Välkommen till Dystopia.

För inte så längesedan så var jag på semester i ett land långt bort, alldeles själv. På andra dagen ville jag socialisera mig, och hamnade därför på en lugn, lite lagom nedgången bar inte långt från hotellet. Eftersom jag reste ensam så var jag vid det här laget lite svältfödd på en vanlig mänsklig konversation, så jag närmade mig en annan person som också verkade vara där själv. Vi sa hej och presenterade oss, och frågade det sedvanliga. Vart kommer du ifrån, reser du i sällskap, jobbar du eller så, vad ska du göra här. Vi klickade och jag tänkte, vilken tur jag har. Sen började vi prata om våra hemländer. Mitt sällskap berättade om sitt hemland, som lät allt annat än muntert.

”Vi har enorma problem med rasism” nämnde hen. ”Jag blir aldrig utsatt för det, eftersom jag ser ’rätt’ ut, men jag har vänner med annan hudfärg som konstant blir påminda på olika sätt om att de har just annan hudfärg. Folk kommer med konstiga kommentarer till dem, frågar om de kan språket ordentligt och sånt. Vad är det för jävla fråga egentligen? Men ja, det är ju såklart värre att de blir förföljda och misstänkliggjorda enbart för hur deras kroppar ser ut. En del blir till och med utsatta för våld enbart på grund av deras utseenden. Det värsta är att hela landet låtsas som att dessa problem inte existerar, att rasism inte förekommer.”

Vad är detta för land, tänkte jag. Det låter ju bara sjukt.

”Jo, jag vet. Det är många som inte är välkomna till vårt land enbart på grund av deras utseenden och ursprung. När de vill leva hos oss så skickar de en ansökan som garanterat avslås, med motiveringen att… alltså, jag förstår ärligt talat inte motiveringarna. Varför kan inte alla vara välkomna? En del tvingas åka tillbaka till sina hemländer och skjuts ihjäl eller sätts i fängelse, enbart för att de sätter sig upp mot makten. En del stannar kvar och gömmer sig, men har då såklart inte rätt till typ sjukvård och sånt. Fråga mig inte varför.”

Illamåendet. Men sånt har vi inte problem med i mitt land.

”Och då har jag inte ens nämnt förtrycket mot kvinnorna i mitt land. Av någon anledning tycker folk att det är rimligt att kvinnorna får lägre inkomster än männen. Det är svårt att få en bra förklaring på varför det är så, men jag brukar höra motiveringar som ’kvinnorna får skylla sig själva’ och ’det bara är så’. Jag tror att det är så enkelt som att kvinnorna anses vara mindre värda än männen. Kvinnor misstros endast för att de är kvinnor, speciellt när det kommer till sexuellt våld. Kvinnor våldtas i hög grad och blir sen misstrodda av, tja, alla egentligen. Högst oklart varför, men det är nog för att mitt hemland är så genomsyrat av kvinnohat. Kvinnojourerna är konstant överbelastade då våld i nära relationer är vanligt. Samtidigt som kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och vem vet var ens. Kvinnorna förväntas liksom vara hemma med barn och ta hand om hemmet, försöken att verkligen komma ut i arbetslivet motarbetas, samtidigt som männen antas vara dåliga pappor. Men det låtsas folk inte om, vi påstås ju vara jämställda.”

Hur är detta ens möjligt?

”Vet du har vi även har enorma problem med homofobi? Det faktum att samkönade par får gifta sig verkar inte räcka, det finns fortfarande de som inte vågar gå hand i hand på stan, eftersom de då blir utsatta för trakasserier och våld. Och de samkönade par som vill skaffa barn ihop blir konstant motarbetade på olika plan, för av någon anledning så anses de vara sämre föräldrar än olikkönade par. Usch, jag blir så arg bara jag tänker på det.”

Jag blir också arg.

”Och vi har problem med att en del kvinnor kallas för ’han’, fastän de är kvinnor. Och även det omvända förstås, att det finns män som kallas för ’hon’. Och så finns det personer av ett tredje kön som konstant blir hackade på och aldrig blir rätt benämnda. Det är så himla konstigt egentligen. Hur svårt ska det vara att benämna någon med rätt pronomen? Fast det är nog inte det värsta, det värsta är att dessa personer förföljs och blir utsatta för våld, bara för att de råkar vara födda med en kropp de inte känner sig hemma i. Men ja, att de inte blir rätt benämnda och sen blir utsatta för våld hänger ju ihop.”

Usch. Tur att vi inte har problem med sånt i mitt land.

”Vi har många sjuka som kastas ut ur gemenskapen och förväntas jobba. Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker det är konstigt att sjuka personer ska jobba. Är det inte meningen att vi friska tillsammans ska hjälpa dem? Men ja, det kanske bara är jag. Och sen har vi en väldigt hög arbetslöshet, men istället för att hjälpa de arbetslösa, så sparkar vi på dem lite till. Alltså, jag blir förbannad när jag tänker på det. Vi gör de arbetslösa till slavar, ja, slavar, för inte får de någon lön. De blir några slags livegna, med myndighetsbojor runt sina vrister. Ja, vi hade ju livegna för längesen, men de verkar göra comeback nu.”

Detta är ju bara sjukt.

”Nej, i vårt hemland är inte alla lika mycket värda, även om vi lever i en slags kollektiv överenskommelse om att vi visst lever i ett så bra land med bra mänskliga rättigheter och inte ska klaga.”

Nej, en ska väl inte klaga.

”Ja, jag förstår om du inte vill hälsa på mig på grund av det jag berättat, men det hade varit roligt, tycker jag. Sverige är ganska ok för det mesta ändå. Vi har ju i alla fall inte krig.”