måndag 3 december 2012

Skriften.

Jag har ibland en känsla av att jag inte kan låta bli att göra 1000 saker samtidigt. Just nu har jag precis startat företag, samtidigt som jag gör en guide till internet, skriver en bok, har pitchat en programidé samt ska skriva ståupp-manus. Allt verkar dock ha den gemensamma nämnaren att jag skriver. Och det gör jag. Mycket. Väldigt mycket.

söndag 18 november 2012

Återkomsten.

Det här med att blogga aktivt gick föga förvånande rätt så jättedåligt. Inte skrivit på ett bra tag. Har haft annat att göra, mest mentalt. Att blogga har med andra ord inte känns så prioriterat. Men min firma är igång nu i alla fall. Eller ja, den är registrerad och så, med namn och allt, men själva verksamheten i sig har inte kommit igång ännu. Men det tar sig snart. Ska lansera hemsida inom kort tänkte jag, och så.

Spenderar större delen av tiden med aktiviteter relaterade till byrån, se på tv-serier, lyssna på musik och fest. Varit ute fyra lördagar i rad, vilket är rätt ovanligt nuförtiden. Men man vill ju ha roligt, så är det ju.

måndag 8 oktober 2012

Hatten av för Hanna Widerstedt.

Idag, runt kl 11.46, nåddes jag av budskapet att Hanna Widerstedt, bloggerskan som retat gallfeber på större delen av svenska folket i ca 10 månader, bara var en hoax, ett konstprojekt. Det första jag kände var en slags lättnad över att hon inte var på riktigt (många gånger har jag betvivlat hennes äkthet p.g.a. tänkt "så jävla dum kan väl ingen vara"). Sedan kände jag någon slags beundran, då hela hennes projekt har varit extremt ambitiöst. Att spela en egoistisk hjärndöd bimbo i 10 månader kräver en hel del. Jag orkar knappt spela en sådan i några minuter, eftersom jag känner hur min IQ bara sjunker för var sekund som går.

Jag läste aldrig Hannas blogg, vilket i mångt och mycket beror på att jag knappt läser bloggar överhuvudtaget, och än mindre s.k. skandalbloggar. Har knappt någon koll på bloggosfären, vilket kan vara en anledning till att jag själv är rätt dålig på att blogga: bryr mig knappt, helt enkelt.

Jag beundrar Hannas ambition och uthållighet. Hur mycket hon offrat sig själv för sitt projekt. Hon har offrat kropp (jag har förstått det som att hon faktiskt gjort diverse plastikkirurgiska ingrepp), själ, värdighet och framförallt tid. I 10 månader höll hon på. Jag var faktiskt i liknande tankar år 2009, då jag tänkte skapa en blond bimbokaraktär som skulle göra efterblivna videos och lägga upp dessa på Youtube. Skillnaden är att jag hade orkat hålla på i max en månad, sen skulle jag bli hjärtligt trött på mig själv och lägga av. Möjligen avslöja att allt var ett skämt (om inte någon annan hade hunnit före, vilket inte känns alltför osannolikt) och sedan fortsätta som någon slags parodiker på blondbloggerskor (typ som Kazoo i Partaj). Lite som en sketchshow eller så. Komedi. Jag är faktiskt rätt rolig om det inte framgått.

Hur som haver, jag läste som sagt aldrig Hannas blogg, den enda information jag fick om henne och hennes upptåg var via nyhetssidor och liknande. Såg aldrig henne i Big Brother (ser föga förvånande inte på sådan tv). Hon irriterade skiten ur mig, inte så mycket p.g.a. hennes personlighet (eller ok, lite), utan snarare för att sådana som hon fick galet mycket medieutrymme. Jag förstod ju att hon bara var ute efter att provocera för att få uppmärksamhet och medieutrymme, men att hon möjligen kunde vara ett konstprojekt reflekterade jag aldrig över, vilket nog beror på att jag inte har mycket till övers för korkade bimbofigurer: De intresserar mig inte, och jag ids inte lägga ned tid och energi på att fundera över vilka de är, vad fan de gör och framförallt varför. Så därför tycker jag att det nog är mer skrämmande att det finns folk som frivilligt lägger ned tid och energi på att läsa bloggar som Hannas och bli provocerade. Att de aktivt läser vad sådana som hon gör och inte gör. Varför gör man så? Är inte det ett jävla slöseri med tid och energi? Eller finns det ett stort underhållningsvärde i skandalbloggare? Jag har ingen aning, tell me.

Hanna vill att hennes projekt ska få folk att reflektera, och det hoppas jag folk gör, på riktigt. Nu var jag kanske inte riktigt Hannas tilltänkta målgrupp, då jag sedan tidigare undvikit skandalbloggare och andra lösa typer efter bästa förmåga, men ni som gör det... tänk. Vad gör ni egentligen med er tid?

Lycka till nu Hanna. Hatten av för dig.

söndag 7 oktober 2012

Nattrant.

"Platonsk kärlek (eller platonisk kärlek) är enligt den antike filosofen Platon den högsta formen av kärlek. Denna kärlek befinner sig på ett rent idémässigt plan. Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken. I fulländad form skulle denna kärlek utvecklas från att vara kärlek till en individ till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden."

Och det är så jag väljer att inleda detta inlägg. Med något vackert, som jag tror på.
För resten av inlägget är inte lika vackert. Men kanske ändå relevant med inledningen.



Det finns de som bara ska ha och ska ha. De har fått lära sig att de kan bli precis vad de vill, att världen ligger för deras fötter.
Och det är helt sant, de kan bli precis vad de vill.
Det har bara glömt bort en väldigt viktig detalj.

Nämligen att de måste ge för att kunna få.

Förstår ni mindfucket som uppstår hos individer som dessa?
De är så vana vid att bli serverade utan motprestationer.
De klarar därmed inte av kärleksrelationer, eller andra nära relationer för den delen.
De ska bara ha och ha, och känner sig gravt utnyttjade (på sin stolthet) när de inser att de även måste ge av sig själva.
Vara lite generösa med sig själva.
Vara generösa med sin kärlek, uppmärksamhet och tid.
Men nej, de ska ha och ha. Andras kärlek, andras uppmärksamhet, andras tid.

Sedan har de mage att klaga på att "ingen vill ha mig, åh buhu, tyck synd om mig, jag kommer alltid vara forever alone, varför vill ingen haaaaaa mig".
Vad kan det bero på, tror ni?
Jo, att ni är själviska och icke-generösa med er själva och era känslor. Vägrar ge någonting utav er själva.
Det är därför folk lämnar er, eftersom de faktiskt inte orkar mer. Ni har sugit ur all energi ur dessa.

Skaffa självinsikt för fan.

måndag 1 oktober 2012

En intervju med en spegelbild.

Allt om Stockholm brukar ibland intervjua nöjesprofiler som jag knappt känner till om deras favoritställen etc. Jag vill också vara med. Så jag snor frågorna från denna intervju och låtsas vara viktig.


 Foto: Odd Jönsson

"Hellre små obskyra klubbar"

Vilket ställe är bäst i Stockholm just nu?
– Jag återkommer sällan till ett ställe pga själva stället, utan för att det just den kvällen arrangeras en klubb som jag gillar. Men Nalen och Nalen Klubb är rent allmänt bra lokaler tycker jag, och missa för allt i världen inte Bodyfest på Nalen 13 oktober! Men bästa stället just nu lär ju vara söts soffa.

Vilket är ditt absoluta favorithak?
– Har inget stammishak eller så, men det ställe som jag kommit på mig själv att hänga mest på är Sjätte Tunnan/Axess pga att det brukar vara Synth-Afterwork där. KGB är annars en favorit pga opretentiös stämning. Gillar inte "fina" ställen med klass och elegans, blir så nervös då. Hellre sunk än stil.

Vad är du ute efter när du går ut i Stockholm?
– Bra musik, bra människor, låga priser. Bra musik är nog viktigast, inget jävla radiotjafs tack. Vill ha synth och sånt. Electro. Hellre små obskyra klubbar än stora mainstreamställen.

Var går du när du är ute efter en annorlunda kväll?
–Stureplan. Det vore jävligt annorlunda för min del. Aldrig varit där dock, så det är kanske inget bra svar egentligen.

Var gick du ut oftast för 10 år sen?
– Gick ut...? Jag var 13 år då förfan.

Har du någonsin hängt någonstans som du skäms över?
– Det var väl när jag hamnade på nåt mainstreamställe vid Fridhemsplan (minns ej vilket) en midsommarafton. Blev dock ditdragen av mitt sällskap, så får väl skylla på det. Annars är jag inte den som brukas skämmas rent allmänt. Kan alltid skylla på fylla, liksom.

Vad får man absolut inte göra på krogen?
– Väldigt mycket. En av de värsta grejerna man kan göra är att sabba sina kompisars ragg. Big no-no! Stop it! Ser du att din kompis fått någon på kroken, håll dig borta från henom.

Vad är det konstigaste du sett på krogen?
– Vågar man verkligen skriva detaljer? Det är väl diverse draman isåfall, lätt hänt när man hamnar på klubbar där man känner åtminstone 50% av gästerna. Men rent generellt har jag en tendens att missa allt "det roliga", dvs slagsmål, spyor, sex och sånt. Får höra sånt efteråt av andra.

Vilket är ditt allra bästa krogminne? 
– När Ultrafoxx (synthpopklubb) en kväll hade bokat bl.a. Page, och jag och en vän gick upp på scenen efter deras spelning och låtsades uppträda på deras Moog och mikrofon. Det konstiga är att vi fick både publik och fans. Det var en bra kväll överlag, lätt en av de roligaste. Ett annat extremt bra krogminne är från november 2009 när Bodytåget hade bokat KROPP, Spark!, Ekobrottsmyndigheten och Body Pleasure. Helt galet awesome kväll på alla sätt, med mycket svett, öl och Jäger, och folk pratar fortfarande om den.

Vilket är ditt allra värsta krogminne?
– Det var nog den gången när en hel klubb (dvs arrangörer, DJ:s och tillhörande gäster) blev utslängda av en restaurang. Oacceptabelt. De verkligt dåliga kvällarna minns jag inte, vilket kanske är lika bra.

fredag 28 september 2012

Time is thee enemy.

Då jag är något (läs: väldigt) otålig som person, så tycker jag föga förvånande att allt går förjävla långsamt.
Tålamod är inte min dygd. Vill allt NUNUNU. Men vad ska man göra?

Bleker håret, trött. Men glad.

Och: Ömsesidig kärlek.

Att vakna och få en lång kram av dofter och värme.
Att få visa sig svag och ändå känna sig stark.
Trygghet, närhet.
Andas i ro.


Livet är allt bra fint, ibland.

onsdag 26 september 2012

Progress.

Till min stora förvåning (och glädje) så är min företagslogga klar redan nu. Tack vare loggan har jag även klurat ut firmans signaturfärger, en väldigt vacker färgpalett om du frågar mig.

Vad jag i övrigt gjort idag? Vaknat med söt, lyssnat på radio, arbetat med affärsplan. Ungefär så.


Glöm inte internationella säldagen den 19 oktober!

När jag hade typ skittråkigt.


tisdag 25 september 2012

Första dagen.

