Den tunna rösten.

Frånvaron av inlägg den senaste veckan har inte berott på brist på ämnen jag vill ta upp, tvärtom. Det är mycket som upprör mig, som jag vill avhandla här. Men jag har tystnat. Jag censurerar mig själv av ren skam. Jag gråter ofta och är förtvivlad, och skammen bränner ännu mer då. Borde inte jag vara stark? Alla säger att jag är stark. Men jag är allt annat än stark. Jag kan inte stå emot. Och det är inte den enda lögnen folk far med. Jag är trött på att bli bedragen, få min tillit sönderriven. Hur ska jag våga tro på mig själv när jag inte kan lita på andra? Men mest är jag trött. Mentalt och fysiskt. Mattheten. Och skäms ännu mera. Skam på skam på skam. Jag skäms för att jag inte kan leva upp till (de orimliga?) förväntningarna. Jag skäms över att jag egentligen är skör som champagneglas, inte alls en "stark kvinna". Jag skäms över mig själv, för allt jag är. Och jag skäms för att jag skäms. Skammen är så stor att jag starkt överväger att skita i detta blogginlägg och fortsätta vara tyst, låta bli att berätta. Men då försöker jag tänka på nån annan än mig själv. Alla mina medmänniskor. Medsystrar, bröder, de som tystnat av skammen. Jag vet att saker "ska" göras för sin egen skull, men detta tänk har i förlängningen lett till vårt egoistiska individualistiska samhälle. För allt handlar trots allt inte om mig. Hur ska nån annan våga uttrycka sig om jag, som tydligen anses som stark och viktig, tystnar? Så jag höjer rösten för de som inte kan, som inte vågar.