Allt en unge kan önska sig.

"Jag förstår inte vad som gick fel! Grabben fick ju PS3, iPhone5 och en Macbook, han har ju allt en

unge kan önska sig! Oj, sorry, måste sticka, jobbet ringde... måste till London, ses om 5 dagar då...?"

För drygt ett och ett halvt år sen befann jag mig på en förfest, där en av gästerna var lärare på högstadiet. Jag vet inte hur vi kom in på detta, men hen berättade att en av hens elever hade kommit till henom i skolan och frågat om hen kunde komma och titta på elevens dansuppvisning. "Men ska inte dina föräldrar komma och titta?" frågade hen eleven. "Nej, de jobbar så mycket, de hinner aldrig komma och titta eller nånting...". Jag lovar och svär att mitt hjärta gick sönder där och då. Hade jag inte varit på en hyfsat civiliserad förfest så hade jag troligen gråtit hejdlöst. Det var även där och då som jag aktivt tog beslutet att aldrig någonsin låta jobbet gå före mina barn. Att jag hellre tjänar lite mindre pengar och har mer tid för mina barn. Mina egna barn, som inte har några andra föräldrar än mig och en annan eventuell förälder (går allt rätt så finns det en pappa med i bilden).

Det är något jag kan skatta mig lycklig för: Att mina föräldrar tog sig tid. De tog sig tid att hjälpa mig och min bror med läxorna, att skjutsa oss till aktiviteter, prata med oss när vi mådde dåligt, och de dök upp när vi hade matcher och uppvisningar och vad det nu kunde vara. Jag kan inte minnas att de nån gång sa "jag har inte tid", det måste ha hänt sällsynt få gånger isåfall. Det var åtminstone inget som mer eller mindre var regel, utan väldigt få undantag. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de andra barnen som fick prylar och pengar istället för tid: Det faktum att mina föräldrar tog mig på allvar när jag ville prata och tog sig tid att skjutsa mig till stallet är guld värt. Och detta har jag i åtanke varje dag, speciellt nu när jag jobbar på en skola. Det finns elever som inte får den uppmärksamhet de behöver av sina föräldrar (sorgligt men sant :/), och då känner jag att jag har vuxenansvaret att ge dem den uppmärksamheten (shit, är jag vuxen nu?). Jag kan aldrig bli deras förälder, men jag kan bli en vuxen att bli sedd av. För jag vet hur viktigt tid och uppmärksamhet är. Jag får aldrig tumma på det. Och jag får aldrig bli ännu ett svek från vuxenvärlden.