Om nätdejting.

Ni som någon gång varit registrerade och någorlunda aktiva på en dejtingsajt, har ni noterat att typ 90% av medlemmarna ALLTID har dessa intressen: träna ("man vill ju inte bli förslappad"), mysa hemma (men även gå ut på krogen och festa) och vara ute i naturen.

Nu undrar jag:

Är det så att samtliga ljuger om sina intressen, för att dessa intressen är "rätt" (finns inga intressen som är rätt, lol) och de vill framstå som mer attraktiva inför andra medlemmar,

ELLER,

Är träningsintresserade och naturintresserade människor som både gillar att mysa hemma och festa ute på krogen oftare sökande singlar än t.ex.kulturintresserade kedjerökare?

Vem vet.

Varför jag fram tills nyligen var rädd för att bli gravid.

Jag har alltid, sedan jag fick mens på mellanstadiet, varit rädd för att bli gravid (och inte upptäcka graviditeten förrns det är försent). När jag var i tonåren så var det för att jag verkligen inte ville ha en bebbe just då, tiden var inte rätt för mig på något sätt. Jag såg framför mig hur mitt liv skulle paja om jag fick ett oönskat (men älskat) barn att ta hand om. Nej, nej, inte bebis för mig. Sen, senare i livet, men inte nu.

Men sen hände något, när jag var 21 och var i en heteromonogam relation med en cisman. Jag var fortfarande rädd för att bli gravid, men nu var rädslan annorlunda. Jag var inte längre rädd för själva bebisen, jag var rädd för något annat. Jag luftade aldrig denna rädsla, mest för att jag inte riktigt begrep mig på den (och inte skulle begripa mig på den i flera år framåt). Men jag kom då typ underfund med att jag nu istället var rädd för hur bebisens pappa skulle reagera på en eventuell graviditet. Jag såg framför mig hur jag skulle få oändligt med skit fastän graviditeten inte var planerad på något sätt. Så jag blev ännu räddare för att bli gravid av misstag, och bar denna rädsla med mig länge, en rädsla jag aldrig kunde förklara för mig.

Detta var när jag var yngre och innan jag blev feministiskt medveten (innan jag var medveten om det mesta, faktiskt, gud, ni skulle ha träffat mig då, eller nej, det skulle ni inte, lol). Först ganska nyligen, mycket tack vare Fannys blogginlägg om män som inte tar ansvar för sin sperma, så har jag förstått vad min rädsla egentligen grundade sig i. Jag var som sagt rädd för pappans reaktion, eftersom jag ”visste” att ansvaret för en graviditet var min och att skulden därför skulle läggas på mig som var så oansvarig, eller, ännu värre: att jag skulle anklagas för att ha lurat mannen på sperma för att bli gravid i smyg because ???????, och sen såklart inte bli trodd när jag hävdade motsatsen eftersom kvinnor är onda sluga varelser som vill män ont. För det är nästan alltid mäns första tanke när en kvinna de inte planerat att skaffa barn med blir gravid av misstag: att hon är djupt oansvarig (för kvinnor är ju det eftersom de är just kvinnor), alternativt en lömsk och illmarig ”skördetröska” (vidrigt ord som tidningen Slitz använde i en artikel om det ytterst vanliga fenomenet ”Kvinnor  Som Lurar Män På Deras Sperma ”) som ljög om att hon åt p-piller.

Nu vet jag såklart bättre. Nu vet jag att en eventuell graviditet är bådas ansvar, och att män inte kan avsäga sig ansvaret för var deras sperma hamnar. Hamnar sperman i en fertil fitta så får de liksom räkna med att det kan bli en graviditet till följd av detta. Vill du som sagt verkligen inte ha barn, skippa barnalstrande sex eller använd kondom.

Så nu är jag enbart rädd för bebben igen…

Lika bra att börja med sexualkunskapen i tid.

Har på senaste tiden sett flera upprörda röster kring det faktum att F! vill införa sexualundervisning för barn som går i förskolan. Jag förstår ärligt talat inte problemet. Självklart ska vi lära våra 4-åringar om penisens och vaginans anatomi, könssjukdomar, olika former av sex (och att vaginalt sex är det bästa), hur en trär på en kondom samt onani.

Jag menar, det är ju ovärderlig kunskap för 4-åringar. Lika bra att börja i tid, liksom.

Den tomma stolen.

Läser "Den tomma stolen" av J.K. Rowling.

Positivt tänkande kan inte ändra på förutsättningarna.

emanu.se

Alla dessa inspirerande coacher som berättar för oss hur vi ska förverkliga oss själva! Och alla dessa fantastiska självhjälpsböcker som ska hjälpa oss att nå våra mål och uppfylla våra drömmar genom positivt tänkande. Jag blir mycket illamående när jag tänker på dessa fenomen som är väldigt talande för vår samtid.

För tänker efter: är det en slump att dessa coacher nästan alltid är vita cismän från medelklassen (ja, ok, ibland är det vita ciskvinnor, om än lite ovanligare)? Är det så att de är extra bra på att tänka positivt (till skillnad från oss andra) eller är det något annat som ligger bakom deras framgångar? Svar: något annat. Och detta ”något annat” stavas förutsättningar.

Vi har nämligen sådana dära strukturella maktordningar i samhället som är hinder för de som råkar tillhöra en eller flera grupper som konstant missgynnas på olika sätt. Dessa grupper är bl.a. kvinnor, rasifierade, hbtq-personer, personer med funktionshinder och de från arbetarklassen (vita män får jobb enbart för att de är vita män medan rasifierade och kvinnor väljs bort för att de är rasifierade och kvinnor, de från arbetarklassen saknar oftare resurser osv) Med andra ord: vita cismän från medelklassen har mycket bra förutsättningar för att nå sina drömmar. Vilket de också oftare gör. Vilket de ofta inte inser. De lyckades ju, så då kan alla lyckas! Alla andra är bara lata, dumma och inte tillräckligt entreprenöriga.

Vi får jämt höra ”sluta aldrig drömma, din dröm kan bli sann!” och får ont i magen, för någonstans vet vi, även om vi kanske inte vet exakt varför, att det inte riktigt är sant. Vi drömmer, och kommer få fortsätta drömma, för vi har inte det som verkligen krävs. Vi har viljan, men vi har inte förutsättningarna, och omständigheterna är oftast inte heller särskilt gynnsamma. Vi kämpar, men det händer ändå ingenting. Dörren förblir låst, och vi får istället nöja oss med att titta ut genom fönstret.

Men vad ska vi göra då!?

Det enda rätta är såklart att genom politiska beslut och resursfördelning se till att alla har samma förutsättningar för att kunna nå sina drömmar, genom att t.ex. krossa patriarkatet och rasismen och utjämna klasskillnaderna. Inte så mycket för att det är så viktigt i sig att nå sina drömmar (eller jo, lite), men mest för att det då samtidigt innebär att en faktiskt har ett bra liv, ett liv fritt från diskriminering. För varför ska det bara vara några få förunnat att slippa ha en massa skit på vägen mot målet?