Barn vill inte ha komplimanger, de vill ha din tid, din uppmärksamhet och din kärlek.

Background story: Jag hade dagen innan (igår alltså) bett om råd i en genusinriktad grupp på Facebook om hur jag ska agera när barn försöker fiska komplimanger av mig, vilket grundade sig i att jag den dagen hade bemött en flicka på ett klantigt sätt när hon frågade mig vad jag tyckte om hennes jacka (svarade att jag inte tänker säga nåt, vilket jag omedelbart insåg var jättedumt, och försökte sen rädda situationen efter bästa förmåga utan att säga att jackan var fin. Gick sådär. Hon blev nog mest förvirrad och kanske lite ledsen, eftersom jag tyvärr troligen uppfattades som något distanserande och som en som inte brydde mig om henne, vilket absolut inte var fallet, tvärtom). Jag fick dels en massa bra råd och tips, men även en massa mothugg som enligt mig saknade ett genustänk. Idag uppdaterade jag om läget. Här är inlägget jag skrev.

Till min stora förvåning blev det ett jävla liv när jag igår kväll frågade i denna grupp hur jag bäst bemöter barn som fiskar komplimanger av mig (vikarierar på en lågstadieskola). Jag tänkte bara uppdatera om hur det gick: Vi var som sagt till Fjärilshuset idag, och flickan som jag bemötte på ett klantigt sätt igår hamnade i min grupp idag (även om jag insåg det först när dagen var slut, vilket kanske var lika bra. Var nämligen osäker på vem det var som hade fiskat komplimanger). Hon svansade efter mig hela dagen, ville hålla handen, sitta i mitt knä på bussen, äta matsäck med mig och, tja, ha min uppmärksamhet. Vilket hon fick. Genom att jag pratade med henne, ställde frågor, lekte klappramsor, höll handen, lät henne sitta i knät och satt bredvid henne på lunchen. Ska tilläggas att hon var den enda som sökte så mycket uppmärksamhet av mig, de andra barnen pratade mest med varandra och så (annars hade jag självklart även gett de andra barnen uppmärksamhet). Fällde inte en enda komplimang under hela dagen, inte ens när hon frågade mig "tycker du min tröja är fin?" ("tycker du att den är fin?" "jaa" "men det är ju det viktigaste, eftersom det är du som har på dig den. Men jag måste säga att jag tycker om både rosa och hjärtan"). På hemvägen sa hon "jag är glad att jag fick dig som gruppledare", varpå jag svarade "och jag är så glad över att jag fick just DIG i min grupp!". Hon blev generad men sken som en sol. Jag tänkte bara säga att det som hände idag bara bekräftar två saker jag hela tiden visste, nämligen att: 1. barn vill ha uppmärksamhet och tid med vuxna, och klarar sig fantastiskt bra utan komplimanger, och: 2. det var exakt det som hände igår, när hon efter skolan kom till mig och frågade vad jag tyckte om hennes jacka. Hon ville ha min uppmärksamhet, men bad om den på det sätt hon lärt sig genom learning by doing and living, nämligen att se fin ut och fråga vuxna om hon är fin. Jag hoppas att jag genom detta inlägg kan inspirera andra hur vi kan bemöta barn på ett konkret genusmedvetet sätt.