Den feministiska debatten.

Så var det dags för mitt första bidrag till min egen bloggutmaning. Föga förvånande så tar detta inlägg avstamp i torsdagens haveri ”Fittstim – min kamp” med efterföljande debatt i SVT Debatt (Schyman briljerade och nån oklar manlig transfob satt och öste ut sitt hat över trans*personer, that’s the sammanfattning av the debatt). Jag har i skrivande stund fått in flera fantastiska bidrag till denna utmaning, så det är med viss prestationsångest och klasskomplex och tillhörande bildningskomplex som jag skriver detta. Ohwell. Återkommer faktiskt till detta sen.

Detta inlägg kommer inte vara en recension av programmet och debatten (har redan skrivit om det på andra ställen, plus att det finns andra som redan skrivit bra texter om varför programmet sög). Jag kommer däremot plocka upp en detalj som jag speciellt hakade mig upp på, bland all transfobi, hen-förakt, hjärnforskning, dåligt formulerade frågor och annat trams som fick utrymme istället för viktiga frågor, typ lika lön och sexuellt våld.

Det hände först när de intervjuade undersköterskan Mira som pratade om att jobba inom vården, ett kvinnodominerat yrke med sämre löner än jämförliga mansdominerade yrken. Hon var den första arbetarkvinnan (och rasifierade kvinnan) som fick komma till tals i programmet: en kvinna som inte läst genusvetenskap, som inte hänger med feminister på sociala medier, som antagligen inte har tid att låna en bok eller två om feminism och genus på biblioteket. En rätt vanlig arbetarkvinna, som på frågan ”är du feminist?” inte kunde ge ett självklart svar. Andra gången var det i Debatt, när en annan kvinna, Moa, även hon undersköterska, sa att hon inte kände sig hemma i feminismen. Hon menade att programmet var bra för en, enligt henne, vanlig kvinna som var osäker kring om en är feminist eller inte.

Jag är själv från arbetarklassbakgrund, men ändå haft vissa privilegier i att jag är vit, hade stöttande föräldrar och därmed fick bra läshuvud. Men jag har å andra sidan inte tagit en enda akademisk poäng (är yrkesutbildad) och lider av vad jag kallar för bildningskomplex, som ibland, om jag inte är försiktig, får mig att bl.a. vilja hetsläsa istället för lustläsa litteratur. Många feminister jag känner är så fantastiskt smarta och skarpa att jag ibland undrar vad jag, lilla obildade jag, kan komma med (ingenting, känner jag oftast). Jag har aldrig varit med om att någon feminist sagt till mig eller någon annan ”denna diskussion är bara för de som läst högskolepoäng” eller ens antytt det, men å andra sidan upplever jag att den internfeministiska debatten idag är så skarp och bra på maktanalys att det är svårt att hänga med om en inte har förkunskaper.

Så på ett sätt kan jag förstå dessa arbetarkvinnor. Den feministiska rörelsen inkluderar i hög grad fortfarande arbetarkvinnor (bara idag, när jag var på torgtalsutbildning, så handlade nästan samtligas testtorgtal om frågor som angår främst arbetarkvinnor), MEN inkluderar numera även fler grupper, såsom rasifierade, trans*personer och folk med funktionsvarianter. Fler makter analyseras i samverkan, nya begrepp uppkommer, vokabulären utvecklas och helt plötsligt har vi en ny feministisk plattform, som många kan uppleva svårtillgänglig rent kunskapsmässigt. Att ha förkunskaper känns nog för många som en förutsättning för att få vara med, eller åtminstone förstå feminismen idag.

Men.

Sara Abdollahi skrev igår några tweets som jag särskilt fastnade för. Jag citerar:

”Gramsci hävdade att ’det bästa sättet att hålla nere ett folk är att inte utbilda dem’. Att vara utbildad betyder inte 160 poäng i Genus. Utan att ha läst texter för att kunna försvara sin rätt till existens.”

Detta tycker jag sammanfattar hur jag tänker och känner. Vi behöver en debatt, en ständigt utvecklande analys som inkluderar fler, men vi måste samtidigt även kunna inkludera de som inte läst statsvetenskap eller genusvetenskap, eller likt mig lånat shitloads med böcker på biblioteket. Alla måste få en chans att kunna försvara sin rätt till existens, men som t.ex. vanlig arbetarkvinna kan det vara svårt att få en chans att bli bildad om vi inte hjälper henne. Det känns inte rimligt och rättvist att kräva att dessa kvinnor ska läsa 10 böcker och följa 10 bloggar regelbundet för att förstå feminism, för de har antagligen inte den tiden. Vi måste kunna ta det som är kärnfullt från våra debatter och analyser och göra de lättillgängliga, så att även en vanlig arbetarkvinna ska kunna svara ”ja” på frågan ”är du feminist?” (förutsatt att hon är det vill säga). Många feminister är duktiga på detta, men vi kan såklart vi ännu bättre och ha detta i åtanke när vi försöker nå ut externfeministiskt, att strävar efter att vara lättillgängliga.

För det kan nog som arbetarkvinna, som inte studerat feminism, genus och statsvetenskap och inte upplever sig ha tiden eller ingången att göra det, kännas lättare att avfärda feminismen som akademisk och medelklass, eftersom det är den bilden som förmedlas genom medier, då mestadels vita medelklassfeminister från akademier får plats. Medierna har förstås ett enormt ansvar (som Lotta skrev om), men vi kan också göra något.

Det skulle vara intressant att höra era tankar kring detta.