Reflektioner kring Jobbjägaren och arbetsrätt.

För några månader sen annonserade Kanal 5 ut att de ska sända en ny realityserie kallad "Jobbjägaren", där en erfaren jobbcoach tar sig an långtidsarbetslösa. Jag minns när Kanal 5 efterlyste just långtidsarbetslösa men tänkte inte så mycket på det, det kunde ju innebära lite vad som helst, tyckte jag då. Men när Kanal 5 hade presenterat programmet och jobbcoachen Julia i diverse media, så minns jag att min spontana reaktion var "vafan, det finns ju inga jobb, de är arbetslösa av en anledning". Mitt intryck av Julia var att hon var en jobbig hänsynslös kvinna som körde över folk. Bestämde mig ändå för att ge programmet en chans, och kikade på första avsnittet när det hade sänts. Jag hade fel. Julia var inte alls den ragata som jag hade fått för mig att hon var, tvärtom var hon vad man skulle kalla en människokännare. Hon dömde inte ut deltagarna på förhand, utan gick till roten på problemet och började där, och sen arbetade de tillsammans mot ett gemensamt mål: Få jobb. Hon kollade vad deltagarna hade för styrkor och svagheter och såg till att vända dem till deras fördel. Och deltagarna fick jobb (såklart) och så var det lyckligt och bra för alltid. Eller?

Läste precis på Jobbjägarens sida på Kanal 5, och de deltagare som hittills presenterats berättar att de befinner sig i ett osäkert tillstånd, där deras provanställningar har gått ut eller kommer snart gå ut, och att de är tillbaka på ruta ett, i princip. Detta är såklart inte Julias eller Kanal 5s fel (den unge Michel har t.o.m. träffat Julia efteråt), utan det beror främst på de arbetsrättsliga lagarna och reglerna vi har idag. Provanställningstiden får vara upp till 6 månader (LAS 6 §) , och arbetsgivaren kan välja att säga upp anställningen när som helst utan att uppge orsak. Syftet med provanställning är för att arbetsgivaren ska se om hen har nytta av arbetstagaren. Problemet är att denna regel lätt missbrukas av företag som på något sätt vill kringgå LAS (en annan populär metod är att hyra in folk från bemanningsföretag, denna arbetsform ingår nämligen inte i LAS). Inte undra på att många går runt med jobbångest idag. Jobben är för få (utom inom IT-branschen, typ), och om man lyckas få något jobb så kan man vara rätt säker på att man inte sitter säker på sin post. Rätt sjukt, men knappast en nyhet för någon. När LAS och MBL kom så var lagarna tänkta att skydda de svagare, det vill säga arbetstagarna. Idag har det skett så mycket ändringar i dessa lagar att det snarare är arbetsgivarna som skyddas. Men varför? Att ha ett arbete är att säkra sin livssituation: Man får lön så att man kan betala hyra, lån, mat, kläder och köpa sånt man tycker är roligt för pengarna som blir kvar. Arbetar man så får staten skatt, som kan spenderas på välfärd såsom skolor, sjukvård och omsorg. En vinst-vinst-situation för alla alltså.

Det är tal om att öka provanställningstiden till 12 månader (om jag minns fel, upplys mig). Det är alldeles för mycket i mitt tycke, men det motiveras med att "fler företag ska våga anställa". Bullshit. Om ett företag vill anställa så kommer det att göra det, 6 mån eller 12 mån provanställning spelar då ingen roll. Vill ett företag expandera, så kommer det att göra det. Jag tycker att man ska behålla provanställningen på 6 månader, men införa en regel som säger att arbetsgivaren måste motivera varför hen inte vill fortsätta anställningen. Detta för att skydda den svagare parten, den anställda. Motiveringen behöver kanske inte vara lika stark som vid fast anställning (arbetsbrist eller personliga skäl), men ändå skäligt. Visst kan arbetsgivare försöka gå runt regeln och säga "nä, vi har inte råd med dig" och egentligen mena att man inte gillade arbetstagaren, men det lär ju i och för sig märkas om arbetsgivaren anställer en ny person till samma uppgifter och med samma lön. Då kan arbetsgivare kanske åka på allmänt skadestånd enligt LAS, om det nu kan bedömas som en kränkning att bli petad och se någon ny bli anställd för det arbete man provjobbade för. Detta är väldigt problemfyllt och svårt att lösa, men jag kan knappast påstå att de lösningar som tagits fram de senaste åren har varit särskilt hjälpsamma. Tanken var god, men så fel det blev. Gör om, gör rätt, skydda de svagare.

Tills den lyckliga dagen kommer, så hoppas jag att alla jobbcoacher där ute låter sig inspireras av Julia. Hon verkar vara en fin kvinna, och hon gör ett bra jobb, som den David mot Goliat hon är.


P.S. För er som undrar på vilket sätt bilderna är relevanta med texten: De är inte relevanta alls, bara lite foton jag tog i mina tonår.