För inte så längesedan var jag på en partipolitisk internutbildning, där vi deltagare fick lära oss hur medverkan i medier funkar, ungefär. Hur vi syns och hur vi bör synas. Ungefär så. En av många grejer vi fick lära oss, och som dessutom upprepades otaliga gånger, var "lev som du lär".
Jag har funderat mycket på det här med "lev som du lär" sedan dess, för även om jag förstår grejen, dvs att du inte ska hyckla, så ser jag några problem med devisen "lev som du lär".
För det första: det är sjukt svårt att leva som en lär. Speciellt om en är övertygad feminist, antirasist och för QTBH-personers rättigheter. Jag stöter nästan jämt på politiska jämlikar som säger saker som är sexistiska, rasistiska, homofobiska och/eller transfobiska etc. Jag själv säger sådana saker ibland när jag inte tänker efter ordentligt. Och även om det såklart inte är ok att säga sådana saker, så får en vara ödmjuk inför att det är sjukt svårt att leva som en lär, när vi har strukturer som hela tiden uppmanar förtryckare att aktivt förtrycka.
För det andra: Skillnaden mellan hycklare och de som av misstag säger sexistiska/rasistiska/homofobiska/transfobiska/funkofobiska/klassföraktande saker, är att de förstnämnda är högst medvetna om att de är motsägelsefulla hypokriter, medan den senare gruppen är inte medvetna (ännu) på samma sätt (även om de borde). Så då är det upp till oss som ser någon säga dessa saker att säga till och säga ifrån, och om det är en fellow kamrat så är vi kamratliga (ej samma sak om god ton™). Och, framförallt, var inte för hård mot dig själv när du får kritik över något ogenomtänkt du sagt eller gjort. Ta åt dig och tänk att du lärt något till framtiden.
Det ÄR inte kul att få höra att det en gjorde var t.ex. cissexistiskt, men så är det och nu vet du ju bättre, right? Det är faktiskt din förbannade skyldighet att ta åt dig kritik. Ingen kräver att du ska vara perfekt (vad fan det nu innebär), men kravet på att du ska lyssna, ta åt dig och åtminstone FÖRSÖKA kommer aldrig försvinna. För det är inte så att du kan kalla dig feminist och sen vara helt oemottaglig för kritik rörande ditt agerande eftersom du nu är feminist (många som tror att det funkar så!?).
Jag tycker det faktum att många "hycklar" är ett bevis för hur starka de förtryckande strukturerna är, snarare än "bevis" för att feminister EGENTLIGEN är sexister, antirasister EGENTLIGEN är rasister och klasskämpar EGENTLIGEN är klassföraktare. Sen kan en alltid problematisera detta faktum med att en "är" feminist, vad betyder det att en "är" feminist? Men det är ett annat, mer filosofiskt kapitel som kanske följs upp sen.
Så jag skulle nog säga "lev som du lär, även om det är skitsvårt, men var inte för hård mot dig själv och ta åt dig kritik för fasen". Eller nåt sånt.
Hur tänker ni kring detta?
När en jämför länder som är mindre rasistiska än Sverige, t.ex. USA, så är det utmärkande att medelklass-WASPs inte hymlar med att de är rasister. Alltså, de *vet* att de är rasister, de försöker inte framställa sig själva som fina eller toleranta. Men de vet också att de inte *borde* vara rasister. Därför tänker de efter en och två gånger när det verkligen gäller: när någon ska ha arbete, lägenhet osv. Håller på formalia. Behandlar alla med respekt. Detta är vad vi behöver för ett mindre sexistiskt/homofobt samhälle: erkänna att vi är sexister och homofober. Sedan kämpa emot det när det verkligen är viktigt.
SvaraRaderaDet här har jag också tänkt på så många gånger i "ap-gruppen" framförallt, folk som uttrycker sig ex cissexistiskt, får kritik för det och reagerar med försvar "ska man inte våga posta nåt alls för att man är rädd att man sårar nån"? Och jag tror precis som du att nyckeln är att våga ta emot kritik, lyssna på vad folk säger och ta det till sig, inte se det som ett misslyckande eller totalsågning av ens åsikter utan en möjlighet att lära sig mer. Bra skrivet!
SvaraRadera"Jag tycker det faktum att många "hycklar" är ett bevis för hur starka de förtryckande strukturerna är, snarare än "bevis" för att feminister EGENTLIGEN är sexister etc" - exakt så!
SvaraRadera