Om gårdagen var vilodagen så är dagen idag processdagen. För nu har processen alltså satts igång. Då jag vet mina begränsningar och inte vill ta mig vatten över huvudet, så har jag bett om assistans i min process från olika instanser. Och idag började det. Så nu sitter jag och försöker få ihop en begriplig affärsplan. Oh well, det ska väl gå, det också. Lyckades även få tag på en grafisk designer på 2 min som ska hjälpa mig med, tja, design. Typ logga och sånt. Oerhört snällt av honom!
Är nästan förvånad över hur mycket stöttning jag haft och kommer få. Trodde det skulle vara tyngre och mer uppförsbacke att bli sin egen, men nä. Fast ni vet vad man säger: Är det för bra för att vara sant osv. Fast nä.

Jävligt glad, helt enkelt.

måndag 24 september 2012

Montag.

70-tal? Fick nån slags Bondbrud-feeling.

Det är nu jag känner lite press på mig själv att jag ska leverera ännu ett kvalitativt blogginlägg om något som faktiskt betyder. Men vet ej om jag orkar nu. Jag har typ inte gjort något idag. Lyssnat på Cissi Wallin på Radio1, gjort mig vacker. Helt ok för att vara en måndag. Mest funderat på hur jag ska ta mig vidare, rent karriärmässigt alltså. Men det känns väldigt skönt nu, nu när jag faktiskt har en väldigt tydlig målbild. Förut irrade jag som sagt runt och visste inte vart jag var på väg. Få saker är nog så frustrerande som det. Det viktiga är inte vad man vill göra, utan att man vet vad man vill göra. Många, speciellt i min ålder och yngre, är förvirrade och känner pressen på att veta sin framtid nununu. Är inte det är en smått övermänsklig uppgift, att veta vad man vill jobba som redan som 19-åring? Men jag tror jag inte är ensam om att uppleva detta. Så mycket som kommer utifrån och ska påverka. Det omänskliga, som Willy Kyrklund skrev i Mästaren Ma.

Så idag var vilodagen. Till och med tankarna fick vila lite.

Snart: Säl.

söndag 23 september 2012

Och insikten slog ned i huvudet.

Det var i fredags jag kom till insikt.

Jag var i stånd att kliva på tunnelbanan in mot stan när det slog mig att jag hela tiden varit ute och cyklat. Att jag hade lurat mig själv, eller blivit hjärntvättad. Jag vet inte.
Men i det ögonblicket mindes jag vad som var min dröm för drygt två år sen.
Jag drömde då på den tiden om att starta eget, bli min egen. Jag skulle bli arrangör av något slag, få arbeta med det jag älskade mest: Musik och nattliv. Boka band, ordna nattklubbar. Sånt. Det var något som jag redan gjorde, om än på mer ideell basis (tjänade ca 0 kr). Men det var roligt, och jag upptäckte att jag hade en fallenhet, och framförallt intresset och passionen.

Sen började jag studera till paralegal.

Och det var någonstans på vägen, under utbildningens gång, som drömmen gick vilse. Jag glömde vid någon tidpunkt bort att jag ville bli arrangör, och istället fick jag för mig att jag skulle bli paralegal.

Jag har försökt vara någon jag egentligen inte är, inte varit sann mot mig själv.

Missförstå mig rätt nu: Det är inget som helst fel på paralegal-yrket, tvärtom. Men det var ju inte det jag ville bli egentligen. Det verkade ju också kul, förstås, men det var ju trots allt inte min dröm.
Min dröm var en annan.

Så i samma ögonblick som jag satte mig på tunnelbanesätet hade jag fattat mitt beslut: Jag skulle bli min egen, och det snarast. Jag har kommit fram till vad jag skulle vilja göra, och min affärsplan finns redan i huvudet, redo att antecknas.

Jag kommer säkert att framstå som en Samantha Jones-klyscha när allt drar igång, men då får det vara så.
Det viktigaste är att jag nu, till fullo, följer mitt hjärta och är ärlig mot mig själv.
Inte försöker lura mig själv.
Är mig själv.

Och det känns förjävla bra.

fredag 21 september 2012

Vi är fortfarande grottmänniskor.

Jag har en känsla av att vi vill komplicera allting i hela världen. Är det för enkelt så är det troligen inte sant, tänker vi. Men oftast är allt mycket enklare än vad vi vill tro.

Det är det som är så krångligt med att vara människa. Vi vill så gärna se oss själva som lite intelligentare och mer intellektuella än djuren, en slags sofistikerad varelse som lämnade grottorna för längesedan (ca 12 000 år sedan). Jag menar, vi har ett väl utvecklat språk, vi uppfann ett skriftligt språk, vi kan dela idéer och tankar med varandra, vi kan t.o.m. sprida dessa vidare till andra. Vi kan föra abstrakta diskussioner, och det kan inte djuren (även om det finns teorier om att valar kan göra något snarlikt).

Egentligen är vi primitivare än så. Vårt omedvetna är fortfarande MYCKET starkare än vårt medvetna, och det är vår "reptilhjärna" som styr nästan allt vi gör. Vi tror t.ex. att vi är rationella när vi handlar mat, men så är det alltså inte. Det är nog extremt få beslut vi står 100% rationella inför.

Jag tror vi skulle vinna extremt mycket på att gå mer på intuition och känsla, och slänga logiken överbord vid de flesta tillfällen. Våga lita på den omedelbara magkänslan, som vi så gärna rationaliserar bort (jag menar, vi har ju ändå en tänkande hjärna, lika bra att nyttja den och väga för- och nackdelar mot varandra). Känns det rätt, så är det rätt. Jag har nog aldrig varit med om i hela mitt liv om att ett beslut som kändes rätt senare visade sig vara fel. Aldrig. Däremot har det nästan alltid blivit fel när jag valt att gå efter förnuft snarare än känsla. Ändå så anses förnuft som något mycket finare, och känsla som något primitivt och fult, något att håna. På 1700-talet idealiserades förnuft, i början av 1800-talet känsla och idag lever vi i en paradox: Det talas så fint om att man ska gå på känsla och leva i nuet, men de som gör det hånas istället. Oklart varför. Romantik anses som larvigt, samtidigt som vi gottar oss i låtar och böcker om kärlek, lite sådär skämmigt i smyg. Förnuft och kyla premieras, känsla och värme inte. Vi är tänkande varelser, som står över våra primitiva instinkter. Vi är bättre än allt sånt.

Men:

Vem försöker vi lura, egentligen?
Vi är fortfarande grottmänniskor i många avseenden. Och det är inget fel med det.
Det är först när vi accepterar att vi är slavar under vårt omedvetna (dvs, det primitiva) som vi kan bli lyckliga, anser jag.


torsdag 20 september 2012

Höst.

Säla med säl. <3

För några dagar sen fick jag beröm för mig blogg av en person på Twitter. Insåg då att jag har bloggat riktigt jävla uselt den senaste tiden (eller vafan, vem försöker jag lura? Har varit så LÄNGE). Det beror nog på flera olika saker: Knappt haft bloggen i åtanke när jag vill diskutera kring saker (använt Twitter istället), samt att jag är ganska... lat. Tycker det kräver så mycket tid att blogga, eller så är jag orimlig på något sätt. Skitsamma, nu tänkte jag faktiskt försöka skriva åtminstone ett inlägg om dagen, det känns rätt rimligt. Vad inläggen kommer handla om har jag ingen aning om, och det är väl lika bra. Skita i att ha en plan, bara vräka ur mig. Hittills har jag använt Twitter, men Twitter är en ganska dålig kanal för längre analyser o.d. Dessutom går det ganska fort där.

Vi kan ju uppdatera oss om vad som hänt sen jag sist uppdaterade om läget: Jag har tagit examen och sökt jobb vilket gått sådär, och som troligen i mångt och mycket berott på att jag varit rätt förvirrad i mina karriärplaner. Hittills har jag egentligen inte haft någon klar målbild, inte vetat vart jag är på väg. Detta är egentligen ganska märkligt, då jag alltid varit en person som vetat vart jag varit på väg och satsat till 100%. Vad det beror på kan man fråga sig, men jag tror jag tyvärr lyssnat för mycket på andra, och för lite på mig själv. Men nu har jag alltså bestämt mig för att vända mig inåt mot mig själv. Rent spontant tror jag att jag måste sikta in mig på branscher som jag hittills undvikit p.g.a. hård konkurrens: Media och musik. Jag har insett att det är där mina talanger ligger.

I övrigt så har sommaren präglats av kärlek, uppbrott, evolutionsdokumentärer och skitväder. Och ännu mer kärlek. Om karriären gått sådär denna sommar (läs: dåligt), så har kärlekslivet förhållit sig tvärtom (rent generellt alltså). Hade självrespekten i behåll när jag valde att bryta med en person som inte kunde vara snäll mot mig. Jag hade inte gjort något ont, ändå fick jag ta emot en massa skit. Jag ville inte egentligen, men jag var tvungen att bryta p.g.a. personen fick mig bara att må dåligt.
Sen började jag träffa någon väldigt fin. Hösten började bra, helt enkelt.

onsdag 11 juli 2012

Glasögon ofeminimt?

Jag hittade denna bild, där ett gäng tjejer (och några killar) driver med det faktum att de flesta killar tycker att glasögon är ofeminima. Så jag gjorde en egen tolkning.

tisdag 3 juli 2012

Gärningsmannens avsikt - spelar den roll?

Först vill jag påpeka några saker. Bestickning och våldtäkt är förvisso bägge två brott som finns i brottsbalken, men de är ändå olika (bestickning är ett s.k. farebrott, vilket våldtäkt inte är), så mina tankar och paralleller är något som man kanske inte ska lägga särskild tyngd på, men det är mina tankar, och de dök upp väldigt spontant, så jag kände att jag ville skriva ner dem. Vill även påpeka att jag inte är särskilt insatt i juridiken kring våldtäkter.

Just nu, i skrivande stund, är det en väldigt ilsken debatt på bland annat Facebook och Twitter angående en dom som Örebro tingsrätt meddelade häromdagen. En man hade försökt våldta en kvinna, men det visade sig under våldtäktsförsöket att kvinnan var transsexuell: Född till man, men hade genomgått en hormonbehandling och såg ut som en "vanlig" kvinna på alla sätt. Örebro tingsrätt menade dock att det inte kunde vara våldtäktsförsök, eftersom gärningsmannen hade varit ute efter en kvinna med kvinnligt könsorgan, vilket målsägande alltså inte hade. Tingsrätten menade att det aldrig hade kunnat bli en fullbordad våldtäkt på grund av detta: Brottet var "otjänligt". Han dömdes istället för misshandel.

Jag har inte läst domen fast jag vill, och utan målnummer så känner jag att det blir aningen svårt att få tag på den (sådana är tingsrätterna...). Jag har nämligen en känsla av att det är väldigt många luddiga resonemang i den.

Jag gjorde mitt examensarbete om mutbrott och bestickning, och när jag läste domar kring detta, så ramlade jag över NJA 1947 s. 362. Målet rör en man som omhändertas av polisen misstänkt för rattfylleri, och när han kommer till läkaren som ska ta blodprov på honom för att mäta alkoholhalten i hans blod (så var det väl på den tiden) så försöker han muta läkaren med 100 kr. Han vill att läkaren på något sätt ska ordna så att han inte kommer i tidningarna: Mannen tror nämligen att det är läkaren som pressen vänder sig till när de vill få information om blodprov. "Enligt polisförhörsprotokollet erkände C. Y. N. H., att han försökt muta L. V. genom att till honom vilja överlämna 100 kr., om L. V. kunde ordna så att C. Y. N. H. ej bleve dömd för förseelsen. Anledningen härtill vore att han ej ville hava sitt namn omnämnt i samband med rattfyllerihistoria."
"C. Y. N. H. erbjöd L. V. 100 kr., om han kunde hjälpa C. Y. N. H. så att han ej kom i tidningarna. C. Y. N. H. trodde, att det var till läkaren som pressen brukade vända sig för att höra hur det gått vid blodprov, och antog, att L. V. ägde rätt att efter behag antingen lämna en dylik uppgift eller vägra detta. Det var det sistnämnda C. Y. N. H. ville förmå L. V. till." Vad mannen inte vet är att läkaren inte ens får lämna vidare sådan information: Han har med andra ord vänt sig till "fel" person, och en eventuell muttransaktion hade varit "verkningslös". Ändå dömdes han till ansvar, eftersom hans syfte var att påverka läkaren att vidta en pliktstridig åtgärd. Det kunde antas att han inte hade försökt muta läkaren om han visste att läkaren inte fick meddela något till pressen.
Värt att påpeka är att domen är skriven på gammaldags onödigt tillkrånglad svenska, så jag hade lite problem med att tolka den. Ni kanske tolkar den lite annorlunda.

Målet föredrogs d. 15 aug. i H. D., vars flesta ledamöter (Just. R:n Lind, Strandberg och Karlgren) förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande: C. Y. N. H. har erkänt, att han vid ifrågavarande tillfälle erbjudit L. V. viss belöning för det denne skulle underlåta att lämna tidningspressen meddelande om det rattfylleri vartill C. Y. N. H. gjort sig skyldig. 

Det kan antagas, att C. Y. N. H. saknade kännedom därom att L. V. på grund av sin tjänst var pliktig att ej lämna sådant meddelande ävensom att C. Y. N. H., därest dylik kännedom förefunnits, icke skulle hava erbjudit belöningen. 

Detta förhållande är emellertid -- då enligt vad omständigheterna utvisa C. Y. N. H. ändock vid belöningens erbjudande hänvänt sig till L. V. i hans egenskap av tjänsteman-- icke av beskaffenhet att fri taga C. Y. N. H. från ansvar enligt 25 kap. 5 § andra stycket strafflagen för erbjudande av otillbörlig belöning till tjänsteman för dennes tjänsteutövning.

Lite samma sak tänker jag kring våldtäktsfallet. Gärningsmannens syfte var att våldta en kvinna, som råkade ha en snopp mellan benen istället för vagina, vilket han inte visste. "Mottagaren" var annorlunda än vad han hade tänkt sig, helt enkelt. I bestickningsfallet var mottagaren "fel", vilket inte spelade någon roll med tanke på gärningsmannens avsikt, i våldtäktsfallet var mottagaren (offret alltså) också "fel" i förhållande till gärningsmannens avsikt, men det spelade roll att mottagaren var "fel".

Jag vet, bestickning och våldtäkt är inte lika varann, och detta är egentligen väldigt långsökt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera (läs: svamla).

söndag 17 juni 2012

Svensk EBM och Bodytåget.

Det hände något väldigt intressant och roligt innan jag begav mig till gårkvällens Bodytåget. Jag var hemma hos min bästa vän Katti som bjöd på plockmat i min ära då jag dagen innan hade tagit examen (grattis till mig!). Hon klickade lite snabbt på Facebook och såg då en extremt rolig bild som en bekant till henne hade lagt upp och taggat en massa bodytyskar i. Avsändaren var Electric Tremor Dessau, en tysk EBM-association som verkligen ÄLSKAR svensk EBM (men som hatar svenskar som skräpar ner på deras festivaler. Kulturkrock :().



Vi fulskrattade länge till denna bild, och bestämde oss för att re-posta den på Swedish EBM. Sverige må ha åkt ut ur EM, men vi är fan asgrymma på EBM :( och detta var kanske ett tecken på att det skulle bli en bra kväll. Jag menar, vi är bäst på EBM, vad kan gå fel?

Hursomhelst. Jag åkte sedan till Nalen Klubb och Bodytåget där Stockholm Wrecking Crew (SE), No sleep by the machine (SE) och SCHRAMM (DE) skulle spela live. Jag kom mot slutet av SWC:s spelning och kan nog därför inte säga alltför mycket om hur deras spelning var (den bedömningen överlämnar jag till andra). Dock såg jag de två resterande banden… obviously. 

