Att läsa det blogginlägget var för mig en bekräftelse på att jag hela tiden haft rätt. Att jag INTE är en demoraliserande bråkstake som bara vill sprida negativ energi, utan en person som har ett stort engagemang och stor passion och som känner starkt för rättvisa och moral.
Jag är en person som ofta blir arg, och jag kallar skämtsamt mig själv för den sicilianska morsan Mama Lisa (vilket är rätt populärt bland killpolare). Men jag har inte sett min ilska som en beteendestörning av något slag (vilket många verkar göra. Varför? Kommentera gärna), utan som ett uttryck för min kärlek och rättskaffenhet. Jag blir arg på vänner om de gjort något fel, eftersom jag bryr mig. Jag blir arg på störande detaljer i arbetet, eftersom jag bryr mig. Min värsta mardröm är att bli apatisk (har varit sådan, vill aldrig återgå dit), att sluta bry mig. För likväl som jag kan bli redigt förbannad, så kan jag bli lika sprudlande glad och kärleksfull, eftersom jag bryr mig. Och jag är väldigt ofta glad och kärleksfull.
Det är så synd att ilska fortfarande är en "ful" känsla, vilket är helt åt helvete enligt mig. Ilska är ingen fulare eller finare känsla än någon annan, den bara är. Men ilska är alltid ett tecken på att personen bryr sig. De flesta kan nog hålla med om att den person som brukar bli argast på dem är mamma, eftersom mamma älskar sina barn och bryr sig om deras bästa. Ilska brukar ofta förknippas med hat, men ilska är minst lika ofta relaterat med kärlek, även om det för många kan tyckas paradoxalt vid första åtanken. Men ju mer man tänker på det, desto mer rimligt känns det: att ilskna människor ofta känner kärlek och passion inför det dem är arga på.
Så, om du har en medarbetare som rycker på axlarna när saker strular sig, eller en kompis som knappt reagerar när du gör något moraliskt tveksamt: Se upp.
 |
| Personerna på bilden har inget med artikeln att göra. |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar