt oss då ta debatten om ditt existensberättigande.

Jaså, du är en sådan? Jag förstår. Men förstår du? Förstår du att vi inte riktigt tog med dig i beräkningen? Det finns ingen plats för någon som du. Jag hoppas att du förstår att du kunde ha valt ett bättre liv.



Snälla släpp in mig.