lördag 13 april 2013

Feminismen och manshatet.

Det finns antifeminister som menar att feminister skulle vara manshatiska. Dessa antifeminister försvarar patriarkatets ordning med näbbar, klor och näthot, med argumentet att feminismen har gått för långt, är för manshatiskt. Jag förstår faktiskt inte hur det skulle gå till. Hur kan feminism vara manshatiskt?

Feminismen vill krossa patriarkatet, inte dina pungkulor. Feminismen främjar för att få upp kvinnors ställning till mäns nivå, inte låta mannen bli kvinnans slav.

Feminismen är kvinnokärlek, men även manskärlek.

Feminister vill upplösa könsrollerna, de som vi tror gör oss till kvinna eller man. Vi vill visa att vi är bättre än könsrollerna, att vi, båda könen, är lika starka, lika svaga, lika kompetenta, lika bristfälliga. Mer lika än olika. Mer människor än kön.

Patriarkatet däremot, där har ni inte bara kvinnohat utan även manshat.

För lika mycket som patriarkatet förtrycker kvinnan, så förtrycker det även mannen.

För när patriarkatet säger att en riktig kvinna föder och uppfostrar barn, tar hand om hemmet och är beroende av sin man, så säger patriarkatet även att mannen ska vara stark, våldsam, självständig, familjeförsörjaren och en som tar för sig av kvinnans kropp eftersom han är man och män alltid vill ligga.

Misslyckas han med detta, ja då är han ingen riktig man.

Och det är, tack vare patriarkatet, det absolut värsta en man kan höra.

Att han inte är en riktig man, utan snarare en kvinna. En kärring. En pussy.

Så för att slippa höra att han inte är en riktig man så gör han det som förväntas av honom.

Han axlar rollen som familjeförsörjaren, han biter ihop och gråter aldrig, han tränar sig stark och tafsar på kollegan, på tjejen på krogen, eftersom en riktig man gör så. Kollegan och tjejen på krogen blir arga, men nåväl, han var ju en riktig man. Ingen annan kan säga att han var omanlig i dessa lägen, fastän det egentligen kändes fel att tafsa på dessa kvinnor. Det känns fel, men manligt. För visst var det väl manligt? Det är tydligen manligt, men jag känner att jag aldrig får visa vem jag faktiskt är. Jag måste gömma undan mina kvinnliga sidor, jag skulle aldrig öppet kunna berätta att jag älskar att plantera blommor och gråter när jag ser söta djur på Youtube. Skulle detta komma ut så får jag väl aldrig mer vara med och jaga älg.

Mansrollen kan få män att gå långt i sin strävan att aldrig bli kallade omanliga. Misshandel, våldtäkt, krig. Ett vapen i skåpet. En nedslagen kvinna i sängen.

Det är, egentligen, inte män som misshandlar, våldtar och krigar, det är mansrollen som gör det åt dem. En mansroll som många antifeminister anser är värd att behålla. En mansroll som feminismen i sin tur vill avskaffa. För när du skalar bort mansrollen från en man så hittar du en människa. Och när du skalar bort kvinnorollen från en kvinna så hittar du en människa. Två människor, till ytan något olika, men lika i sina personer. En man, en kvinna, inte varandras motsatser utan varandras jämlikar. En man, en kvinna, varandras bästa vänner.

7 kommentarer :

  1. Tack! Det är så sjuuukt tröttsamt att hålla på att ständigt försöka övertyga folk vad feminism INTE är.

    SvaraRadera
  2. "Skulle detta komma ut så får jag väl aldrig mer vara med och jaga älg." Klockrent! Asgarvar!

    Tack kloka du för detta braiga och tydliga inlägg! :D

    SvaraRadera
  3. Handen på hjärtat!
    Känner du någon manlig person alls som du kan säga tillhör det så kallade patriarkatet?
    Din pappa, Bröder, Pojkvän, Manlig lärare eller manlig chef du har haft???
    Kan du säga att någon av dem förtrycker dig som kvinna eller någon annan kvinna du känner till?
    Jag har aldrig någonsin läst en blogg eller nyhetsartikel där en kvinna har gett något exempel på hur HON har förtryckts av det så kallade patriarkatet.
    Kan du ge ett enda verkligt exempel på detta förtryck utan att generalisera?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Handen på hjärtat, ja. Och inte bara män, utan även kvinnor (för kvinnor bidrar också till patriarkala strukturer. THE NEWS), för vi alla är, vare sig vi vill eller ej, en del av patriarkatet. Även jag, även om jag tar mitt ansvar och vägrar upprätta strukturerna. Men, here goes, enbart mina personliga upplevelser:

      En ex-pojkvän som tyckte jag inte skulle klä mig "slampigt" när jag gick ut eftersom det sände "fel signaler" (men som samtidigt var skitglad över att jag var kåt i sängen med honom. Hmmm...). Manliga lärare som har tafsat och utpressat kvinnliga elever (men inte de manliga alltså, för att vara tydlig). Kvinnliga lärare som frågat om "någon kille kan hjälpa till att få igång tv:n i klassrummet". Lärare som säger "han är bara kär i dig" när man blir mobbad av en kille i klassen. Män på internet som raggar på en och sen säger "äh, du var ändå ful, dig vill ingen ligga med" när man säger att man inte är intresserad. Män på krogen som behandlar en som en bit kött, ett objekt, istället för medmänniska. Vänners pojkvänner som har misshandlat sina flickvänner (jag har, öh, haft lyxen att inte bli misshandlad). Ska jag fortsätta? Eller har du förstått poängen?

      Och det faktum att du inte sett "en enda blogg eller nyhetsartikel där en kvinna berättar hur hon förtryckts av patriarkatet" tar jag som att du är selektivt blind. Ja.

      Radera
    2. Jag kan med stor säkerhet säga att din pojkvän var osäker i sig själv och rädd att förlora dig till någon annan, aka en person bättre än honom dyker upp, du blir förälskad och lämnar honom. Det kallas svartsjuka och har ingenting med könsroller att göra.

      Din lärare var med lika stor sannorlikhet inte förtryckande, utan drog till med "kille" utan vare sig för- eller eftertanke. Hon hade väl inte bett dig gå och sätta dig om du kunnat fixa teven, eller hur? Det var bara en enkel formulering, vilket inte heller är förtryck.

      Ditt nästa exempel fick mig att tänka på "hip hip hora". Såg den nu ikväll senast och jag håller med dig om att det är dåligt när man inte tar ungdomar på allvar. Men får jag ge dig ett motexempel? En av mina vänner körde ihjäl sig för ett tag sedan. Det var en våldsam bilkrasch. En av mina kompisar försökte säga något tröstande, och resultatet blev "Han dog rätt coolt iallafall. Som en badguy i en actionrulle". Stötande, right? Men han förstår inte känslor tillräckligt bra för att kunna göra bättre. Jag kan inte bli arg på honom utan får tänka på att det är vad han menar och inte vad han säger. När barn blir retade eller mobbade är det dock viktigt att vuxna har kunskap, erfarenhet och förståelse. Många saknar detta och därför får man höra "kärlek börjar med bråk" och "han tycker bara du är söt".

      När män (liksom kvinnor) svarar så som du angav är det inte heller för att förtrycka. De har öppnat sig, och när skammen över att blivit nedskjuten väller upp kanaliserar man sin känsla av att inte duga mot personen man anser vara ansvarig. I lika grad hatar såna människor sig själva och intalar sig att de är så förbannat misslyckade. Här är det snarare dålig självbild, intolerans mot misslyckanden (aka dålig effektivitet) och känslomässig distans som orsakar problemen. Jag menar, hen känner sig ledsen för att hen blev rejected. Men hen förstår inte det utan tror att personen hen raggade på har varit elak. Då blir hen elak tillbaka.

      Radera
    3. I dagens samhälle är allt från potatis till sjukhuspatienter behandlade som produkter. Vi ska utbilda ungdomar så de kan skickas ut på handelsmarknaden. Samhället ser oss inte som människor, de ser oss som varor. Den här teorin håller i de flesta områden där den kan tillämpas. Undantag finns såklart. Min poäng: vi är produkter av vårt samhälle, så självklart är människor sexobjekt när vi är ute efter sex.

      Kvinnor misshandlar män. Misshandel är ett problem åt båda hållen. Män är starkare, vilket ger upphov till skador betydligt oftare än när kvinnor slår. Män anses även kunna "ta det som en man" och polisanmäler inte lika ofta misshandel. Omvänt är det svårare att bevisa när män har blivit slagen av kvinnor eftersom kvinnor inte skadar lika mycket. Men här måste jag ge dig rätt i ditt antagande om könsroller! Män blir inte alls tagna på allvar när de blir misshandlade, och särskilt inte när en kvinna ligger bakom. Har man men som rivsår och blåmärken läggs utredningarna ner nästan som regel. Kvinnor sitter i en riktigt jobbig sits. Det händer att de inte blir tagna på allvar, betydligt oftare än enstaka fall. Vilket jag inte baserar enbart på vad media speglar. Vidare, jag har blivit misshandlad av min flickvän. Jag fick örfilar och rivsår dagligen under den värsta perioden. Jag vågade inte polisanmäla eftersom det med största säkerhet skulle leda till att det tog slut mellan oss. Istället stod jag ut och hoppades på att det skulle bli bättre. Beaten-wife-syndrome.

      Slutplädering: Könsrollen ställer till det ibland, och skadan de gör varierar från måttlig till kraftig. Den har dock inte alls den omfattande betydelsen feminister ger den. De absolut flesta problem jag stöter på handlar om dålig förståelse, dålig kunskap, dålig kommunikation och, (ur jämställdhetsperspektiv) från feministernas sida, ensidig analys. (till min kännedom baseras könsmaktsordningen m.m. på teorier som man nu granskar samhället för att bevisa istället för att med öppet sinne undersöka hur världen ser ut och dra en slutsats utifrån materialet man samlar ihop)

      Jag tycker absolut du ska lägga till mig på Facebook. Även om jag håller föreläsning tycker jag att du har intressanta infallsvinklar och åsikter. Jag är inte så emot dig som du tror, och även jag uppskattar djupa samtal 1-1 då jag också är introvert.

      Radera