Jag minns när jag var 17 år, och i ett förhållande med någon jag var dödligt kär i, den första jag var dödligt kär i t.o.m. Jag mådde så dåligt. Det var inget nytt att jag mådde dåligt i mitt liv, men detta var första gången jag mådde dåligt i ett förhållande. Jag var ju så lyckligt kär, varför mådde jag ändå så dåligt? Jag förstod inte varför då, eftersom jag inte visste någonting. Detta förhållande var en första gång för väldigt mycket. Det var inte första gången jag hade sex med någon, eller var tillsammans med någon, men det var ändå första gången för mycket.
Jag minns så väl att jag försökte beskriva mitt mående för min pojkvän. Att det kändes som att det bodde ett monster i mig, som tog över mig och fick mig att tappa kontrollen. Jag tror inte jag någonsin beskrivit det bättre. Det är som ett monster, som tar kontrollen över mig, som får mig att känna och göra och säga saker jag absolut inte vill, men det händer ändå. Monstret kommer fram när jag mår dåligt, och den tar nästan alltid över. Jag kan inte kontrollera någonting. Jag kan inte göra någonting. Min BPD är ett monster som äter upp mig från insidan, som lever på min ångest. Jag är helt jävla maktlös och andra kallar mig ändå för manipulativ.
Hur är det att vara manipulativ att slåss mot något en inte kan vinna över? Hur är det är att vara manipulativ att ha något inom en som får en att vilja dö? Hur är jag manipulativ när jag inte ens vet hur en är manipulativ?
Kan ni, som kallat mig för manipulativ genom åren, svara på det?
Hur är det att vara manipulativ att slåss mot något en inte kan vinna över? Hur är det är att vara manipulativ att ha något inom en som får en att vilja dö? Hur är jag manipulativ när jag inte ens vet hur en är manipulativ?
Kan ni, som kallat mig för manipulativ genom åren, svara på det?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar