måndag 3 oktober 2016

Barn?

Det är lite lustigt egentligen. Jag har sedan jag själv var barn velat ha barn som vuxen. Jag älskar barn och har alltid sett mig som en framtida mamma. Jag har kvar en Einstürzende Neubauten-tröja som jag hittade på golvet på nämnda bands konsert som 18-åring; den passar en ettåring och jag har alltid tänkt att mina barn ska bära den tröjan. Jag har halvt planerat mitt liv för att det ska finnas rum för barn i det. När jag dejtat nya personer så har jag försökt nämna så tidigt det är lämpligt att jag vill ha barn, och dumpat eller blivit dumpad av personer som inte vill ha barn. Jag har helt enkelt försökt skottsäkra mitt liv för en framtid med mina avkommor.

Men så började jag tänka.

För några veckor sen började jag på allvar fundera på varför jag så gärna ville ha barn. Vad var det som gjorde att jag ville bilda en biologisk familj? Jag har till och från i mitt liv känt "usch, vill inte ha barn" men det har bara varit en känsla, som dessutom gått över. Men nu ifrågasatte mig själv för första gången någonsin. Exakt varför ville jag ha barn? Ju mer jag tänkte och reflekterade, helt ensam dessutom (ett sånt här ämne bollar jag inte gärna med andra innan jag kommit fram till en egen slutsats), så insåg jag det otroligt uppenbara: för min egen skull. För att vara mer exakt: av egoistiska skäl. Jag ville ha barn för att förgylla mitt liv, för att få en mening med livet, eftersom barn sägs vara meningen med livet. För att fylla tomrummet inom mig. För att jag ville få utlopp för mina moderskänslor. För att jag ville ha någon att ta hand om. Jag jag jag. Hela tiden jag.

Det kändes ganska skevt, särskilt då jag inte ser mig som en egoistisk person. Och det kändes ännu skevare när jag verkligen funderade på vad det innebär att bli förälder. Nej, jag pratar inte om sömnbrist, sämre sexliv och mindre pengar, som ju ofta nämns som argument för att inte skaffa barn. Vad jag pratar om är något som de flesta kanske inte riktigt reflekterar över, eftersom det ses som en självklarhet att "bli vuxen, ta ansvar och skaffa barn" (vad fan det nu innebär. Ta ansvar för att ytterligare öka på jordens överbefolkning? Jag vet inte), och självklarheter ska liksom inte reflekteras över.

Jag pratar om makten det innebär att bli förälder. Nej, jag pratar nu inte om att föräldrar har juridisk, social och ekonomisk makt över sina barn. Jag pratar om något djupare så, nämligen makten det innebär att skapa nytt liv. Skapa nytt liv, något som många ser som det häftigaste som en kan göra. Bli gravid, föda ett barn, från sin egen kropp, wow! Naturens under! Ja, det är rätt fascinerande, men det var inte riktigt det jag pratade om heller.

Att vara förälder innebär att du tagit makten att skapa nytt liv, ett liv som inte bett om att existera. Ditt barn existerar för att du ville det. Ditt barn har aldrig uttryckligen bett om att bli född. Det är inte som att det svävar omkring en massa själar här i världen som väntar på att få återfödas i en fysisk kropp i form av ett nyfött barn och du nu ska lyssna efter deras längtan att få komma till jorden. Innan du födde ditt barn så fanns det inte. Alltså, det fanns verkligen inte. Inte i någon form. När ditt barn föds så kommer den med tiden att forma ett medvetande, det vi brukar kalla själ.

Och det är här det svider så hårt i mig inför tanken på att föda ett barn. Detta barn, mitt barn, kommer att växa upp precis som jag gjorde. Oavsett hur bra förälder jag kommer vara så kommer detta barn fundera på varför det ens existerar. Kanske önska att den aldrig blev född, eftersom den då aldrig hade existerat. Den kommer att leva med samma existentiella ångest som jag, och likt mig ibland bryta ihop inför tanken på att detta inte är för evigt.

Att utsätta mitt barn för detta, bara för att jag ska få en mening med livet, känns otroligt egoistiskt och elakt ärligt talat. Och jag kan förhindra detta, genom att inte välja barn. Jag älskar mina framtida barn, det är därför jag inte föder fram er. För ni är värda något bättre än att existera med all den ångest det innebär att vara en dödlig människa.