Jag minns inte dagen när jag inte hatade mig själv.

Jag minns inte dagen när jag senast var utan ångest. Jag minns inte heller dagen när jag inte grät en enda gång.

Och jag minns inte dagen när jag inte tänkte något illasinnat om mig själv.

Minns jag dagen när jag tänkte ”du är bra som du är”? Nej.

Jag minns inte dagen när jag inte hatade mig själv.

Jag vet rent logiskt att dessa dagar har funnits, men jag minns inte dem. För sen kom de andra dagarna. Dagarna som smutsades ned med ångest och självförakt. Dagarna då jag brukade pappersnäsdukar lika flitigt som en influensasjuk fast av andra skäl än häftiga nysningar och snorflöden. Dagarna då jag skakade och frös till sömns, funderandes på om det är värt det.

Det tar liksom aldrig slut.

Självhatet. Självföraktet. Alltid vara klandervärd, aldrig kunna göra rätt. Alltid lite mindre värd, aldrig duglig nog. Och jag väntar ständigt på ögonblicket då jag ska avslöjas som den bluff jag är. För så jävla bra är jag inte. Framförallt är jag ett komplex av komplex.

Det är nog första gången som jag verkligen luftar ångesten såhär. Jag vet inte ens varför jag gör det, det är antagligen jättedumt. Kanske för att det jag gjort hittills inte funkat något vidare. Kanske för att jag inte längre orkar känna mig ensam. Kanske för att jag faktiskt inte orkar. Kanske för att om jag bloggar om detta så belastar jag ingen särskild. Jag vill inte spilla över min ångest på de jag älskar.

För om det är mänskligt att ha ångest så har jag aldrig känt mig mer som en människa än nu.