fredag 25 juli 2014

Musik som inspirerar, del 2.

Det var längesedan jag gav någon form av ambitiöst musiktips här på bloggen (mest för att jag typ inte intresserat mig för musik det senaste året eller två?), så tänkte ba kompensera lite. Här är musik jag gillar och lite hur det låter typ.

Wardruna


Vad jag har förstått det som så är Wardruna något så ovanligt som unika i sitt slag, men kan ni på rak hand tipsa om ett liknande band så BRING IT ON, jag vill höra! Är lite svältfödd.
Hursomhelst. Wardruna är ett norskt folkband som spelar på fornnordiska instrument och sjunger på fornnordiska på speciella platser. De är tydligen så fornnordiska att de ska göra musik till andra säsongen av Vikings (ej sett, så kan inte kommentera ytterligare). Det är väldigt fornnordiskt va? Ja, det är det. De har hittills släppts två album och ett tredje är på väg. Det är en planerad albumtriologi som heter Runaljod och som bygger på den äldre futharken, alltså ett runalfabet.
För att beskriva hur det låter: det är gamla instrument, det är trolltrummor, det är natur, det är mystiska riter, baskörer och dans kring eldar. Det är sånger tillägnade Odin, typ.
Det här är bandet för dig som är fett fascinerad av fornnordisk mytologi, mystik och vikingar. You'll love it! Min favoritlåt: Rotlaust Tre Fell.

Jean Jacques Perrey


Det lite fina med Jean Jacques är att du troligen hört hans musik någon gång på internet, men inte har det blekaste om vem det är. Det har inte jag heller, egentligen. Tänker inte rapa upp någon biografi och diskografi om honom, istället tänker jag prata om hans musik, i synnerhet den från albumet The Amazing New Electronic Pop Sound (1968). Det är alltså väldigt tidig synthmusik, gjord på en Moog (tror jag?), och den kan närmast beskrivas såhär: barnslig, naiv, gullig, poppig, elektronisk, glad, uppåt och GLAD. Går typ inte att vara ledsen till så urgullig musik. För dig som typ gillar sockersöt elektronisk musik. Min favoritlåt: Brazilian Flower.

Syster Sol


Känner så enormt mycket kärlek för denna människas musik. Syster Sol gör extremt snygg reggae och dancehall med texter som tilltalar det rättviseälskande hjärtat och allt är bara kärlek och ÅH. Vet ej vad jag ska säga egentligen, hon är bara fantastisk. För dig som vill ha själfulla texter om både kärlek och politik, ackompanjerad till svängig dancehall. Min favoritlåt: Dansa.

Exit Island


Ett på tok för okänt och ouppskattat svenskt band (nåja, är bara en person, MEN SOM OM JAG BRYR MIG ENS) som gör catchy poplåtar på engelska. Related artists på Spotify är Lana del Rey (mitt fel lol) och Robin Thicke (va), vilket det inte alls låter som. Jag är så jävla dålig på pop så jag vet inte vad jag kan jämföra med (förlorade just 500 creddpoäng), men folk har sagt typ Markus Krunegård, Patrick Wolf och annat jag inte riktigt har koll på. Pop. Svensk pop på engelska. Ibland är det knappt pop, utan lite mörkare och rockigare typ. Och sångaren har en helt fantastisk röst och känsla. Min favoritlåt: Take you back.

tisdag 15 juli 2014

Våldtäktsskildringar i populärkultur är exkluderande.

Har ni tänkt på hur ofta våldtäkter används som en ursäkt för att göra en film/bok/tv-serie mer spännande och dramatisk? Hur författare och regissörer tar sig rätten att skildra fiktiva våldtäkter på våldtäktsoffers bekostnad? Har de alls tänkt på att de exkluderar en stor del av sin potentiella publik? Jo, jag säger exkluderar, för det är precis vad de gör. När de gör valet att skildra en våldtäkt på ett detaljerat vis, så exkluderas per automatik många åskådare, av den anledningen att skildringen triggar våldtäktsoffer, som inte är få till antalet, och som oftast är kvinnor.

En av de vidrigaste våldtäktsskildringar jag någonsin sett är i filmen Irreversible. Det är ärligt talat lika bra att jag spoilar skiten så ni inte behöver titta. En kvinna blir i alla fall brutalt våldtagen i en gångtunnel av en okänd man som förnedrar henne på alla sätt. Scenen är gjord i en tagning på tio minuter. Tio minuter. En tagning. Ja. I tio minuter förväntas en betrakta scenen och uppfatta den som Stor Konst. :)))))

Men detta är alltså en av de vidrigaste skildringar jag sett, det är knappast den enda. Det känns ibland som att våldtäkter ska behöva tryckas in överallt (oftast av män???), för att en berättelse ska vara spännande nog.

För det är faktiskt ett privilegium som åskådare är att kunna ta del av våldtäktsskildringar i t.ex. tv-serier och inte bli triggad till svår ångest, och det är ett privilegium som författare att inte behöva fundera kring hur publiken skulle kunna uppfatta en våldtäktsscen, eftersom du troligen inte ens berörs.

Det GÅR att ha med våldtäkter som en viktig del av berättelsen UTAN att skildra dem explicit och triggande. Och med ”explicit” så menar jag inte typ nakenhet och könsdelar, utan det som gör en våldtäkt till en våldtäkt: makt och kontroll. Kläder behöver inte ens kastas för att en ska känna att det är jobbigt. Det räcker med att det är tydligt att det har skett en maktförskjutning, och sen är det kört. Sen blir det ångest och den förtvivlade tanken att ”varför måste även de envisas med att skildra våldtäkt även här?”. Ska våldtäktsoffer någonsin få kunna konsumera populärkultur utan att behöva oroa sig över triggande skildringar?

För kan du inte berätta om våldtäkter på ett respektfullt och icke-triggande vis, så kanske du inte ska ha med våldtäkter som en ~*spännande*~ del av din jävla film eller tv-serie eller bok (och sen kan en ju undra hur pass duktig författare/regissör du faktiskt är om du inte kan skildra på ett vettigt sätt).