lördag 20 april 2013

Försenad sömnfas och den allmänt kassa attityden kring sömnvanor.

Det finns en grej, förutom patriarkatet, konsumtionshets och komplimanger, som retar mig något oerhört och har gjort det hela livet, och det är den allmänt usla synen på sömn och sömnproblem. Jag blir påmind om detta varje gång en kär vän till mig och jag diskuterar, tja, vår sömn. Han har, likt mig, försenad sömnfas (rent tekniskt har vi väl egentligen inte denna diagnoser pga ingen läkare sagt det, men vem bryr sig, VI vet det), vilket jag skulle kalla är ett handikapp. En annan skulle nog säga störning, men jag tycker egentligen det är ett handikapp, då det påverkar livet i stort.

I korthet innebär försenad sömnfas att dygnsrytmen är försenad. Istället för att bli naturligt sömnig vid kl 22-23, så blir den drabbade sömnig först vid kanske kl 03 på natten. Detta innebär att den drabbade, som måste stiga upp tidigt pga jobb och skola, får, i bästa fall, hälften så mycket sömn som hen borde ha fått. När en person med försenad sömnfas stiger upp kl 07 på morgonen så känns det som att stiga upp kl 03 på natten för en person med "normal" sömnfas: Melatoninet (som orsakar sömnighet) är i högvarv, och det är extremt svårt att vakna till: Speciellt när en endast fått ca 4 timmars sömn. Resultat? Den drabbade sitter och sover på skolan och jobbet, eftersom hen dels fått undermåligt med sömn, dels fortfarande är i ett sömnläge. Det värsta är att vi sen inte blir sömniga vid 22-tiden, trots att vi fått för lite sömn. Vi blir sömniga som vanligt vid 03 igen, och så fortsätter det i några dagar, tills det är helg och vi, helt utmattade, går och lägger oss vid 03 och sover ut ordentligt, för att sen ta itu med ännu en vecka av undermålig sömn. Låter ju inte så värst roligt, eller hur?

Men jag kan stå ut med dålig sömn emellanåt (går alltid att sova ikapp sen). Vad jag däremot inte kan stå ut med är den allmänna attityden kring oss som lider av denna sömnstörning. Vi får höra att vi är lata ("sluta maska, börja jobba!"), omoraliska ("man sover inte i skolan!"), dekadenta ("vad GÖR du om nätterna egentligen?") och allmänt dåliga, bara för att vi nickar till på förmiddagslektionen och gäspar lite för mycket på jobbet. Men vi kämpar på, för vi vill ju trots allt vara goda medborgare, få bra betyg och vara lojala mot våra arbetsgivare. Men det vore samtidigt inte konstigt om vi fick sämre betyg och tillsägelse på tillsägelse av vår chef, fastän vi kämpar. För kämpar gör vi, trots att vi verkar sova.

Men vi kan inte vara goda, hälsosamma medborgare, för en god hälsosam medborgare startar dagen tidigt tidigt, uppe med tuppen, pigg och glad, och avslutar ännu en härlig dag med att krypa ned i sängs och slockna kl 22:30. Idealmedborgaren, som vi inte kan leva upp till. Vi läser usla sömntips i tidningar ("drick mjölk" "sov svalt och mörkt" "ta ett avslappnande bad innan läggdags") och följer lydigt dessa råd, bara för att upptäcka att de inte hjälper, och återigen får vi hånfullt veta att vi är dekadenta uslingar. Vi är inte sömnlösa för att vi är uppe sent, vi är uppe sent för att vi inte får vår sömn.

Jag har kämpat med dessa sömnstörningar hela livet (japp, lidit av det sen barnsben), gråtit av frustration emellanåt, legat klarvaken på nätterna och stirrat in i väggen och väntat på en sömn som aldrig kommer i tid. Först när jag för några år sen via Läkartidningen fick höra talas om försenad sömnfas så insåg jag att det inte var mig det var fel på. Att jag inte var lat och dålig. Att jag hade en sömnstörning som jag inte kan hjälpa. Samtidigt fick jag veta att det går att göra något åt det, genom en melatoninbehandling. Jag tjatade på min läkare, som gick med på att låta mig testa. Och mirakel skedde: Efter en månads behandling blev jag naturligt sömnig kl 22. Sådär härligt myssömnig som jag vanligtvis blir vid kl 03, eller när jag har druckit, eller tagit Propavan, eller någon stark crazy pill. Grät nästan av lycka och fullföljde behandlingen bara för att möta nästa kalldusch: När du slutar ta tabletterna (efter 14 veckor) så upphör efter ett tag även din nya, godkända dygnsrytm, och du faller åter i dina gamla, fula vanor. Grät av förtvivlan istället.

