Jag brukar ofta läsa
Fannys briljanta inlägg om hur
patriarkatet yttrar sig i företrädesvis heteromonogama relationer. Hon har
skrivit
många inlägg som är mitt i prick om ämnet och alla borde läsa dem, i
synnerhet män. Idag postade hon ett inlägg om
Män Som Ska Lösa Problem Rörande Känslor, som ni bör läsa: Dels för att det är skitbra, dels för att ni ska förstå vad jag spinner vidare på.
Jag tände till direkt, vilket lite grann förvånade mig då jag tidigare
läst så många träffsäkra inlägg kring ämnet och hummat och nickat igenkännande.
Så varför blev jag så uppeldad av just detta inlägg? Det är lite oklart. Men
jag tror att det beror på att detta är något jag stött på så många gånger, hos
enbart män. Nästan alla män jag träffat har varit sådana, men i princip inga
kvinnor. Det kan inte vara en dum slump att det är såhär, det är mer djupt
rotat än vad vi kanske vill tro. Män (nu generaliserar jag big time,
lev med det) vill som sagt alltid lösa problem. De vill veta varför en gråter, så att
de kan lösa det så att personen slutar gråta. Vad de kanske inte alltid fattar
är att ibland kan du inte lösa något, eftersom det inte finns något att lösa.
För att kunna lösa något så måste det finnas ett problem.
Ett konkret exempel på ett problem som kan påverka en
känslomässigt och som går att lösa är att en kanske planerat något inför
helgen, och sen dyker något oväntat upp och ställer till det och riskerar att
förstöra planerna. Det kan bli körigt och få en att bli stressad och må dåligt
och kanske uppgiven då en inte vet vad en ska göra. Du kanske klagar om detta
för din partner. Hen lyssnar och hjälper dig att finna en lösning på problemet,
genom att t.ex. ta hand om det oväntade som dök upp, vad vet jag. Detta är
alltså ett problem som KAN lösas. Men ibland dyker det upp problem som INTE kan
lösas, och där misslyckas många män med att hantera situationen. Det beror i
mångt och mycket på att de försöker lösa ett problem som inte finns.
Fanny skriver om ”känslomässiga
problem”, men jag ställer mig tveksam till det. Är alla känslomässiga problem
just problem? Att må dåligt är ju
ingen hit och inget någon nog vill göra, men är det just ett problem? Jag
tvivlar på det. För hade det varit ett problem så hade det kunnat lösas rent
konkret, men det kan inte det. Jag skulle snarare kalla det depp, melt-downs,
ångest och annat som syftar till att det är en sinnesstämning snarare än ett
problem. Det är inte ett problem i sig att må dåligt utan ett rationellt skäl
(mår en dåligt en längre tid så är det dock dags att uppsöka vård, av
förklarliga skäl), men vi vill ju så gärna göra det till ett problem som ska
lösas™, när det inte ens finns något att lösa (det är jobbigt att må dåligt och det är jobbigt med kära som mår dåligt). Det är därför kvinnor brukar vara
bättre på att hantera andras känslostormar: vi vet att det inte är ett problem
i sig att vår vän mår dåligt, i det avseende att det inte är ett problem som ska lösas™. Vi ser vår vän gråta, frågar ”men hur är det med dig?”,
håller om, kramar hårt och väntar på ett svar som kanske inte ens kommer. Vi
låter vår vän gråta ut, tala fritt, prata om det, vare sig det är om något som
kan lösas eller ej, Vi öppnar våra famnar, låter vår vän känna sig trygg i
vetskapen att vi finns där, alltid finns där. Först när vår vän säger ”vad ska jag göra?” så
försöker vi hitta en lösning, men inte förr. För vi vet att allt inte går att
lösa, och det är ingen idé att försöka finna en lösning när någon är i upplösningstillstånd.
Och detta verkar många män känna sig maktlösa inför, att de
inte kan lösa något med en strategisk plan, utan att de istället måste öppna sina
famnar och låta tårar väta ner deras axlar. De får sen barnsben lära sig att
lägga upp strategiska planer för att lyckas med det ena och det andra, men de
får så sällan verktyg för att hantera andras känslor (och ofta sina egna, tyvärr), något som kvinnor
istället får lära sig tidigt tidigt, vad de ska göra när de ser någon som är ledsen. Jag kan
inte komma på en enda gång när jag varit ledsen och inte haft en eller flera
kvinnor som omedelbart kommit till min undsättning för att trösta mig. Andelen män
har gjort samma sak är försvinnande få (de kanske vågar sig fram efter en
stund, väldigt försiktigt). Detta beror inte på att
männen av naturen är empatistörda, utan att de sällan ges samma möjlighet att hantera relationer och
känslor som kvinnor. Resultatet blir att de försöker hantera situationen på det sätt de lärt sig: genom att lösa problem. Problem som inte ens finns. Och sen skylla på kvinnan när "problemet" inte gick att lösa. När allt
en vill ha är en kram och höra att de älskar en som en är.
Så lite begärt, så
svårt att få.
Så snälla män, jag ber er.
Sluta upp med att ”lösa problem”.
Håll istället käften och ge mig en kram.
