Vi är fortfarande grottmänniskor.

Jag har en känsla av att vi vill komplicera allting i hela världen. Är det för enkelt så är det troligen inte sant, tänker vi. Men oftast är allt mycket enklare än vad vi vill tro.

Det är det som är så krångligt med att vara människa. Vi vill så gärna se oss själva som lite intelligentare och mer intellektuella än djuren, en slags sofistikerad varelse som lämnade grottorna för längesedan (ca 12 000 år sedan). Jag menar, vi har ett väl utvecklat språk, vi uppfann ett skriftligt språk, vi kan dela idéer och tankar med varandra, vi kan t.o.m. sprida dessa vidare till andra. Vi kan föra abstrakta diskussioner, och det kan inte djuren (även om det finns teorier om att valar kan göra något snarlikt).

Egentligen är vi primitivare än så. Vårt omedvetna är fortfarande MYCKET starkare än vårt medvetna, och det är vår "reptilhjärna" som styr nästan allt vi gör. Vi tror t.ex. att vi är rationella när vi handlar mat, men så är det alltså inte. Det är nog extremt få beslut vi står 100% rationella inför.

Jag tror vi skulle vinna extremt mycket på att gå mer på intuition och känsla, och slänga logiken överbord vid de flesta tillfällen. Våga lita på den omedelbara magkänslan, som vi så gärna rationaliserar bort (jag menar, vi har ju ändå en tänkande hjärna, lika bra att nyttja den och väga för- och nackdelar mot varandra). Känns det rätt, så är det rätt. Jag har nog aldrig varit med om i hela mitt liv om att ett beslut som kändes rätt senare visade sig vara fel. Aldrig. Däremot har det nästan alltid blivit fel när jag valt att gå efter förnuft snarare än känsla. Ändå så anses förnuft som något mycket finare, och känsla som något primitivt och fult, något att håna. På 1700-talet idealiserades förnuft, i början av 1800-talet känsla och idag lever vi i en paradox: Det talas så fint om att man ska gå på känsla och leva i nuet, men de som gör det hånas istället. Oklart varför. Romantik anses som larvigt, samtidigt som vi gottar oss i låtar och böcker om kärlek, lite sådär skämmigt i smyg. Förnuft och kyla premieras, känsla och värme inte. Vi är tänkande varelser, som står över våra primitiva instinkter. Vi är bättre än allt sånt.

Men:

Vem försöker vi lura, egentligen?
Vi är fortfarande grottmänniskor i många avseenden. Och det är inget fel med det.
Det är först när vi accepterar att vi är slavar under vårt omedvetna (dvs, det primitiva) som vi kan bli lyckliga, anser jag.