Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag och min favorit (för så vill jag kalla honom, då han är något mer än bara en relation för mig) pratar ofta om saker. Roliga saker, tunga saker, djupa saker, ytliga saker, sexiga saker, osexiga saker. I princip allt. Så var det även häromkvällen, när vi halvt utmattade låg i sängen och skulle sova efter att den helgen ha besökt mina föräldrar. Vi låg och småpratade lite, varvade pratet med kärleksförklaringar av den töntiga sorten och sen slog det mig:

Jag ska inte behöva fråga dig hur du mår.

Jag inser ju hur provocerande detta kan uppfattas, detta går ju emot i princip allt vi blivit uppfostrade att göra. Klart vi ska fråga hur andra mår, annars är vi ju inte omtänksamma.

Men tänk på alla de gånger du frågat hur någon mår och inte brytt dig om svaret? Hur omtänksamt har det varit på en skala, egentligen? Personen anförtror dig något och du svarar "usch då, det var ju tråkigt" och knattrar vidare på din smarta telefon. Du frågade, men betedde dig inte särskilt omtänksamt. Att du frågar är alltså ingen garanti för att du är omtänksam.

Men hur tänker jag då med detta, att jag inte ska behöva fråga andra hur de mår? Är det för att jag är lat? Att jag inte bryr mig? Nej, ingenting sånt. Jag brukar fråga om jag ser på en person att hen verkligen verkar vara trasig, men oftast syns inte sånt på folk. Det kanske är mer subtilt, eller det kanske inte märks alls. Jag kanske själv har mycket i tankarna och noterar inte dessa subtila signaler, eftersom jag själv inte är mer än människa.

Nej, såhär resonerar jag: Känner du dig tillräckligt trygg i vår relation så kommer du självmant att vilja öppna dig för mig, eftersom du vet att jag kommer lyssna. Vad du än har på hjärtat så kommer jag finnas där för dig. Du ska känna trygghet i att jag aldrig kommer avvisa dig, förminska dina känslor, säga till dig att rycka upp dig. Du ska komma till mig, säga att du inte mår bra, och jag ska låta dig få tala till punkt. För din skull ska jag släppa det jag har i händerna och ta mig tid.

För jag har märkt att i de relationer (nästan alltid romantiska sådana) där jag väntat på att personen ska fråga mig hur jag mår (är det inte uppenbart att jag inte mår bra? Hallå?) så har jag även känt mig otrygg, aldrig riktigt vetat ifall personen skulle lyssna på mig eller inte. Om personen frågar så "vet" jag i alla fall att hen kommer lyssna, den här gången. Kanske inte andra gånger, men åtminstone den här gången. Har jag känt mig trygg så har jag själv velat berätta, eftersom jag vetat (eller trott att jag vetat) att personen kommer lyssna utan dömande.

Min omtanke ligger inte i hur ofta jag frågar dig hur du mår, utan hur jag beter mig när du berättar att du mår dåligt.