Vi kan börja med No sleep by the machine. Jag älskade metallrören på scenen, jag älskar ljudet när man slår på dem. Äh vafan, jag älskar bandet. Jag älskar deras skitiga undergroundsound, doften av belgiskt och Skinny Puppy. Fuck it, de är skitbra. Och spelningen var också bra, dock något besviken när merparten av trummorna inte var live. Men på det hela stora, mycket bra, och deras kommande skiva kommer ut redan i höst vilket gör mig väldigt glad. Och jag kanske låter hipster när jag säger detta, men jag älskar att deras sound inte låter kommersiellt.
Jag ska erkänna att jag inte hade ”läst på” överdrivet mycket om SCHRAMM innan spelningen. Jag hade bara lyssnat på deras självbetitlade debutskiva på Spotify, och det som slog mig var att de lät så… fulländade. Som att alla nybörjarmisstag begåtts. Det är något förvånande eftersom det är just ett debutalbum. De var liksom… FÖR bra. Nästan som att en läskigt kommersiell skivbolagsgubbe hade styrt projektet med en järnhand. Samma sak med spelningen: De verkade nästan vara FÖR självsäkra på scenen för att vara debutanter, alldeles för erfarna. Som sagt, de var för bra för att vara debutanter. Förklaringen fick jag idag när jag läste på lite mer om bandet: Samtliga medlemmar har mycket erfarenhet inom musik.  Enbart SCHRAMM har funnits sen 2006 (oklart dock varför det tog så många år att släppa en skiva. Deras promo-EP kom 2011 och debutalbumet detta år). Och medlemmarna har pysslat med musik rent allmänt sedan sena 90-talet. Polletten trillade ner hos mig. Men det visste jag ju inte igår. Det enda jag visste var att de var nästan FÖR perfekta och finslipade, och att de mycket väl kan spelas på radio. Detta kan vara något som de kan tas som en förolämpning, men vad jag menar var att kvaliteten var hög och att de visste precis vad de höll på med. 

På det stora hela en mycket lyckad kväll, dock kanske något lite folk. Vi svenskar ska kanske lägga ner fotbollen för gott och satsa på EBM och EBM-klubbar istället? Inte mig emot… jag gillar inte ens fotboll.

(gjorde denna för några veckor sen)

onsdag 13 juni 2012

Så du har rest dig igen.

Något skrämmande att senaste inlägget är från februari. Men det har sina orsaker att jag inte skrivit ett skit i bloggen under flera månaders tid: Jag har inte haft tid p.g.a. mycket skola, och de stunder jag haft tid så känner jag inte riktigt att jag prioriterat bloggande. SÅ stor del av mitt liv är det inte... än. Jag hoppas jag kan bli förlåten för denna improduktivitet.

Tiden har gått fort. Det kändes som det var igår jag påbörjade min paralegalutbildning, och på fredag tar jag examen. Idag (eller tja, igår) så gjorde jag sista skolgrejen. Jag har nu ingenting kvar att göra. Det känns så tomt. Vad ska jag nu göra på kvällarna och helgerna, om inte en massa skolarbete? Helt plötsligt så är jag ledig, i ordets rätta bemärkelse. Inte "lektionsfri" som jag tidigare benämnt min pseudoledighet. Inga som helst förpliktelser och åtaganden. Det känns tomt, och fel. Jag älskar ju att ha något att göra, hela tiden. Jag är ganska dålig på att "roa mig", dvs göra sånt som är uteslutande nöje. Jag gillar att göra nytta utav mina nöjen. Att vara produktiv. Ha entreprenörsanda.
Så ja, det känns lite tomt nu, och vilset.

Och det är ju mer än bara skola som hänt, förstås. Mest småsaker, men även de små sakerna har betydelse. Att träffa någon, att bli lämnad. Att skratta, gråta, tändas, andas. Att tappa hoppet, att våga igen. Att slås i spillror, resa sig upp, springa omkring, förvirrad förirrad. Vad hände? Var är jag på väg? Och vart tog du vägen?
Klart man förlorar tillit. Det man trodde på... var ingenting. Visade sig vara ingenting.
Luftslott.
Inte undra på att man vill mura igen, en gång för alla.

onsdag 29 februari 2012

Riktig mat.

Jag är nu inne på vecka 3 med LCHF, och det är väl inte det att det hänt några mirakel på så kort tid, men några grejer har jag märkt av än så länge: Glad mage, mindre halsbränna, jämnare humör, lugnare och gladare, mer ork och energi (annars har jag en tendens att somna till då och då: Det har alltså inte hänt sen LCHF:maten "kickade in" eller hur man ska säga. Dessutom säckar jag inte ihop längre när jag kommer hem) och framförallt: Sötsuget är nästan helt borta. Awsum! Det enda jag fortfarande är sugen på är mjölkchoklad, och det vettefan om jag någonsin kommer bli av med det suget. Är en riktig chokladälskare, så. Men sug efter bröd, pasta och potatis? Nix.
De första dagarna med LCHF var, som det är för de allra flesta, skitjobbiga. Hade ganska grav sockerabstinens och det enda jag kunde tänka på var bröd och potatis. Men det är SÅ värt det... mår så mycket bättre nu. Värt att understryka är att jag inte är överviktig eller lider av någon västerländsk sjukdom (diabetes, högt blodtryck o.d.): Jag äter LCHF för att må bra, helt enkelt. Äta det vi är skapta för att äta, och få en sjuhelvetes god hälsa. För jodå, det händer saker i kroppen, hela tiden. Kanske rapporterar om det senare.

För den som undrar vad jag äter, så är det följande: Lax, kött (ibland), grädde, smör, kokosfett, creme fraiche, Smetana, ägg, ost, ovanjordsgrönsaker, svamp och mycket lite honung. Ibland äter jag bär, när jag vill festa till det (hallon! <3), och ibland tar jag en bit riktigt mörk choklad, lite mandel eller en liten näve kokoschips. Har även en påse fläsksvålar hemma, är dock alltid för mätt för att öppna den, haha. Förut drack jag även gammaldags mjölk, men har slutat med det nu, då jag vill dra åt svångremmen ytterligare (mjölk innehåller tyvärr rätt mycket socker). Naturligtvis äter jag ekologiskt, om sådana alternativ finns (vilket det oftast gör). Att välja mat utan tillsatser är viktigt för mig, även om det tyvärr är ganska svårt att göra det till 100 % (vad är grejen med att ALLA baconpaket jag hittar innehåller tillsatser? Och att Västerbottensost också gör det? STOP IT).

Vad jag åt ikväll? Blomkålsmos med grädde och riven parmesan, fläskkarré med grädde samt smörstekt sparris (GUDOMLIGT). Blev mätt. Blev glad.

