Jag minns inte dagen när jag senast var utan ångest. Jag minns inte heller dagen när jag inte grät en enda gång.
Och jag minns inte dagen när jag inte tänkte något
illasinnat om mig själv.
Minns jag dagen när jag tänkte ”du är bra som du är”? Nej.
Jag minns inte dagen när jag inte hatade mig själv.
Jag vet rent logiskt att dessa dagar har funnits, men jag
minns inte dem. För sen kom de andra dagarna. Dagarna som smutsades ned med
ångest och självförakt. Dagarna då jag brukade pappersnäsdukar lika flitigt som
en influensasjuk fast av andra skäl än häftiga nysningar och snorflöden. Dagarna
då jag skakade och frös till sömns, funderandes på om det är värt det.
Det tar liksom aldrig slut.
Självhatet. Självföraktet. Alltid vara klandervärd, aldrig
kunna göra rätt. Alltid lite mindre värd, aldrig duglig nog. Och jag väntar
ständigt på ögonblicket då jag ska avslöjas som den bluff jag är. För så jävla
bra är jag inte. Framförallt är jag ett komplex av komplex.
Det är nog första gången som jag verkligen luftar ångesten
såhär. Jag vet inte ens varför jag gör det, det är antagligen jättedumt. Kanske
för att det jag gjort hittills inte funkat något vidare. Kanske för att jag
inte längre orkar känna mig ensam. Kanske för att jag faktiskt inte orkar. Kanske för att om jag bloggar om detta så belastar jag ingen särskild. Jag vill inte spilla över min ångest på de jag älskar.
För om det är mänskligt att ha ångest så har jag aldrig känt
mig mer som en människa än nu.
<3
SvaraRaderaJag förstår hur du känner! Inte för att jag vaknar upp med det varje dag men känslan av att inte duga till och alltid behöva skämmas för sig själv och vad en är tror jag finns hos många. Jag tycker inte om att alltid skylla ifrån mig på systemet men i den bästa av världar skulle sådant här inte finnas i lika stor utsträckning. <3
SvaraRaderaHur mänskligt som helst med ångest. Och nej det är inte jättedumt att lufta det så här. Det är inte ens det minsta dumt.
SvaraRaderaKan du prata bättre med någon utomstående? Söka dig till vården? Vet inget om din situation men förstår din ovilja att "spilla över". Personer i ens närhet brukar dock klara mer än en tror. Många kramar.
Livet är smärta. Vänj dig. Buddhisterna kallar det för Dukkha.
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/Dukkha