Varför komplimanger förstör.

Det var från Lady Dahmer som jag första gången stötte på tanken om att inte ge komplimanger till sina barn. Först tyckte jag att idén var märklig, ska inte man bekräfta sina barn? Men när jag läste hennes argument och tankar kring detta, så framstod det som så självklart: Barn mår inte i längden bra av komplimanger. Man ska bekräfta deras person, inte utseende och prestation. Jag tänker inte upprepa alla hennes argument, ni får läsa dem själva. Jag tänkte mest berätta om varför jag tycker likadant.

Komplimanger har genom hela mitt liv varit mitt livselixir. Jag kände mig väldigt sällan uppskattad för den jag var, utan fick bara bekräftelse när jag presterade. Så jag presterade. Jag var bäst i klassen, så småningom ett MVG-barn. Jag fick rå-ångest om jag "bara" fick ett VG - det betydde ju att jag inte dög! För jag hade aldrig känt att jag dög som jag var. Nog för att jag var skitjobbig som barn, men lite kärlek och omtanke hade ju inte direkt skadat. Då hade jag kanske inte känt samma självhat som jag gjorde som barn och tonåring, och som vuxen för den delen. Mitt självförtroende boostades av alla komplimanger (smart, begåvad, intelligent, duktig, bildad, fantasirik, you name it), men självkänslan var bottenlåg. Jag minns att vi i lågstadiet arbetade med en bok som hette "Jag duger". Jag hatade den boken, för jag kände aldrig att jag dög. Aldrig. För det var så svårt att få kompisar och ingen förstod mig och jag förstod ingen. Det var många kärlekslösa år i skolan. Klasskamraterna avundades mitt intellekt, jag avundades deras vänskap.

Så småningom började jag intressera mig för mitt utseende, och då blev bekräftelse som en drog. För fick jag inte komplimanger och uppmärksamhet så dog jag lite på insidan. Så såg min tonårstid ut, och det var först när jag var kanske 20 som jag sakta men säkert slutade bry mig om vad andra tyckte om mitt utseende, och jag slutade bry mig helt om det relativt nyligen, något år sen kanske. "Men du sminkar ju dig och klär dig astufft och snyggt fortfarande?" kanske någon som känner mig skulle säga. Och ja, det är helt sant. Jag sminkar mig, jag gillar att styla mig på olika sätt och jag varierar frisyren. Men jag gör det numera utan en endaste tanke på vad andra ska tycka (läs: "kommer de gilla hur jag ser ut?"). Jag ser ut som jag gör för min skull, efter vad jag gillar. Detta hade varit otänkbart i tonåren. Jag ser inte ut som jag gör för att få komplimanger, vilket många antagligen inte tror på. Men, inte mitt problem. :) Vill jag vara "ful", dvs osminkad, med trista kläder och ostylat hår, då jävlar är jag "ful", oavsett vad andra tycker. Oavsett vad killen jag är kär i tycker. Andras åsikter är inte viktiga. Jag önskar att jag hade resonerat likadant under mina bekräftelsehoriga tonår. Eller att någon hade slagit mig hårt i ansiktet och berättat hur idiotiskt mitt tankesätt var.

Idag mår jag rätt bra, och känner inte samma självhat längre. Jag har sakta men säkert insett att jag duger som jag är, vare sig jag får komplimanger eller ej. Men det har inte varit lätt ska sägas. Likt Lady Dahmer har jag mer och mer slutat att komplimera vänner och bekanta, i synnerhet deras utseenden, och jag blir irriterad när andra komplimerar mitt utseende. För det är en så onödig sak att komplimera. Folk ska få kärlek och bekräftelse för den dem är, inte för hur de ser ut, eller presterar för den delen.

För inte fan kommer det ut något bra i komplimanger.

Jag var dock cool som 20-åring.