Jag har alltid, sedan jag fick mens på mellanstadiet, varit rädd
för att bli gravid (och inte upptäcka graviditeten förrns det är försent). När jag var i tonåren så var det för att jag verkligen inte
ville ha en bebbe just då, tiden var inte rätt för mig på något sätt. Jag såg
framför mig hur mitt liv skulle paja om jag fick ett oönskat (men älskat) barn
att ta hand om. Nej, nej, inte bebis för mig. Sen, senare i livet, men inte nu.
Men sen hände något, när jag var 21 och var i en
heteromonogam relation med en cisman. Jag var fortfarande rädd för att bli
gravid, men nu var rädslan annorlunda. Jag var inte längre rädd för själva
bebisen, jag var rädd för något annat. Jag luftade aldrig denna rädsla, mest
för att jag inte riktigt begrep mig på den (och inte skulle begripa mig på den
i flera år framåt). Men jag kom då typ underfund med att jag nu istället var
rädd för hur bebisens pappa skulle reagera på en eventuell graviditet. Jag såg
framför mig hur jag skulle få oändligt med skit fastän graviditeten inte var
planerad på något sätt. Så jag blev ännu räddare för att bli gravid av misstag,
och bar denna rädsla med mig länge, en rädsla jag aldrig kunde förklara för
mig.
Detta var när jag var yngre och innan jag blev feministiskt
medveten (innan jag var medveten om det mesta, faktiskt, gud, ni skulle ha träffat
mig då, eller nej, det skulle ni inte, lol). Först ganska nyligen, mycket tack
vare Fannys blogginlägg om män som inte tar ansvar för sin sperma, så har jag
förstått vad min rädsla egentligen grundade sig i. Jag var som sagt rädd för
pappans reaktion, eftersom jag ”visste” att ansvaret för en graviditet var min
och att skulden därför skulle läggas på mig som var så oansvarig, eller, ännu
värre: att jag skulle anklagas för att ha lurat mannen på sperma för att bli
gravid i smyg because ???????, och sen såklart inte bli trodd när jag hävdade
motsatsen eftersom kvinnor är onda sluga varelser som vill män ont. För det är
nästan alltid mäns första tanke när en kvinna de inte planerat att skaffa barn
med blir gravid av misstag: att hon är djupt oansvarig (för kvinnor är ju det
eftersom de är just kvinnor), alternativt en lömsk och illmarig ”skördetröska”
(vidrigt ord som tidningen Slitz använde i en artikel om det ytterst vanliga
fenomenet ”Kvinnor Som Lurar Män På
Deras Sperma ”) som ljög om att hon åt p-piller.
Nu vet jag såklart bättre. Nu vet jag att en eventuell
graviditet är bådas ansvar, och att män inte kan avsäga sig ansvaret för var
deras sperma hamnar. Hamnar sperman i en fertil fitta så får de liksom räkna
med att det kan bli en graviditet till följd av detta. Vill du som sagt
verkligen inte ha barn, skippa barnalstrande sex eller använd kondom.
Så nu är jag enbart rädd för bebben igen…
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar