Varför våra anledningar att inte skaffa barn inte är dumma.

Roade mig för några veckor sen att googla på "reasons for not having kids" eller vad det nu var, och då dök detta blogginlägg upp (jag har länkat den via unvis.it, don't worry). Det är skrivet av en jättejättearg man som är jättearg på alla som väljer bort föräldraskapet. Inlägget heter "Why Your Top 10 Reasons For Not Having Kids Are Stupid - For the umpteenth time: The hour glass of your fertility turns upside down at 30, and five years later it’s all but drained."

Jag tänkte att vi kunde gå igenom det tillsammans! Kul va? Ja! Vi kör punkt för punkt enligt hans lista för enkelhetens skull.

1. Ew, Diapers? Gross

Alltså, det är inte SÅ äckligt att byta bebisblöja... på riktigt. Men det vore jävligt nice att slippa behöva göra det 2 miljarder gånger per dag, mest för att det är ett avbrott från intressantare saker. Jag byter inte blöjor nu och det är ganska skönt faktiskt. Jag har bytt blöjor på löpande band (jobbat på förskola) och det var ändå ok eftersom jag fick betalt för det... men tänk att sen spendera halva sin fritid med det. Njae. Kanske ej värt det.

2. I Hate Kids

Ja alltså, en del gillar inte barn? Jag gillar barn men skaffar inte barn ändå. Få personer hatar sina avkommor, men frivilligt barnlösa brukar inte gilla barn eftersom de kräver tid och tålamod de inte har, eller vill ge. Deal with it lol.

3. I Just Don’t See the Appeal
"Do me a favor. Smell a baby’s breath and get back to me." Ja alltså, den bebisen kommer växa upp snabbt och inte ha en nice andedräkt längre. Om det är därför du skaffar barn... I feel sorry for you.

4. Only Egomaniacs Have Kids

Nej, det är inte sant. Men jag tycker det är egoistiskt att skaffa barn. Men det är ju min åsikt.

5. I’m Too Selfish

Well, om du är för självisk, då är det otroligt bra att inte skaffa barn. Om du trivs bra med att bara ha dig själv att se till, fortsätt med det. Ditt ofödda barn tar inte skada av det, PROMISE. Jag skulle snarare kalla det altruistiskt att inte skaffa barn. Men det är ju bara min åsikt.

6. The World Is Overpopulated

Att den här mannen ens försöker argumentera emot denna punkt är otroligt roande. No words needed.

7. My Parents Were Horrible and I Don’t Want to Repeat That

Det är inte alls säkert att du återupprepar det. Men din rädsla är legitim och du behöver inte skaffa barn.

8. It’s No Big Deal If I Don’t

Nä, alltså... nä. Det är det faktiskt inte. Skribenten ojar sig över att mänskligheten riskerar att dö ut men no worries, vi är inte där.

9. It’s Too Expensive

Ja, det är dyrt att ha barn. Nej, alla har inte råd med barn egentligen, men de skaffar barn ändå av olika skäl. Lösningen är ju såklart inte att ta barnen ifrån dem, utan bättre socialt skyddsnät så att föräldrar har råd att vara föräldrar. Men känner du att du inte har lust att lägga ned pengar på barn, gör inte det då. Inte svårare än så. Som sagt, ett ofött barn tar inte skada.

10. We’re Not Ready

Jadu... lösningen är knappast att stressa sig fram ett ej övervägt beslut. Ingen är väl egentligen nånsin redo eftersom barn vänder upp-och-ner på tillvaron, men en del är villiga att skaffa barn ändå, andra känner "nja", och det är ok.

Det är kul att han inte har några rationella argument till att skaffa barn, enbart emotionella. Men så var det med mig förut. Jag ville skaffa barn av emotionella skäl men försökte få det att framstå som ett väl avvägt beslut. Det var det ju såklart inte. När jag började fundera på exakt varför jag ville ha barn så hittade jag inte ett enda rationellt skäl till att göra det. Jag ville ha barn för att typ, fylla upp ett tomrum i mitt liv. För att känna mig viktig. För att ha en go unge. Enbart för min skull, inte för barnets. Så jag avstår nu biologiska barn just därför.

Barn?

