Funderar nästan på att sluta blogga och skriva. Inte för att jag får en massa hat, utan så mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur jag ska hantera det. Jag får gosedjur och handskrivna brev på posten, jag får kärleksfulla kommentarer på bloggen, jag får hyllningar från folk jag aldrig träffat. Kära vänner, jag är faktiskt inte van vid det här. Jag är snarare van vid det motsatta: hatet och oförståndet. Från tidiga åldrar, från tidiga barnsben. Utanförskap, exkludering från gemenskapen. Det som ledde till Självhatet, som jag lyckats råda bot på först de kanske två senaste åren. Det är alltså först nyligen som jag förstod, verkligen kom till insikt om att jag också är älskvärd. För jag har aldrig känt det, verkligen känt det. Jag har ju vetat rent logiskt att min familj älskar mig, men jag upplevde det alltid att de älskade mig lite sådär plikttroget, och kanske inte så genuint (jag hade såklart fel, men var övertygad om att jag hade rätt). Ingen kan väl älska någon som är så konstig som jag?
Jag började skriva en lång text om min barndom och hur mitt självhat föddes, men tyckte det kändes lite för privat och jobbigt så jag raderade allt. Men, lång historia kort: Självhatet har funnits sen lågstadiet, berott på oförstående och fördomsfulla klasskamrater och vuxna (har Aspergers syndrom, nuff said liksom), lett till mobbning, självmordstankar och allmänt dålig psykisk hälsa, försvårat mina relationer med andra (inte minst pojkvänner: självhatet gjorde mig till en riktigt usel flickvän) och resulterat i en dålig självbild, vacklande självtroende och, faktiskt, den jag är idag. Självhatet har fått mig att fatta (oftast dåliga) beslut som gjort att jag står här idag. Att vara den man är, att vara sig själv har ett högt pris. Det hade ett högt pris när jag var barn, det har ett högt pris nu. Passar du inte in i normen så blir du utfryst, och risken för självhat finns då.
Men jag tänker fortsätta vara mig själv, vara stark i det och inte hata mig själv igen. För även om det är lättare att hata än att älska, i synnerhet sig själv, så är det faktiskt inte värt det. Inte alls.
Var er själva. Mest för er egen skull. För det är ni värda.
Stor klump i magen av igenkänning på många saker här. Dock, som en som känner dig iaf lite utanför den här bloggen så tycker jag att du är värd all kärlek du får och ser dig som en trevlig del av min vänkrets och en förebild för många. Fortsätt skriv! Du skänker mig och många glädje, insikt, eftertanke och skratt. <3
SvaraRaderaJag känner igen mig väl i det du skriver. Inte att vara sig själv, för det var jag inte under min uppväxt. Jag var hård, tuff och kall. Min sanna sida är raka motsatsen. Men jag blev illa bemött efter att jag flyttade till en annan stad, då tio år gammal. Det var ruskigt tufft att inte komma in i gemenskapen, och istället för att stå på mig och visa vad jag kände svarade jag med att ge igen och spela Clint Eastwood. Jag är idag fullständigt övertygad att jag fått vara med och slippa 6 års utanförskap om jag hade frågat "Varför säger du så?" istället för att slå när en kille kallade mig idiot. Här i Sundsvall är det så man gör. "Du är rolig du" är synonymt med "jävla idiot" i vissa sammanhang. Men den lilla handlingen distanserade mig från dem för gott, och när alla hatar en kommer självhatet. Jag är ändå glad att jag slog. Jag har fått så mycket insikt i hur mobbning känns, hur beteende kan få konsekvenser och mycket mer. Jag är en mycket klokare människa idag tack vare det.
SvaraRaderaMen det finns ingen anledning till att dra på sig hat, särskilt inte att hata sig själv. Jag hoppas att du aldrig någonsin behöver uppleva det igen. :)