Jag och konsumtion har gjort slut.

Det hela började i en ganska konstig ände.

Jag visade min vän Lowe min "IMMA FIRIN' MAH BLAZER"-bild, eftersom den memen var extremt poppis när vi började lära känna varann (2006). Jag berättade lite i förbigående att jag älskar blazers och äger rätt många sådana. Det ena ledde till det andra, och till slut sa jag "Jag gissar att 1/3 av min garderob är second hand". Men varför gissa, när man kan räkna? Lowe stack iväg till Gummet (gymmet), och under tiden roade jag mig med att inventera min garderob.

Men jag blev knappast road. Snarare skrämd, och äcklad.

 

Jag räknade till 158 plagg. 158 stycken. När jag utförde själva inventeringen så blev jag skrämd av alla kläder som fanns framför mig, men när jag sen räknade ihop allt i denna tabell så fick jag ångest. När fick jag tid och pengar att införskaffa allt det här?

Notera att det är många typer av plagg som jag inte räknat in (linnen, myskläder, pyjamas, morgonrockar, strumpor + tillbehör, trosor, bh, badkläder, sjalar, mössor, hattar etc), och jag har inte heller räknat in mina s.k. "fulplagg", dvs plagg som jag lunsar runt i hemma. Men uppskattningsvis äger jag runt 8 sådana. Plagg som jag vägrar använda mer samt sådana som jag försökt sälja har jag inte heller räknat in. Det finns med andra ord ett stort mörkertal.

Jag har aldrig känt mig så mycket som ett konsumtionsoffer som nu. På riktigt. Det känns lite som att jag är med i "Lyxfällan" och att detta är min variant på budgettavlan. Alltså, fan, jag kan höra Patrick Grimlunds mållösa stämma i huvudet.

Det som gör mig mest äcklad i sammanhanget är att det finns folk som äger bra mycket mer plagg än jag (hostmodebloggarehost), och som verkar vara... tja... stolta, och sådär skrytiga ni vet ("Hej bloggeeeen! Idag har jag köpt en sviiiindyr väska och klänning och jeans och klänning och sjal och smink och..."). Jag blir endast äcklad av mig själv, och även om jag försöker vara medveten och handla så mycket som möjligt på second hand, så är det så tydligt att jag gått på konsumtionsmyten. Seriöst, vad ska jag med så mycket kläder till? Vad ska jag med 30 klänningar till? Vissa plagg har jag inte använt på år, vissa har jag aldrig använt. De bara hänger där och tar plats i garderoben. Vissa plagg har jag försökt sälja, men jag har hittills inte fått någon köpare (den som är intresserad av gothkläder i strl 38 kan med andra ord höra av sig).

Denna tabell var ganska brutal att få i ansiktet. Från och med nu ska jag vara väldigt försiktig med min konsumtion när det kommer till kläder. Jag har hittills varit försiktig inom andra områden, t.ex. mat, dryck, elektronik, nöje etc. Men klädeskontot har jag inte strypt. Men nu ska jag alltså det. Jag säger inte att det är köpstopp numer, men det ska inte bli såhär mer i alla fall. Jag brukar tjata om att kärlek och vänner betyder mer än prylar, meneh, jag känner att jag inte exakt lever som jag lär. Å andra sidan, klä sig bör man. Men man kanske inte behöver ha SÅ brutalt mycket kläder.

Ni som också äger löjligt mycket kläder, kom för fan inte med en egen tabell och skryt om att ni minsann har mer kläder, det är bara larvigt. Ta en tankeställare istället. Behöver du verkligen alla kläder du äger? Hur mycket använder du egentligen? Vilka plagg kommer troligen aldrig användas? Vad kan du sälja eller skänka bort?

Det får helt enkelt bli fler klädbyteskvällar. Vem är på?