Gjorde ett till test.

Och denna gång var det fan inte spot on, tvärtom. Eller?

Jag har aldrig någonsin funderat på att bli skolkurator, ej heller denna gång. Anledning? Jag skulle vara usel på mitt jobb. Jag är som person väldigt empatisk och hjälpsam och hjälper gärna andra, men jag skulle inte stå ut med mitt jobb, då mitt jobb skulle vara att lyssna på hemskheter hela dagarna. Tvingas lyssna på ungdomar som far illa på olika sätt. Jag skulle gråta konstant och vilja ta livet av mig pga man blir så medveten om hur hemsk världen egentligen är. Jag kan inte ens läsa i tidningen om mobbning i skolor, barnmisshandel och liknande utan att börja gråta. Hur är det då meningen att jag ska hålla igen på jobbet, när jag sitter face to face med någon som far illa? Det finns en anledning till att jag inte valde socionomutbildningen, och det finns en anledning till att jag beundrar socialarbetare: De är mina hjältar, eftersom de orkar med sånt jag aldrig skulle orka med.

Däremot skulle jag kunna tänka mig läraryrket (eller nja, inte med de usla arbetsvillkoren som lärarna dras med nu), eller att jobba med ungdomar på andra sätt, gärna inom kultur, då jag tycker om att inspirera unga och få dem att växa i sina personer. Jag ser mig, ödmjukt nog, som en bra förebild för unga. Och det känns bra.