Jag insåg sen att lösningen inte ligger i att gå i sömnterapi, utan att få bort folks dåliga attityder kring sömn. För det är inte vi som är problemet, det är attityderna som är det. Och att upplysa folk om att försenad sömnfas existerar, och att det är väldigt handikappande för ens tillvaro, är en bra början.

12 kommentarer :

  1. Jag hade inte hört talas om diagnosen förut, utan trodde att det helt enkelt var så att människor hade olika biorytmer (morgon/kvällsmänniskor). Jag blir också förbannad när jag hör någon säga att det är brist på självdisciplin som gör att man inte kan somna på kvällen eller vakna på morgonen. Det låter hur som helst för jävligt med försenad sömnfas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet är egentligen inte att folk har olika biorytmer, utan att den ena premieras och den andra förtrycks. Och ja, det är rätt så för jävligt och handikappande med försenad sömnfas.

      Radera
  2. Sömntipsen kan väl vara bra om man tex är oroli lr stressad och därför sover dåligt. Tror att det är en utbredd version av anledningarna till sömnstörningar och så. Att det föga hjälper dig är ju en annan sak. Plugga på distans och jobba kväll kanske kan vara någon.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet! Jag har DSPS (försenad sömnfas) och kan känna igen mig i allt du skriver. Det jobbigaste med det är som sagt omgivningen! Men personer som inte lider av sömnsvårigheter förstår inte hur viktigt sömn egentligen är, de tar det för givet!

    SvaraRadera
  4. Samma här - vid över 45 (och med j*vligt mycket presterat bakom mig, både privat och på jobbet) får jag fortfarande gliringar om att jag är "lat" och att jag "skulle få mera gjort om jag steg upp i tid" och kanske ffa "när ska du bli vuxen?"

    Det är som du säger inte sömnbristen i sig som är tung utan samhällets Jante/Luther-attityd att vi är/gör fel när det is själva verket handlar om något vi inte styr över!

    SvaraRadera
  5. Hej
    Jag har i hela mitt liv lidit av stora sömnproblem och de tycks bara bli värre med åren. Alla dessa råd man får som mjölk o honung, mörkt o svalt osv osv osv i all oändlighet, inget hjälper. Är jag däremot trött så sover jag oavsett ljus eller mörker mm. Problemet är bara att det oftast är dagtid. Det var en befrielse att läsa detta. Precis som sägs ovan så är omgivningens, framförallt läkarnas, attityder det absolut jobbigaste. De tittar på mig som om jag hade gjort något högst omoraliskt eller brottsligt. Jag har också känt mig dum, lat trott att jag inte försökt tillräckligt osv. Äntligen finns det några som fattar att mina sömnproblem inte handlar om att somna någon timme senare då och då utan är mycket svårare.
    en nattuggla till

    SvaraRadera
  6. Hej. Min bästa kompis fick diagnos på detta redan på 80 talet. Det lät ju begripligt och jag är själv b människa men inte lika hårt drabbad så man förstod ju. Men nu efter 30 år är vi snart inte vänner längre eftersom hon vägrar LEVA enligt detta.Hon lägger inte alls livet tilrätta enligt sin sjukdom utan kommer fortfarande försent till allting, man kan inte bjuda henne till fest kl 19 hon kommer kl 23 liksom....och det ska vi liksom förstå och respektera? Hon hade kvalifikationer till natt jobb på tex bensinstation/hotell reception och likn. men vill inte ha det pga lysrörsbelysningen e så stark på sånna ställen^^. Vägrar använda mail men orkar aldrig kliva upp och ringa olika kontor innan kl 15. Ni fattar bilden. Hur mycket av detta e sjukdomen och hur mycket e latmask/slarva?? Blir min fråga till er drabbade. MVH Mirremask

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har en bekant som är i princip likadan, och tyvärr är det där mer dålig moral och bristande respekt än försenad sömnfas. Dvs, mer latmask/slarva än handikappad av sin sömnstörning.

