Försenad sömnfas och den allmänt kassa attityden kring sömnvanor.

Det finns en grej, förutom patriarkatet, konsumtionshets och komplimanger, som retar mig något oerhört och har gjort det hela livet, och det är den allmänt usla synen på sömn och sömnproblem. Jag blir påmind om detta varje gång en kär vän till mig och jag diskuterar, tja, vår sömn. Han har, likt mig, försenad sömnfas (rent tekniskt har vi väl egentligen inte denna diagnoser pga ingen läkare sagt det, men vem bryr sig, VI vet det), vilket jag skulle kalla är ett handikapp. En annan skulle nog säga störning, men jag tycker egentligen det är ett handikapp, då det påverkar livet i stort.

I korthet innebär försenad sömnfas att dygnsrytmen är försenad. Istället för att bli naturligt sömnig vid kl 22-23, så blir den drabbade sömnig först vid kanske kl 03 på natten. Detta innebär att den drabbade, som måste stiga upp tidigt pga jobb och skola, får, i bästa fall, hälften så mycket sömn som hen borde ha fått. När en person med försenad sömnfas stiger upp kl 07 på morgonen så känns det som att stiga upp kl 03 på natten för en person med "normal" sömnfas: Melatoninet (som orsakar sömnighet) är i högvarv, och det är extremt svårt att vakna till: Speciellt när en endast fått ca 4 timmars sömn. Resultat? Den drabbade sitter och sover på skolan och jobbet, eftersom hen dels fått undermåligt med sömn, dels fortfarande är i ett sömnläge. Det värsta är att vi sen inte blir sömniga vid 22-tiden, trots att vi fått för lite sömn. Vi blir sömniga som vanligt vid 03 igen, och så fortsätter det i några dagar, tills det är helg och vi, helt utmattade, går och lägger oss vid 03 och sover ut ordentligt, för att sen ta itu med ännu en vecka av undermålig sömn. Låter ju inte så värst roligt, eller hur?

Men jag kan stå ut med dålig sömn emellanåt (går alltid att sova ikapp sen). Vad jag däremot inte kan stå ut med är den allmänna attityden kring oss som lider av denna sömnstörning. Vi får höra att vi är lata ("sluta maska, börja jobba!"), omoraliska ("man sover inte i skolan!"), dekadenta ("vad GÖR du om nätterna egentligen?") och allmänt dåliga, bara för att vi nickar till på förmiddagslektionen och gäspar lite för mycket på jobbet. Men vi kämpar på, för vi vill ju trots allt vara goda medborgare, få bra betyg och vara lojala mot våra arbetsgivare. Men det vore samtidigt inte konstigt om vi fick sämre betyg och tillsägelse på tillsägelse av vår chef, fastän vi kämpar. För kämpar gör vi, trots att vi verkar sova.

Men vi kan inte vara goda, hälsosamma medborgare, för en god hälsosam medborgare startar dagen tidigt tidigt, uppe med tuppen, pigg och glad, och avslutar ännu en härlig dag med att krypa ned i sängs och slockna kl 22:30. Idealmedborgaren, som vi inte kan leva upp till. Vi läser usla sömntips i tidningar ("drick mjölk" "sov svalt och mörkt" "ta ett avslappnande bad innan läggdags") och följer lydigt dessa råd, bara för att upptäcka att de inte hjälper, och återigen får vi hånfullt veta att vi är dekadenta uslingar. Vi är inte sömnlösa för att vi är uppe sent, vi är uppe sent för att vi inte får vår sömn.

Jag har kämpat med dessa sömnstörningar hela livet (japp, lidit av det sen barnsben), gråtit av frustration emellanåt, legat klarvaken på nätterna och stirrat in i väggen och väntat på en sömn som aldrig kommer i tid. Först när jag för några år sen via Läkartidningen fick höra talas om försenad sömnfas så insåg jag att det inte var mig det var fel på. Att jag inte var lat och dålig. Att jag hade en sömnstörning som jag inte kan hjälpa. Samtidigt fick jag veta att det går att göra något åt det, genom en melatoninbehandling. Jag tjatade på min läkare, som gick med på att låta mig testa. Och mirakel skedde: Efter en månads behandling blev jag naturligt sömnig kl 22. Sådär härligt myssömnig som jag vanligtvis blir vid kl 03, eller när jag har druckit, eller tagit Propavan, eller någon stark crazy pill. Grät nästan av lycka och fullföljde behandlingen bara för att möta nästa kalldusch: När du slutar ta tabletterna (efter 14 veckor) så upphör efter ett tag även din nya, godkända dygnsrytm, och du faller åter i dina gamla, fula vanor. Grät av förtvivlan istället.

Jag insåg sen att lösningen inte ligger i att gå i sömnterapi, utan att få bort folks dåliga attityder kring sömn. För det är inte vi som är problemet, det är attityderna som är det. Och att upplysa folk om att försenad sömnfas existerar, och att det är väldigt handikappande för ens tillvaro, är en bra början.