Om du blir nyfiken på LCHF och kanske skulle vilja testa det, så rekommenderar jag Kostdoktorn.se, som drivs av läkaren Andreas Eenfeldt. Vettig, öppensinnad och med en torr, rolig humor. Han har även skrivit den underbara boken "Matrevolutionen - Ät dig frisk med riktig mat" som jag nästan läst klart. Perfekt för dig som vill fördjupa dig inom LCHF och maten vi är byggda för att äta.

P.S. Slängde (finally) ut alla kolhydrater idag: Vetemjöl, fiberberikade havregryn, strösocker, spagetti, ris, couscous, O'boy och barnvälling (jag åt det när jag hade extremt ont i halsen i höstas, mmkay?) åkte ut. Befrielsen som uppstår. Saknar det ej.

onsdag 22 februari 2012

Varför blev Megamen aldrig stora?

För några år sen upptäckte jag och min vän Katti ett videoklipp på Youtube, där det australiska new romantic-bandet Megamen uppträder i tv 1983 med sin "hitlåt" Design for Living.


Vi blev helt förälskade i videon och shared the lulz för våra vänner på Facebook. För vad finns det inte att älska? Frisyerna, sminket, kläderna, dansen och självklart MUSIKEN (samt det faktum att trummisen tappar trumpinnen TVÅ gånger). Låten och hela uppträdandet är så löjligt new romantic att det nästan blir klyschigt, men den är riktigt riktigt bra tycker vi, och många andra med oss (i synnerhet synthare och gothare). Denna låt fick något av en revival i våra kretsar, och är i princip obligatorisk på hemmafester och liknande tillställningar. Vi har inte reflekterat så mycket över bandet och låten, utan bara spelat den i tid och otid och dansat och sjungit med. Men något förändrades. Eller ja, i lördags, efter att ha telefonröstat på Björn Ranelid i Melodifestivalen (yes, vi var med och fixade honom till finalplats), så satt Katti och klickade bland sina Youtubefavoriter medan jag stirrade in i tv:n och sög på en jordgubbe. Då kom just den videon upp i listan, och vi började i vanlig ordning sjunga och dansa till den. Katti undrade då om den låten fanns på mp3 i bra kvalitet nånstans (låten i videon är som sagt från en livespelning på tv, och den är inte i särskilt bra skick), om man kunde köpa eller så. Så vi började leta. Vi hamnade på deras Myspace, och upptäckte till vår glädje att de hade spottat ur sig tre låtar till under sin karriär. Vi började lyssna, och det var faktiskt jäkligt bra låtar, det enda som sög var att det lät som att de spelade i en kakburk. Vi noterade även att två av låtarna (dvs, 50% av allt material de gjort) helt saknade sång. Men fortfarande, det var riktigt grym musik. Och killarna är ju riktigt coola, ser bra ut och dansar kul. Och just där kom det stora frågan som är upphov till detta blogginlägg: Varför blev Megamen aldrig stora? Genast kom vi med olika teorier, en del roligare än andra. Katti sa att det säkert berodde på att de glömde lägga på sång. "'Fan, vi glömde trycka på REC, och nu har vi redan tryckt upp 10 000 skivor!'". Jag lade mina 2 cents på att det berodde på att de bodde i Australien: I princip all new wave som blev stor på den tiden kom från Storbritannien. De verkade helt enkelt i fel land. Men det konstiga är att de faktiskt spelade med på den tiden stora band. "They had a strong cult following and influenced nightclub fashions at that time. Megamen played with the Reels, Deckchairs Overboard and Real Life - all national headliners of the time." (källa: http://mp3drug.to/The_Megamen_Download_Free.html) Trots detta så blev de ändå inte stora. Det finns en kommentator till videon som ger sin syn på det hela. "Unfortunately, I think they were far to fabulous to break big in this country. They are more Berlin than Brisbane. There were SO many OZ bands that made New Romantic/Synth and Creative music just as well as European bands. But didn't make it in this country, as this country is closed minded." Det är alltså ungefär i linje med det jag sa: Att de helt enkelt var i fel land (och fel världsdel). De hade ju trots allt allting som krävdes: Bra musik, coola kläder, tidsenligt smink och sexig dans. Ändå blev de inte stora. En annan väldigt trolig teori är att de släppte för få låtar och för få skivor. Det kan förklara varför typ ingen känner till Megamen idag: Inte ens de mest inbitna syntharna/new wavarna/gotharna här i Sverige hade hört talas om bandet innan detta videoklipp dök upp på Youtube. Megamen, och deras skivor, verkade aldrig ha lämnat Australien. Vi får trots allt ha i åtanke att internet, i den form som vi känner till idag, inte fanns 1983. Inte heller MTV existerade i Australien förrän 1987. Det var mycket svårt att sprida musik utanför landets gränser utan skivbolagets hjälp. Värt att notera är att det finns en australiensare som kommenterat videon och skrivit ett nostalgiskt inlägg om hur denne satt upp sent en kväll ENBART för att få se Megamen i tv. Till råga på detta så kände denna person Megamen IRL. En annan fråga som dök upp hos oss var om de överhuvudtaget hade släppt fysiska skivor. I videon säger programledaren att Megamen ska släppa ett album "snart", men tänk om något gick fel på vägen, och det aldrig släpptes ett album? Vi gjorde lite research.
Det som talar för att det existerar fysiska exemplar av ett album av dem är att 1) Programledaren i videoklippet från Bandaged Bear Telethon säger att de "snart släpper sitt nya album" 2) Skivomslaget som figurerar på bland annat deras Last.fm-sida, vilket ser ut att vara en CD. Då utgivningsåret för plattan bör vara 1983 släpptes det med största sannolikhet på vinyl - oklart om EP eller LP (då vi bara har lyckats hitta fyra spår på nätet, rippade i usel kvalitet trots att de ligger på Megamens officiella Myspacesida).
Då skivomslaget som sagt ser ut som en CD pekar det på att de gett ut albumet även i detta format - vilket var väldigt ovanligt 1983 - vilket får oss att tro att de kan ha pressat CD-versioner av sitt album flera år senare. Vilket i sin tur indikerar att det finns/fanns ett någorlunda stort intresse för bandet! Hade de möjligen någon form av revival i Australien på kanske 90- eller 00-talet? Mystiken tätnar...
En annan mycket seriös teori är att en dingo helt enkelt käkade upp en massa skivor, som skulle ha gått till försäljning. Eller så kan det vara så enkelt att de inte ville bli stora. De kanske ville vara stora i undergroundvärlden, men inte mer. Sådana människor finns det också. Fast ja, denna teori är kanske inte så trolig...