Det är lite lustigt egentligen. Jag har sedan jag själv var barn velat ha barn som vuxen. Jag älskar barn och har alltid sett mig som en framtida mamma. Jag har kvar en Einstürzende Neubauten-tröja som jag hittade på golvet på nämnda bands konsert som 18-åring; den passar en ettåring och jag har alltid tänkt att mina barn ska bära den tröjan. Jag har halvt planerat mitt liv för att det ska finnas rum för barn i det. När jag dejtat nya personer så har jag försökt nämna så tidigt det är lämpligt att jag vill ha barn, och dumpat eller blivit dumpad av personer som inte vill ha barn. Jag har helt enkelt försökt skottsäkra mitt liv för en framtid med mina avkommor.

Men så började jag tänka.

För några veckor sen började jag på allvar fundera på varför jag så gärna ville ha barn. Vad var det som gjorde att jag ville bilda en biologisk familj? Jag har till och från i mitt liv känt "usch, vill inte ha barn" men det har bara varit en känsla, som dessutom gått över. Men nu ifrågasatte mig själv för första gången någonsin. Exakt varför ville jag ha barn? Ju mer jag tänkte och reflekterade, helt ensam dessutom (ett sånt här ämne bollar jag inte gärna med andra innan jag kommit fram till en egen slutsats), så insåg jag det otroligt uppenbara: för min egen skull. För att vara mer exakt: av egoistiska skäl. Jag ville ha barn för att förgylla mitt liv, för att få en mening med livet, eftersom barn sägs vara meningen med livet. För att fylla tomrummet inom mig. För att jag ville få utlopp för mina moderskänslor. För att jag ville ha någon att ta hand om. Jag jag jag. Hela tiden jag.

Det kändes ganska skevt, särskilt då jag inte ser mig som en egoistisk person. Och det kändes ännu skevare när jag verkligen funderade på vad det innebär att bli förälder. Nej, jag pratar inte om sömnbrist, sämre sexliv och mindre pengar, som ju ofta nämns som argument för att inte skaffa barn. Vad jag pratar om är något som de flesta kanske inte riktigt reflekterar över, eftersom det ses som en självklarhet att "bli vuxen, ta ansvar och skaffa barn" (vad fan det nu innebär. Ta ansvar för att ytterligare öka på jordens överbefolkning? Jag vet inte), och självklarheter ska liksom inte reflekteras över.

Jag pratar om makten det innebär att bli förälder. Nej, jag pratar nu inte om att föräldrar har juridisk, social och ekonomisk makt över sina barn. Jag pratar om något djupare så, nämligen makten det innebär att skapa nytt liv. Skapa nytt liv, något som många ser som det häftigaste som en kan göra. Bli gravid, föda ett barn, från sin egen kropp, wow! Naturens under! Ja, det är rätt fascinerande, men det var inte riktigt det jag pratade om heller.

Att vara förälder innebär att du tagit makten att skapa nytt liv, ett liv som inte bett om att existera. Ditt barn existerar för att du ville det. Ditt barn har aldrig uttryckligen bett om att bli född. Det är inte som att det svävar omkring en massa själar här i världen som väntar på att få återfödas i en fysisk kropp i form av ett nyfött barn och du nu ska lyssna efter deras längtan att få komma till jorden. Innan du födde ditt barn så fanns det inte. Alltså, det fanns verkligen inte. Inte i någon form. När ditt barn föds så kommer den med tiden att forma ett medvetande, det vi brukar kalla själ.

Och det är här det svider så hårt i mig inför tanken på att föda ett barn. Detta barn, mitt barn, kommer att växa upp precis som jag gjorde. Oavsett hur bra förälder jag kommer vara så kommer detta barn fundera på varför det ens existerar. Kanske önska att den aldrig blev född, eftersom den då aldrig hade existerat. Den kommer att leva med samma existentiella ångest som jag, och likt mig ibland bryta ihop inför tanken på att detta inte är för evigt.

Att utsätta mitt barn för detta, bara för att jag ska få en mening med livet, känns otroligt egoistiskt och elakt ärligt talat. Och jag kan förhindra detta, genom att inte välja barn. Jag älskar mina framtida barn, det är därför jag inte föder fram er. För ni är värda något bättre än att existera med all den ångest det innebär att vara en dödlig människa.

Sexleksaker att hotta upp ditt sexliv med.

Letade efter lite sexleksaker på nätet och insåg att det definitivt finns något för alla.

LoveBotz Robo Fuk justerbar sexmaskin

Har män nånsin varit så överflödiga som nu?

Bree Olson cyberskin deep throat stroker

Let me out

 

Pls knulla min hjärna

Sqweel 2 oralsex-simulator

 Flapp flapp flapp flapp flapp

The Cone hands free vibrator

Fungerar perfekt när du vill chilla med bok eller tidning

TwerkingButt Deluxe

Detta är framtiden, lösrumpor som twerkar medan du tittar på sexiga videos i dina VR-glasögon och lyssnar på din favoritmusik

Rockbox 2 Pleasure Power Tool

Det är alltså inte en lövblås eller nåt du använder för att spela datorspel med

Fleshlight Quickshot Boost

They see me rollin'

Doc Johnson Sasha Grey UR3 Deep Throat

Påminner mig om denna

Pipedream Peek A Boo Pussy Onani Sleeve

Opening the gates of hell

Fifty Shades of Grey silverslips

Jesus christ hur har vi kunnat klara av att ha ett sexliv innan denna slips?

Perfect Fit Ball Stretcher

Ja jag vill stretcha min pung med hjälp av ett däck

The Ass Midget

Oumbärligt med en tomte i röven

Rosebuds anal jewelry large draphin

Knack knack

Rosebuds anal jewelry large skull

Thank mr skeltal

Screaming O Sport

Kanske greppleksak för bebisen?

Bonnie Rotten See me squirt

 

Slicka lite bara så sprutar hon. Precis som det funkar i verkliga livet alltså

Fuck My Cock

 

Jag säger bara:

Pipedream Vagin Toy med sexräknare

För alla osäkra tonårspojkar: en fleshlight som räknar antal juck. Bra att öva på innan du får fett på sylen

Jag saknar mig.

Så många gånger jag klickat in på min egen blogg och stirrat dumt på den. Sett att inläggen längst ner på första sidan är över ett år gamla. Blivit påmind om min egen inre tomhet som uppenbarligen inte har något att säga längre. Denna tomhet. Denna tomhet som egentligen alltid funnits med mig sen många år tillbaka, men som lyckades övervinnas ett litet tag för några år sen, när mitt inre inte kändes så tomt. Nej, mitt inre höll på att sprängas av allt jag tänkte på och ville säga. Och jag producerade så mycket. Det tog aldrig slut, jag var tvungen att stanna upp och försöka behärska mig själv.

Blir påmind om ett tid i mitt liv som var så kort, och som försvann. Nu, tillbaka till stumheten. Jag säger inte så mycket överlag, jag tänker inte så mycket överlag. Pratar inte så mycket med någon, har nästan aldrig något att säga. Det är så svårt att prata. Krystar fram någonting konstigt enbart för att bryta tystnaden. Detta krystande har inte nått bloggen, som tur är. Istället har den ekat tom, i brist på krystande. Det är lite av en sorg för mig. Inte att jag skulle ha tappat läsare eller så (det gör mig detsamma faktiskt), utan att jag är så så så tom. Jag bubblar aldrig. Jag övervälls aldrig. Jag fördriver tiden med sånt som är roligt men jag saknar min röst. Saknar manin. Saknar känslan av att jag kunde erövra världen med mina ord. Jag saknar så mycket. Det som var finns inte längre i en utdragen version, det är borta, i ett slags nostalgiskt skimmer. Och nu sitter jag bara och stirrar dumt på min blogg.

Älskade Kurt.

När Kurt vågade sig upp i min säng första gången.

Jag gråter.

Jag klappar min älskade katt Kurt, som igår tillät mig att få klappa honom för första gången sen jag fick hem honom från katthemmet den 8 maj. Nu böjer han ned huvudet försiktigt, signalerar att jag ska klappa honom på huvudet. När jag stryker med handen över hans rygg så njuter han i fulla drag, blundar och spinner.

Jag inser att detta antagligen är första gången i hans liv som en människohand har rört vid honom på ett mjukt sätt. Inte förrän han fångades in för ungefär ett år sen av kattvänner hade han haft någon relation till människor. Han är med största sannolikhet en utefödd katt, alltså en katt som föds av en hemlös katthona, och han fångades in när kattvännerna fick reda på att en gårdsägare hade hotat med att skjuta Kurt eftersom Kurt bråkade med gårdsägarens katter. Han fick komma till ett katthem där han fick veterinärvård och började socialiseras, alltså vänja sig vid att vara med människor. Dessa volontärer har gjort ett fantastiskt jobb med Kurt, likt många andra förvildade katter de hjälpt.

När jag besökte katthemmets hemsida första gången, mest för att se vad de har för katter och hur de arbetar, så fastnade jag omedelbart för Kurt. Hans försiktiga uppsyn och sorgliga bakgrundshistoria rörde mig. Sen när jag hälsade på Kurt de första gångerna på katthemmet så berättade de att han är en jättefin, intelligent och snäll katt, men som inte vill att någon ska komma för nära, särskilt med händerna. Jag var den första som visade seriöst intresse för honom, enligt volontärerna. Det är kanske inte så konstigt: vem är intresserad av en katt som inte låter en komma nära, som inte vill bli klappad och gosa med en? Varför skulle en välja en skyggis som Kurt när det fanns jättegosiga och sociala katter på katthemmet, redo för att hoppa upp i ditt knä? Men jag valde honom. Jag valde honom eftersom jag anser att alla katter har rätt till ett gott hem, och jag ville ge honom det bästa tänkbara hem han kunde få efter år av hemlöshet. Och för att han var så söt, såklart. Jag har skämt bort honom å det grövsta, inte minst med kärlek och tålamod.

Det finns många hemlösa katter i Sverige, uppskattningsvis 100 000 katter, och många är ättlingar till övergivna sommarkatter som dumpas när familjen åker tillbaka till stan. Andra är sådana som rymt eller gått vilse. Största orsaken till att det finns så många hemlösa katter är för att katten har så låg status. De dumpas utan problem med argumentet "de klarar sig, de kan jaga möss och hitta ett ställe på vintern att sova" (vilket är ironiskt då katten från början är en ökenkatt och absolut inte anpassad för vårt kalla klimat), och för att så många struntar i att kastrera sina katter, både hanar och honor. Såvida du inte ska bedriva seriös avel så bör du kastrera dina katter, vare sig de är innekatter eller utekatter. Och framförallt ska du inte köpa katter av oseriösa avlare (en vet att avlaren är oseriös när den tar typ 100 kr för en kattunge).

Vill du skaffa katt? Åk till ditt närmsta katthem och hälsa på. Där finns många katter som letar efter ett hem, fyllt med kärlek, mat och leksaker. Många av katterna där är utefödda och hemlösa, precis som Kurt var. De vill också ha kärlek, ett varmt hem där de får känna sig trygga. Även den mest skygga katt kan bli din bästa vän, en kompis som värmer din säng på natten och jamar efter din uppmärksamhet och som möter dig när du äntligen kommer hem.

Du är inte hysterisk när du reagerar på förtryck.

Denna text publicerades ursprungligen i Hey Sugar Magazine år 2014. Jag skrev krönikor om feminism där och tycker det är synd att de försvunnit i och med att sidan lades ned, så jag tänkte återpublicera alla.

De flesta tjejer som någon gång har varit i en nära relation med en kille har fått höra att vi är hysteriska, att vi överreagerar, att vi är överkänsliga, att vi kanske har pms när blir arga på honom. Du får höra att du kräver för mycket, att du blir arg över ingenting, att du övertolkar i princip allt han säger och gör. När du är ledsen så är det som att han inte märker någonting, samtidigt som en tjejkompis tycks läsa dina tankar och genast frågar ”hur mår du?”. Du å din sida ser genast om han är nere, och genast är du där och ger honom omtanke och tröst och undrar varför han så sällan gör samma sak tillbaka. Vem vet, vi kanske kräver orimligt mycket? Vi kanske har misstolkat allting? Tänk om han har rätt?

Så vi börjar tänka ”han har nog rätt, det var inget, jag överreagerar bara”, samtidigt som något oförklarligt gnager inom oss. Vi börjar klandra oss själva för att vi blir arg för minsta lilla, vi lägger band på oss och gör vad som helst för att inte liknas med de s.k. hysteriska kvinnorna som det spys hat över i Flashback-forumen. Fastän killen ifråga säger och gör saker som inte bara känns orättvisa utan också orätt, så håller vi tyst. Vi vill ju inte vara en sådan där hysterisk flickvän, vi vill vara en bra flickvän, men det är så svårt att vara det när vi enligt omgivningen och alla påstås leva jämställt fastän det ofta känns tvärtom: Vi ger mer än vi får, vi får höra att vi är hysteriska, gnälliga och provocerande när vi blir arga, när vi blir ledsna får vi höra att vi ska ”rycka upp oss”, samtidigt som killen vägrar förstå vårt perspektiv och ursäktar sig med att ”bara vara sån”.

Är det inte rätt orättvist? Är det inte förtryck?

Jo.

