måndag 8 oktober 2012

Hatten av för Hanna Widerstedt.

Idag, runt kl 11.46, nåddes jag av budskapet att Hanna Widerstedt, bloggerskan som retat gallfeber på större delen av svenska folket i ca 10 månader, bara var en hoax, ett konstprojekt. Det första jag kände var en slags lättnad över att hon inte var på riktigt (många gånger har jag betvivlat hennes äkthet p.g.a. tänkt "så jävla dum kan väl ingen vara"). Sedan kände jag någon slags beundran, då hela hennes projekt har varit extremt ambitiöst. Att spela en egoistisk hjärndöd bimbo i 10 månader kräver en hel del. Jag orkar knappt spela en sådan i några minuter, eftersom jag känner hur min IQ bara sjunker för var sekund som går.

Jag läste aldrig Hannas blogg, vilket i mångt och mycket beror på att jag knappt läser bloggar överhuvudtaget, och än mindre s.k. skandalbloggar. Har knappt någon koll på bloggosfären, vilket kan vara en anledning till att jag själv är rätt dålig på att blogga: bryr mig knappt, helt enkelt.

Jag beundrar Hannas ambition och uthållighet. Hur mycket hon offrat sig själv för sitt projekt. Hon har offrat kropp (jag har förstått det som att hon faktiskt gjort diverse plastikkirurgiska ingrepp), själ, värdighet och framförallt tid. I 10 månader höll hon på. Jag var faktiskt i liknande tankar år 2009, då jag tänkte skapa en blond bimbokaraktär som skulle göra efterblivna videos och lägga upp dessa på Youtube. Skillnaden är att jag hade orkat hålla på i max en månad, sen skulle jag bli hjärtligt trött på mig själv och lägga av. Möjligen avslöja att allt var ett skämt (om inte någon annan hade hunnit före, vilket inte känns alltför osannolikt) och sedan fortsätta som någon slags parodiker på blondbloggerskor (typ som Kazoo i Partaj). Lite som en sketchshow eller så. Komedi. Jag är faktiskt rätt rolig om det inte framgått.

Hur som haver, jag läste som sagt aldrig Hannas blogg, den enda information jag fick om henne och hennes upptåg var via nyhetssidor och liknande. Såg aldrig henne i Big Brother (ser föga förvånande inte på sådan tv). Hon irriterade skiten ur mig, inte så mycket p.g.a. hennes personlighet (eller ok, lite), utan snarare för att sådana som hon fick galet mycket medieutrymme. Jag förstod ju att hon bara var ute efter att provocera för att få uppmärksamhet och medieutrymme, men att hon möjligen kunde vara ett konstprojekt reflekterade jag aldrig över, vilket nog beror på att jag inte har mycket till övers för korkade bimbofigurer: De intresserar mig inte, och jag ids inte lägga ned tid och energi på att fundera över vilka de är, vad fan de gör och framförallt varför. Så därför tycker jag att det nog är mer skrämmande att det finns folk som frivilligt lägger ned tid och energi på att läsa bloggar som Hannas och bli provocerade. Att de aktivt läser vad sådana som hon gör och inte gör. Varför gör man så? Är inte det ett jävla slöseri med tid och energi? Eller finns det ett stort underhållningsvärde i skandalbloggare? Jag har ingen aning, tell me.

Hanna vill att hennes projekt ska få folk att reflektera, och det hoppas jag folk gör, på riktigt. Nu var jag kanske inte riktigt Hannas tilltänkta målgrupp, då jag sedan tidigare undvikit skandalbloggare och andra lösa typer efter bästa förmåga, men ni som gör det... tänk. Vad gör ni egentligen med er tid?

Lycka till nu Hanna. Hatten av för dig.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar