Remove kebab.

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på denna video i flera dagar nu. Det går fan inte att sluta lyssna.

Barnfria caféer? Ve o fasa!

Orkar inte skriva ett debattinlägg, gjorde en bild istället. Såhär betraktar jag hela barnfrittdebatten (klicka för större bild).

Ge fan i mitt liv.

Jag är en sån där person som aldrig berättar vad jag har för mig, förutom vid vissa olycksamma tillfällen på Twitter. Inte en jävel vet vad jag pysslar med om dagarna, och det är lite så jag vill ha det. Jag pallar inte dela med mig av mitt liv till folk som inte ska bry sig. Men jag tänkte göra ett litet (notera, litet) undantag idag. Ingen särskild anledning egentligen, förutom att den här dagen var osedvanligt händelselös och trist.

Jag har ätit kaviarmackor, besökt AF, läst alla Nanna Johanssons böcker på biblioteket i Mörby, lyssnat oavbrutet på Remove kebab och tittat på Familjebusiness. Visst var det intressant? Nej, jag tänkte väl det. Så sluta fråga om mitt liv i fortsättningen.

När vi ändå är inne på ämnet: Folk (läs: killar) har visst en förkärlek för att fråga mig om mitt, tja, kärleksliv ("jaha, hur går det med kärleken då?" "jaha, träffar du någon? ;)"). Dvs, ta reda på ifall jag är tillgänglig eller inte (som att jag per automatik skulle vara intresserad bara för att jag inte är kär i någon redan, lawl. Get real). Fast de lindar såklart in det i en artig fråga som jag inte svarar artigt på. ANYWAY: var god sluta fråga mig om min civilstatus, då det inte angår er huruvida jag är kär i nån eller ej. Gäller ALLA. Utom möjligtvis mamma och Fridkorg. VARFÖR FRÅGAR NI ENS!?

Gjorde i somras. Fortfarande rolig. Jag är rolig.

Lilla Berlin vs. Kvarteret Skatan

Bara jag som reagerade över att fredagens Lilla Berlin i Metro var VÄLDIGT lik en sketch från Kvarteret Skatan...?

 

 

 

Varför komplimanger förstör.

Det var från Lady Dahmer som jag första gången stötte på tanken om att inte ge komplimanger till sina barn. Först tyckte jag att idén var märklig, ska inte man bekräfta sina barn? Men när jag läste hennes argument och tankar kring detta, så framstod det som så självklart: Barn mår inte i längden bra av komplimanger. Man ska bekräfta deras person, inte utseende och prestation. Jag tänker inte upprepa alla hennes argument, ni får läsa dem själva. Jag tänkte mest berätta om varför jag tycker likadant.

Komplimanger har genom hela mitt liv varit mitt livselixir. Jag kände mig väldigt sällan uppskattad för den jag var, utan fick bara bekräftelse när jag presterade. Så jag presterade. Jag var bäst i klassen, så småningom ett MVG-barn. Jag fick rå-ångest om jag "bara" fick ett VG - det betydde ju att jag inte dög! För jag hade aldrig känt att jag dög som jag var. Nog för att jag var skitjobbig som barn, men lite kärlek och omtanke hade ju inte direkt skadat. Då hade jag kanske inte känt samma självhat som jag gjorde som barn och tonåring, och som vuxen för den delen. Mitt självförtroende boostades av alla komplimanger (smart, begåvad, intelligent, duktig, bildad, fantasirik, you name it), men självkänslan var bottenlåg. Jag minns att vi i lågstadiet arbetade med en bok som hette "Jag duger". Jag hatade den boken, för jag kände aldrig att jag dög. Aldrig. För det var så svårt att få kompisar och ingen förstod mig och jag förstod ingen. Det var många kärlekslösa år i skolan. Klasskamraterna avundades mitt intellekt, jag avundades deras vänskap.

Så småningom började jag intressera mig för mitt utseende, och då blev bekräftelse som en drog. För fick jag inte komplimanger och uppmärksamhet så dog jag lite på insidan. Så såg min tonårstid ut, och det var först när jag var kanske 20 som jag sakta men säkert slutade bry mig om vad andra tyckte om mitt utseende, och jag slutade bry mig helt om det relativt nyligen, något år sen kanske. "Men du sminkar ju dig och klär dig astufft och snyggt fortfarande?" kanske någon som känner mig skulle säga. Och ja, det är helt sant. Jag sminkar mig, jag gillar att styla mig på olika sätt och jag varierar frisyren. Men jag gör det numera utan en endaste tanke på vad andra ska tycka (läs: "kommer de gilla hur jag ser ut?"). Jag ser ut som jag gör för min skull, efter vad jag gillar. Detta hade varit otänkbart i tonåren. Jag ser inte ut som jag gör för att få komplimanger, vilket många antagligen inte tror på. Men, inte mitt problem. :) Vill jag vara "ful", dvs osminkad, med trista kläder och ostylat hår, då jävlar är jag "ful", oavsett vad andra tycker. Oavsett vad killen jag är kär i tycker. Andras åsikter är inte viktiga. Jag önskar att jag hade resonerat likadant under mina bekräftelsehoriga tonår. Eller att någon hade slagit mig hårt i ansiktet och berättat hur idiotiskt mitt tankesätt var.

Idag mår jag rätt bra, och känner inte samma självhat längre. Jag har sakta men säkert insett att jag duger som jag är, vare sig jag får komplimanger eller ej. Men det har inte varit lätt ska sägas. Likt Lady Dahmer har jag mer och mer slutat att komplimera vänner och bekanta, i synnerhet deras utseenden, och jag blir irriterad när andra komplimerar mitt utseende. För det är en så onödig sak att komplimera. Folk ska få kärlek och bekräftelse för den dem är, inte för hur de ser ut, eller presterar för den delen.

För inte fan kommer det ut något bra i komplimanger.

Jag var dock cool som 20-åring.

Dokumentärer om evolution.

De flesta som känner mig, eller i alla fall intresserar sig det minsta om mina förehavanden, har knappast missat att jag är extremt intresserad av evolutionsbiologi. Det är nog det intressantaste jag vet tror jag.
Så på begäran gjorde jag en Youtube-playlist med bara dokumentärer om just evolution. Jag gjorde den lite hastigt och lustigt och än så länge är det rätt få filmer i den (ja, jag har sett alla så jag vet att de är bra), men det kommer såklart fyllas på allt eftersom. ENJOY!

Misogynt icke-sex i stressat Japan - och i Sverige?

Japan.

Nämn Japan, och de flesta tänker, utöver tv-spel och anime, på bisarr tecknad porr, s.k. hentaiporr. De flesta är nog överens att Japan producerar de mest udda sexfantasier vi kan hitta i tecknad form, och rimligtvis borde det liggas hejdlöst mycket i detta speciella land, då de verkar vara helt besatta av sex.

Eller?

Härom veckan såg jag en dokumentär på SVT Play (fyfan vad jag älskar den hemsidan f.ö.) som handlar om japaners sexvanor:
"I Japan har det blivit vanligare att par i fasta relationer inte har sex med varandra. Många har tappat lusten och lever utan intim närhet. Dokumentären intervjuar både kvinnor och män om detta fenomen. Lösningarna kan vara kommersiella och sexindustrin anpassar sig till de behov som "autoerotiken" kräver. Detta gör också att det föds färre barn och om den här trenden fortsätter, betyder det att Japans befolkning kommer att ha minskat till hälften år 2050."

Det jag minns tydligast från när jag såg dokumentären är att jag först fylldes av en starkt surrealistisk känsla. Hur kan man inte gilla att ligga med sin partner? Men när jag fortsatte titta insåg jag att det var männen som inte var intresserade av att ligga med sina partners, kvinnorna däremot längtade efter hett sex med sina makar. Men vänta, inte kan väl männen bara att ha tappat all sexlust bara sådär? Nejdå, sexlusten fanns kvar, men männen vände sig istället till sexshops och runkbås, onani var grejen. Motivering? Det var så jobbigt och ansträngande att ha sex med sin kvinna, eftersom hon också ville njuta.

 Jo, ni läste rätt. De brydde sig inte om sin kvinnas njutning, utan föredrog istället onani. Ur ett feministiskt perspektiv är detta förkastligt. Har jag förstått det rätt så har Japan en tradition av att kvinnan pysslar om sin man, även erotiskt, och ställer hans behov framför hennes egna (liknande tradition finns förstås i västvärlden). När kvinnorna sedan tar för sig och kräver jämställdhet i sängen (och relationen) så flyr männen till sexshops, privata barer och öronsnibbsmassöser, allt för att slippa möta sin partners behov. De skyller på lathet och stress, men svaret är inget annat än misogyni. För samtidigt som männen flyr sina "krävande kvinnor", ökar efterfrågan på sexrobotar.

Dessa robotar, extremt välgjorda, är förstås perfekta ur den misogyna mannens perspektiv: De är vackra, de är skräddarsydda efter männens egna önskemål (stora eller små bröst? Hårig eller hårfri fitta? Blå ögon, bruna ögon? Blond, brunett, rödhårig?), och, det absolut viktigaste: De är helt kravlösa. De kräver inte bra sex som verkliga kvinnor gör. Det som är intressant är att unga kvinnor i sin tur anstränger sig hårt för att se ut som dockor och lolitas, då det är det kvinnliga idealet där (sjukt). Och det är skrämmande att denna dåliga syn på kvinnor är en så pass socialt accepterad norm i Japan: Kvinnor som har en egen vilja är "jobbiga".

Det som även är intressant är att männen inte vågar berätta för sina partners vad de har för sexfantasier, eftersom "man bara inte berättar för sin flickvän vad man tänder på". Men vem fan ska man annars berätta för? Antar männen att flickvännerna inte KAN ha udda och perversa fantasier? Föga förvånande så är det inte så vanligt att japaner kommunicerar med sin partner, vilket man kan undra vad det beror på.
Jag inser mer och mer hur komplext detta problem är, och att det är svårt att peka på en enskild faktor till varför japaner slutar ligga. Men misogynin har en starkt bidragande orsak, det kan nog ingen förneka.

Den stora frågan är: Är denna syn på kvinnor lika utbredd i Sverige? Lika socialt accepterad? Är vi på väg åt samma håll som Japan, eller kanske åt motsatt? Vad är orsaken till att Japan har satt världsrekord i sexuell avhållsamhet? Internet, hentai, stress, feminism?

Vad tycker och tror ni?