Nattrant.

"Platonsk kärlek (eller platonisk kärlek) är enligt den antike filosofen Platon den högsta formen av kärlek. Denna kärlek befinner sig på ett rent idémässigt plan. Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken. I fulländad form skulle denna kärlek utvecklas från att vara kärlek till en individ till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden."

Och det är så jag väljer att inleda detta inlägg. Med något vackert, som jag tror på.
För resten av inlägget är inte lika vackert. Men kanske ändå relevant med inledningen.



Det finns de som bara ska ha och ska ha. De har fått lära sig att de kan bli precis vad de vill, att världen ligger för deras fötter.
Och det är helt sant, de kan bli precis vad de vill.
Det har bara glömt bort en väldigt viktig detalj.

Nämligen att de måste ge för att kunna få.

Förstår ni mindfucket som uppstår hos individer som dessa?
De är så vana vid att bli serverade utan motprestationer.
De klarar därmed inte av kärleksrelationer, eller andra nära relationer för den delen.
De ska bara ha och ha, och känner sig gravt utnyttjade (på sin stolthet) när de inser att de även måste ge av sig själva.
Vara lite generösa med sig själva.
Vara generösa med sin kärlek, uppmärksamhet och tid.
Men nej, de ska ha och ha. Andras kärlek, andras uppmärksamhet, andras tid.

Sedan har de mage att klaga på att "ingen vill ha mig, åh buhu, tyck synd om mig, jag kommer alltid vara forever alone, varför vill ingen haaaaaa mig".
Vad kan det bero på, tror ni?
Jo, att ni är själviska och icke-generösa med er själva och era känslor. Vägrar ge någonting utav er själva.
Det är därför folk lämnar er, eftersom de faktiskt inte orkar mer. Ni har sugit ur all energi ur dessa.

Skaffa självinsikt för fan.