Krossa kvinnoförtrycket med billiga hyresrätter.

Veckans ämne i min bloggutmaning är som sagt bostadsmarknaden. Just denna fråga funderar jag väldigt ofta på, och nuförtiden mestadels ur ett feministiskt perspektiv. Det är knappast en hemlighet för någon att vi lever med en allvarlig bostadsbrist i Sverige: hyresrätter säljs ut till privata aktörer, hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, vanligaste kötiden till en lägenhet i Stockholm var år 2013 6-8 år och de stora vinnarna är de med mycket stålar på banken som kan köpa lägenheter och hyra ut dem dyrt. Det är alltså uppenbart för vem som helst att rätten till en egen bostad har blivit en klassfråga, och detta är inget som ska diskuteras eller ifrågasättas ytterligare.

Men mer sällan pratar vi om bostadskrisen ur ett feministiskt perspektiv, hur det specifikt drabbar kvinnor. Så låt oss nu göra det.

Att kvinnor generellt tjänar sämre än män och oftare har otrygga anställningar är också en allmän sanning som det går att googla fram statistik på (de som kräver statistik på allt brukar sällan bry sig om statistik när de får den under näsan på sig, but anyways, varsågoda, www.google.se är adressen alltså). Kombinera detta med en havererad bostadsmarknad och vi kan föreställa oss följande troliga scenario:

Stina och Daniel är sambos. Stina är timanställd inom äldreomsorgen och har fortfarande inte fått ett fast jobb, vilket är väldigt frustrerande av förklarliga skäl. Daniel är fast anställd inom industrin och tjänar ungefär 5 000 kr mer i månaden än Stina. När Stina och Daniel träffades så hoppade hon runt på andrahandskontrakt, då ingen hyresvärd ville ha henne som hyresgäst, eftersom hon inte kunde bevisa att hon hade en inkomst om 6 månader. Daniel å sin sida fick en lägenhet efter några år i bostadskön. Han blev omedelbart godkänd som hyresgäst, vilket i mångt och mycket berodde på att han hade en fast tillsvidareanställning och en rätt bra inkomst. De blev kära och Daniel bad henne flytta in, han hade ju ändå en tvåa och de ville ju bo ihop.

Stina tycker efter ett tag att det är väldigt jobbigt att leva med Daniel. Han tar inte sitt ansvar för hushållsarbetet, och när hon påpekar det så menar han att hon är en pedant som ”får väl städa om det nu är så jävla jobbigt med lite grejer som ligger framme”. Stina biter ihop och säger inte till något mer, inte lika ofta i alla fall. Hon känner ofta att relationen är ojämlik och orättvis, men får hela tiden höra att hon är tjatig, gnatig och gnällig, och när hon ilsknar till så är hon hysterisk. Till slut orkar hon inte mer. Hon vet inte längre om hon är så kär i honom, troligen inte när hon tänker efter. Hon vill inte leva såhär. Hon kan inte leva såhär.

Men hon kan inte flytta. Vart ska hon ta vägen i så fall? Hon har inget sparkapital, hon har ingen fast anställning, hennes lön är inget vidare. Helt plötsligt blev allting väldigt, väldigt jobbigt. Hennes frihet har låsts in i hans lägenhet.

Jag tog nu ändå ett rätt ”snällt” scenario, med ”bara” en kvinna som tröttnat på att bli förminskad och allmänt förtryckt och slutat vara kär i mannen och nu vill slippa dela lägenhet och liv med honom. Tänk er då en kvinna som lever i en misshandelsrelation. Som lever i ren livsfara. Då har bostadspolitiken helt plötsligt blivit en fråga om säkerhet.

Men självklart ska vi inte endast tänka säkerhet. Vi måste såklart tänka även rättighet och frihet. Frihet att som kvinna kunna välja vem en vill bo med. Rätten till en egen bostad.

Vad göra?

Bostadspolitiken måste korrigera två saker typ nu (NU!!!!!!):

1.       Bygg fler billiga hyresrätter. Över hela landet. Of course. Inget snack om saken. Det är inte meningen att bara de med kapital på banken ska få en egen bostad.

2.       Göra det möjligt för de som inte har fast jobb att få en bostad. De som tillhör prekariatet (oftast kvinnor, ungdomar och rasifierade) hoppar runt på olika timanställningar, projektanställningar, vikariat och andra otrygga anlitandeformer (sen så ska vi självklart förpassa dessa otrygga anlitandeformer till undantagen och inte regeln, men det är ett annat kapitel som kommer sen).

Vi krossar inte bara klassamhället, vi krossar även i förlängningen patriarkatet om kvinnor inte är beroende av män för att ha någonstans att bo. Och vi krossar antagligen mer än så.

Krossa allt med billiga hyresrätter.

(obs: säger inte att billiga hyresrätter är enda sättet att krossa patriarkatet. Men det gör fan skillnad om en säger)