Om kärleken.

Igår följde jag med som moraliskt, socialt och fysiskt underlättande stöd till en vän som skulle shoppa på IKEA. När vi satt och väntade på IKEA-bussen in till stan så kom vi in på ett ämne som aldrig kan bli uttjatat och omodernt, fastän vi pratar så mycket om det: Kärleken. Hon tyckte det var lite tråkigt att hon aldrig träffade någon som det funkade med, och det kan jag själv känna igen mig i. Så många grodor som man ramlat över... man trodde att man hade någonting, och så blev det bara fel.
Det finns nog inget annat ämne som det finns så många teorier, tankar och åsikter om som kärleken. Lika enkel som den är komplicerad, lika naturlig som gudalik, lika konkret som abstrakt. När det kommer till kärleken finns det nog egentligen inget rätt eller fel.

Jag tror på kärleken och dess läkande kraft, men jag vet inte om det finns något som heter Den Rätta (det känns lika hopplöst som att försöka vinna på Lotto). Jag tror inte heller på ödet och att våra liv är förutbestämda. Jag tror inte på en högre makt, jag är ateist. Jag tror på den fria viljan, att vi formar våra egna liv och att allt egentligen handlar om timing: Rätt tid, rätt plats. Jag lägger inte mitt liv i andras händer. Som ni kanske märker så ger denna livsfilosofi upphov till en ganska krass och "oromantisk" syn på kärleken. Låt vara så, även om jag inte anser att enbart Ödet kan ge upphov till romantik. Jag tror inte på att ödet kommer föra mig till Den Rätta, eller att ödet t.o.m. bestämt att jag ska vara singel resten av livet. Om jag vill träffa någon så ser jag till att vara aktiv: inte jaga kanske, men vara aktiv. Träffar man mycket människor och pratar med mycket människor så önskar chanserna RADIKALT att man ska träffa någon som man tycker om, och som tycker om en tillbaka. Jag vill egentligen tro på ödet, att vi är halva människor som letar efter vår andra hälft eftersom det är så vackert, men jag kan inte. Jag vet rent vetenskapligt att vi tycker om de som liknar oss själva, och det är ju lite det som är grejen med själsfrände-teorin: Att själsfränder är två personer som är mycket lika, och är "meant to be". Jag tror inte på "meant to be", bara att man hittat nån som är mycket lik en själv, och som tänker likadant. Därmed inte sagt att mycket stark kärlek inte kan uppstå för den delen, och det är ju underbart. Det finns nog inget vackrare än två stycken som älskar varann innerligt, och som blir en och samma organism. Och få saker är så underbara som kärleksruset som går rakt upp i huvudet vid stark förälskelse. Jag är även en sån som gråter till lycklig som olycklig kärlek.

Jag har inte alltid varit såhär krass. När jag var yngre var jag en hopplös romantiker, med betoning på hopplös, och orealistisk. Man blir ju aningen mer cynisk med åren, eller åtminstone mer klar och rationell skulle jag säga. Förälskelse och romantik är verkligen ljuvligt, men gör en också väldigt blind. Man ser bara det man vill se. Man ser, och vill bara se det som är så underbart med personen. Kruxet är ju att om du ska ha en person, så måste du acceptera hela personen, inte bara de delar som du råkar gilla. Ingen människa är perfekt, inte ens de som verkar vara perfekta och underbara. Vi har alla en akilleshäl, en sida som kanske inte är så värst trevlig att komma i kontakt med. Men du kan inte välja bort den sidan från en person. Du vill, men det går inte. Det då måste göra då är att antingen acceptera hela personen, eller gå skilda vägar. Eller så kanske du har kraften att förändra en person.

Det sägs att stora kärlekar förändrar oss, oftast till det bättre men i (förhoppningsvis) sällsynta fall till det sämre. I Sex and the City säger Charlotte York att en stor kärlek skakar om dig ända till din inre kärna, och att du aldrig blir densamme igen. Platons syn på kärlek var att den högsta kärleken befinner sig på ett rent idémässigt plan, och inte fysiskt. "Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken. I fulländad form skulle denna kärlek utvecklas från att vara kärlek till en individ till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden."
Det ligger någonting i det där, absolut. Stark kärlek gör oss till bättre människor. Kärlek ska få de älskande att växa tillsammans. Lycklig som olycklig kärlek ger upphov till insikter. Vi lär oss alla något.

Detta blev en rätt osammanhängande text, men det är svårt att skriva ordentligt när ämnet är något så kraftfullt som Kärleken. Det finns trots allt miljontals låtar, dikter, böcker och filmer om kärleken. Vi kommer aldrig undan den, och tur är väl det. Jag vill inte vara utan den i alla fall.

"När deras natur nu var kluven rusade halvorna längtansfullt mot varandra, de slog armarna om varann, klamrade sig samman i sin längtan efter att bli ett och dog av hunger och allmän passivitet eftersom de inget ville företa sig utan varandra. Och när ena hälften dog, och den andra blev kvar började den kvarlämnade söka en annan hälft och omfamnade den, antingen det var hälften av en hel kvinna (det som vi nu kallas en kvinna), eller hälften av en hel man som han träffade på. Och på så sätt gick de under. [...]

Så det är säkert från denna avlägsna tid som den inbördes Kärleken är medfödd hos människorna, den är en sammanförare av den gamla naturen, vill göra ett av två och försöker hela människan natur.
Var och en av oss är alltså en halvmänniska, kluven som plattfiskarna, två av en, ständigt sökande sin andra hälft."
- Utdrag ur "Gästabudet" av Platon.