Det är mycket med bandet rent allmänt som förbryllar oss, förutom frågan om varför de aldrig blev stora. Det som förbryllar är bland annat följande: Varför har medlemmarna/admin för deras Myspacesida valt att ladda upp låtarna i extremt dålig ljudkvalitet? Varför saknas sången i verserna i Design for living (och antagligen i de andra låtarna som också är nästintill helt instrumentala)? Var fick de bandnamnet ifrån (spelet Megaman introducerades först 1987)? Hur kommer det sig att Nona Hendryx släppte en singel med titeln "Design for living" samma år som Megamen?

Mark Love, killen som spelar synth, har själv kommenterat videoklippet, för fyra år sen:
"WEll - I remember playin' tha keys for this one!

Hi Lance and Clyde (aka Zhian).

Em hotep,

Mark Love"

Katti tyckte att den kommentaren var rätt konstig. "Men är det inte en rätt märklig kommentar? Var Mark inte en fast medlem i bandet, varför annars skriva "I remember playin' tha keys.."? Vad skulle han annars ha spelat liksom? Och varför skriva "(aka Zhian)"?
Mitt svar? "Han kanske knarkar".

Katti: "De bytte bort alla sina album mot crack. Deras Design for Living-miljoner drev dem i fördärvet."
Ganska elak teori, men kanske inte helt osannolik.

Ju mer vi gräver i Megamen, desto snårigare och snurrigare blir det, och konspirationsteorierna blir inte direkt färre. Katti har varit modig nog att mejla Mark Love, för att få klarhet i saker. Vi får hoppas att han svarar henne.

To be continued...

måndag 20 februari 2012

Memet som lärde oss att alla yrken är osexiga.

Någon gång drömt om att bli PR-konsult? Eller kanske skådespelare, eller jobba på NASA? Eftersom dessa yrken verkar spännande, roliga och rätt sexiga? Tja, du kanske får ta och tänka om och slå hål på dina romantiska visioner. Nu (eller ja, nu och nu...) har det nämligen kommit ett meme som visar oss hur spännande olika yrken egentligen är.

Memet heter "What people think I do / What I really do" och har cirkulerat runt i ett par veckor, och fått oss att skratta gott. Know Your Meme har spårat memet till en bild gjord av konstnären Garnet Hertz, där han beskriver folks fördomar om samtidskonstnärer, hur han upplever sin yrkesroll, och hur verkligheten ser ut. Bilden postades på Facebook 2 februari 2012, och sen gick det fort.

Ursprungsbilden.

Det tog alltså inte lång tid innan folk gjorde sina egna varianter. De allra flesta bilderna utgår ifrån ett yrke, men undantag finns givetvis (som t.ex. Single Gay Male och Partying).
Bilderna brukar oftast ha bildtexterna What my friends think I do - What my mom thinks I do - What society thinks I do - What my clients/boss/ think/s I do - What I think I do - What I really do. Memet spelar kort och gott på fördomar och förväntningar folk brukar ha om olika yrkesgrupper.

Jag och min bästa vän Katti tänkte göra egna bilder utifrån våra yrkesval (och "yrkesval"), men alla var visst upptagna, så vi gjorde en bild om LCHF istället.

Jag utbildar mig som sagt till paralegal, och när jag berättar för folk om vad det innebär att vara paralegal, så tror 99,9% att det går ut på att vara någon slags sexig advokatsekreterare. Med hjälp av denna bild (vars upphovsman jag ej vet, hittade på Know Your Meme) tänkte jag alltså slå hål på folks uppfattning av paralegals: Man ÄR dränkt i papper, på riktigt, i synnerhet om man arbetar med processer. Jag praktiserar för närvarande på en byrå som pysslar med processer, så jag vet vad jag talar om. Och det är inte bara paralegals som dränks i papper, även jurister gör det, föga förvånande.


Det finns en tydlig röd tråd i bilderna, och det är att i princip alla bilder slutar med en bild där ingenjören/fotografen/musikern/whatevz drunknar i papper, sover, väntar på att telefonen ska ringa, sitter och klickar framför datorn eller sliter sig i håret. Med andra ord, alla yrken verkar vara oerhört ointressanta, händelselösa och osexiga. Inte ens rabbinen verkar ha ett roligt jobb. I alla fall jag får känslan av att de allra flesta antagligen känner sig som en bluff: Folk tror att man har ett sexigt och coolt yrke, när man i själva verket sover på skrivbordet, har stora pappershögar framför sig eller har ångest över ett projekt.

Så, alla gymnasieungdomar där ute som har ångest inför högskolan: Det spelar fan ingen roll vad ni väljer, det kommer ändå bara sluta med att ni sitter framför datorn och klickar i Excel.