      Radera
  7. Stötte på den här bloggen när jag googlade på försenad sömnfas.

    Även jag nästan grät av lycka när jag för första gången på många år kände mig regelbundet trött kring 22 tack vare melatonin.

    Det du skriver är otroligt träffsäkert. Detta är något som jag själv brottas med, och det har inget att göra med lathet. Tvärt om så har det blivit riktigt jobbigt när allt för mycket av min tillvaro kretsar kring hur jag sover och vad jag kan göra åt det, man blir frustrerad när man dag efter dag går trött, trots att man anstränger sig för att ha en korrekt sömnhygien.

    Om jag får sova de tider då jag är sömnig, så både mår jag bra och blir produktiv/välfungerande. Men tyvärr så går det inte riktigt ihop med jobb och skola att sova till 10-13 på dagen.

    Jag förstår dock inte riktigt slutet av din text.
    Hur ska det hjälpa dig att inte jobba vidare på problemet, utan att istället informera andra om det? Andras syn på saken gör det väl knappast lättare för dig?

    Jag ska i framtiden gå i KBT-psykologi för själva sömnproblemen, det ska bli skönt att prata och få nya tips på hur jag kan hantera det. Att inte längre helt själv behöva handskas med detta.

    Hur går det för dig nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om andra vet om att jag lider av försenad sömnfas, så kanske de får förståelse för att jag oftast är helt trasig på morgonen (som idag, är helt paj både fysiskt och psykiskt), och kanske inte anklagar mig för att vara lat och utan moral. För problemet är som sagt inte min sömnrytm, utan att samhället gör min sömnrytm till ett problem. Och jo, andras syn gör det lättare för mig, eftersom skammen försvinner.

      Jag går inte i någon terapi, jag har i princip gett upp, då en bara får ta melatonin i max 14 veckor. Samt: Varför ska jag vara problemet? Jag är inget problem.

      Radera
  8. Intressant. Så du verkar ha accepterat läget, men hur hanterar du då vardagen?
    Går du upp tidigt på morgonen trots att du inte har sovit de timmar som du egentligen behöver?
    Eller har du pusslat ihop en så pass flexibel daglig rutin som tillåter sig att utföras senare på dagen?

    Jag kan personligen inte gilla läget, min sömn begränsar mig allt för mycket och jag vill inte ha det så här i resten av livet. Den ställer till det för mig socialt, karriärmässigt samt försämrar min psykiska hälsa något enormt.

    SvaraRadera
  9. Tack Lisa för att du skrivit det här!
    Jag har brottats med samma problem i snart 50 år. Förutom allt du skrev så har jag dessutom fått diagnosen att jag är psykisk sjuk/deprimerad senaste gången för 3 veckor sedan, (personligen har detta känts fruktansvärt kränkande under alla år). 2003 fick jag min diagnos, jag visste själv inte vad det var för något och ingen av alla läkare som jag har sökt hjälp hos har velat hjälpa mig, de har trott att jag t ex inte vill jobba. Förra året sa en läkare till mig att "man kan inte vara sjukskriven bara för att man är trött" Den senaste sa att "du ser ju pigg ut". Ska man dessutom få lida för att man vill leva och ändå vilja ta hand om sig då man kanske orkar.
    Det var en fantastisk kvinna på min arbetsförmedling som tipsade mig för 2 veckor sedan, att läsa om Försenad sömnfas. Att läsa i Läkartidningen som du nämnde ovan, var både en befrielse och omtumlande. Det känns som livet har gått till spillo samtidigt som att jag fått en möjlighet att stå upp för mig, hur jag funkar.
    Jag tycker att det värsta är att det är så mycket som jag vill göra och energin räcker inte till. Det är så himla frustrerande.
    Jag hoppas från och med denna dag att livet skall vända mot det positiva. Och jag tror att det är viktigt att lyssna på kroppen. Behöver man vila, så behöver man! :)
    Kram till dig och alla andra med samma problem
    Stå på er

    SvaraRadera