Feminismen och manshatet.

Det finns antifeminister som menar att feminister skulle vara manshatiska. Dessa antifeminister försvarar patriarkatets ordning med näbbar, klor och näthot, med argumentet att feminismen har gått för långt, är för manshatiskt. Jag förstår faktiskt inte hur det skulle gå till. Hur kan feminism vara manshatiskt?

Feminismen vill krossa patriarkatet, inte dina pungkulor. Feminismen främjar för att få upp kvinnors ställning till mäns nivå, inte låta mannen bli kvinnans slav.

Feminismen är kvinnokärlek, men även manskärlek.

Feminister vill upplösa könsrollerna, de som vi tror gör oss till kvinna eller man. Vi vill visa att vi är bättre än könsrollerna, att vi, båda könen, är lika starka, lika svaga, lika kompetenta, lika bristfälliga. Mer lika än olika. Mer människor än kön.

Patriarkatet däremot, där har ni inte bara kvinnohat utan även manshat.

För lika mycket som patriarkatet förtrycker kvinnan, så förtrycker det även mannen.

För när patriarkatet säger att en riktig kvinna föder och uppfostrar barn, tar hand om hemmet och är beroende av sin man, så säger patriarkatet även att mannen ska vara stark, våldsam, självständig, familjeförsörjaren och en som tar för sig av kvinnans kropp eftersom han är man och män alltid vill ligga.

Misslyckas han med detta, ja då är han ingen riktig man.

Och det är, tack vare patriarkatet, det absolut värsta en man kan höra.

Att han inte är en riktig man, utan snarare en kvinna. En kärring. En pussy.

Så för att slippa höra att han inte är en riktig man så gör han det som förväntas av honom.

Han axlar rollen som familjeförsörjaren, han biter ihop och gråter aldrig, han tränar sig stark och tafsar på kollegan, på tjejen på krogen, eftersom en riktig man gör så. Kollegan och tjejen på krogen blir arga, men nåväl, han var ju en riktig man. Ingen annan kan säga att han var omanlig i dessa lägen, fastän det egentligen kändes fel att tafsa på dessa kvinnor. Det känns fel, men manligt. För visst var det väl manligt? Det är tydligen manligt, men jag känner att jag aldrig får visa vem jag faktiskt är. Jag måste gömma undan mina kvinnliga sidor, jag skulle aldrig öppet kunna berätta att jag älskar att plantera blommor och gråter när jag ser söta djur på Youtube. Skulle detta komma ut så får jag väl aldrig mer vara med och jaga älg.

Mansrollen kan få män att gå långt i sin strävan att aldrig bli kallade omanliga. Misshandel, våldtäkt, krig. Ett vapen i skåpet. En nedslagen kvinna i sängen.

Det är, egentligen, inte män som misshandlar, våldtar och krigar, det är mansrollen som gör det åt dem. En mansroll som många antifeminister anser är värd att behålla. En mansroll som feminismen i sin tur vill avskaffa. För när du skalar bort mansrollen från en man så hittar du en människa. Och när du skalar bort kvinnorollen från en kvinna så hittar du en människa. Två människor, till ytan något olika, men lika i sina personer. En man, en kvinna, inte varandras motsatser utan varandras jämlikar. En man, en kvinna, varandras bästa vänner.