Det offentliga rummet är på männens villkor.

Detta är mitt bidrag till veckans ämne i min bloggutmaning.

Nu i veckan stod jag på Brommaplans tunnelbaneperrong och väntade på tuben in mot stan. För att vara en helt vanlig vardagkväll så var det väldigt ödsligt på perrongen, det var bara jag där faktiskt. Jag stod ganska långt ut på perrongen, långt från utgången mot spärrarna och gick runt i cirklar av uttråkan och såg sen en man komma ut på perrongen, gåendes mot mitt håll. Bara jag och han på hela perrongen. Och den första tanke som slår mig är "åhnej, kom INTE fram och prata med mig nu".

Det gjorde han inte. Jag blev lämnad ifred.

Men det faktum att jag ens tänkte så är ju rätt symptomatiskt för något.

Jag är 24 år gammal, och under alla dessa år, sen i synnerhet senare tonåren, har ganska många män hunnit närmat sig ute i offentligheten, så många gånger att jag inte känner mig trygg. Jag har inte känt mig trygg på rätt många år nu, och det har definitivt eskalerat sen jag flyttade till Stockholm som 19-åring. Det är män som busvisslar, det är män som ropar s.k. komplimanger efter en, det är män i bilar och lastbilar som tutar efter en, det är män som börjar prata med en på bussen på väg till jobbet, det är män som likt en själv är på väg hem efter en utekväll och börjar prata med en på tunnelbanan och försöker övertala en att följa med dem hem, det är män som mitt på ljusan dan börjar överösa en med komplimanger på tunnelbanan och fråga om en ska kliva av tåget med dem och följa med dem hem, det är män som ser ens feminist-pins och börjar trakassera en med "frågor". Bland mycket annat.

Alla dessa exempel är autentiska. Alla har varit män. Och jag är långt ifrån ensam.

Jag känner nog inte en enda kvinna (eller någon som passerar som kvinna) som inte blivit trakasserad ute i offentligheten enbart för att hon är kvinna. Kolla in @vardagssexismen på Twitter, så ser ni att detta är extremt vanligt.

För män har fått lära sig att det offentliga rummet är till för dem. Kom igen, ta för er, ta plats. Alla kvinnor ni ser är till för er, ser ni nån tjej ni gillar så gå fram och säg hej. Skit i det faktum att kvinnor är underordnade män och känner sig extra utsatta och otrygga. Klart kvinnor vill ha mäns uppmärksamhet, ni gör ju oss kvinnor en TJÄNST när ni bekräftar vårt existensberättigande. Fan, snygg du är bruden, vafan, gå inte, jävla otacksamma brudjävel. JAG HAR RÄTT TILL DIG.

Det privata rummet, vårt hem, är ett andrum från detta. Hemma kan vi vara oss själva, vara ifred, slippa Den Manliga Blicken. För så fort vi går ut genom dörren så förändras allt, i synnerhet om vi klätt upp oss och gjort oss fina. Vi räknar iskallt med kommentarer, med män som ska bekräfta oss. Med män som helt saknar insikt om sin position och sitt privilegium. Med män överlag. Män som inte trakasserar okända kvinnor är också jobbiga, enbart deras uppenbarelse triggar igång oro och ångest.

Så snälla män, sluta gå fram till okända kvinnor på stan. Håll alltid ett visst avstånd, gå inte för nära. Fatta att ni är överordnade kvinnor och att enbart er existens kan vara triggande. Er "rätt" att få flirta med okända kvinnor är inte ens i närheten lika berättigad som kvinnors rätt att få känna sig trygga. Jag vet, det känns säkert skitrövigt för dig som snäll man att beblandas med trakasserande as, men vafan, hjälp till att förändra dessa strukturer istället för att sura. Säg ifrån när polare envisas med att gå fram till okända kvinnor, uppmuntra aldrig detta beteende.