Det ÄR orättvisa och förtryck att du ger så mycket mer än vad du får. Det ÄR orättvisa och förtryck att han ger sig själv rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, men aldrig tvärtom. Det ÄR orättvisa och förtryck att han tycker du ska ”rycka upp dig” när du är ledsen, istället för att trösta.

För du är inte hysterisk, du är inte gnällig och du är inte ute efter att provocera. Du gör något helt sunt: du reagerar på förtryck. Men du får lära dig det motsatta, nämligen att du reagerar på ingenting alls (eftersom förtryck mot kvinnor ”inte finns” i vårt moderna jämställda samhälle) (haha). Det är inte så konstigt, egentligen. Hela vår värld är uppbyggd av män och för män (i synnerhet vita sådana från medelklassen, men nu håller vi oss till män), och allt män gör kommer verka rimligt och rätt, eftersom de är män och gör som män säger: Säger män att förtryck inte finns, ja, då finns inte förtryck. Medan det kvinnor gör är fel och avvikande (eftersom vi är, tja, kvinnor), såtillvida vi inte gör som männen vill och säger: då gör vi rätt (läs: är en snäll flickvän som inte är ute efter att bråka hela tiden). Männen tar sig rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, och eftersom vi lever i ett manssamhälle så kommer du tycka att han har rätt och du kommer att ta över hans definition av dig och själv tycka att du är hysterisk, gnällig och provocerande. Det är bara det att hans definition av dig och situationen är fel. Jag vill att du ska veta det. Nu är det bara upp till männen att inse samma sak.

Vi har inte råd att rivalisera med andra kvinnor.

Denna text publicerades ursprungligen i Hey Sugar Magazine år 2013. Jag skrev krönikor om feminism där och tycker det är synd att de försvunnit i och med att sidan lades ned, så jag tänkte återpublicera alla.


Att vi kvinnor har mindre makt än män är inget nytt. Att vi kvinnor värderas lägre än män är inte heller något nytt. Genom årtusenden och århundraden har kvinnor saknat politisk, ekonomisk och social makt och förpassats till hemmen, utanför det offentliga rummet. När kvinnor har isolerats i hemmen så har de inte bara isolerats från omvärlden i stort, utan även från sina medsystrar, andra kvinnor. När kvinnor inte träffats så har de inte kunnat prata med varandra om sina upplevelser, om hur det är att leva i ett samhälle där kvinnor är mindre värda än män. Och när kvinnorna inte har kunnat prata med varandra om sina upplevelser så har de inte kunnat organisera sig mot förtrycket. Det är när kvinnor organiserar sig som förändringar sker. Vi har sett det under rösträttsrörelsen vid förra sekelskiftet, och vi har sett det under den feministiska rörelsen under 60/70-talet: Kvinnor som kommit ut ur hemmen och börjar dela erfarenheter med varandra, vittna om våld och förtryck från män.

Idag är inte kvinnor förpassade till hemmen i samma grad. Vi kvinnor har möjlighet att kommunicera med varandra i betydligt högre grad än för bara 10-15 år sedan, mycket tack vare internet. Vi träffas på jobbet, vi träffas ute, vi träffas på nätet. Vi har större möjligheter att organisera oss mot förtrycket som fortfarande pågår mot oss. Men ändå gör vi inte det. Varför?

Svaret heter splittring. Eftersom vi kvinnor inte har några hinder för att träffas och prata, så tar patriarkatet till sitt effektivaste vapen mot feminismen: internaliserat kvinnohat, eller enklare uttryckt: få kvinnor att se varandra som sina fiender och män som kompanjoner.

Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt. Att säga till kvinnor ”du är inte som alla andra kvinnor, du är mycket roligare/smartare/vettigare/etc” är ett vanligt uttryck. Nog har du väl hört det någon gång? Vi får helt enkelt lära oss att det som anses vara kvinnligt är sämre än det som är manligt, vilket gör att vi kvinnor lär oss att ogilla feminina kvinnor (”dumma våp”), och istället söker upp mäns bekräftelse. För vi kvinnor får lära oss att vårt värde, inte bara som kvinna utan som människa, bekräftas av män. Detta uttrycker sig på olika sätt, t.ex. att vi konkurrerar om männens uppmärksamhet. Vilken kvinna får flest likes på Instagram, vem får störst beundrarskaror på fester, vem lyckas hålla liv i sitt förhållande längst? Och vi blickar ilsket mot andra kvinnor som lyckas bättre än vi med att attrahera männens uppmärksamhet, för att sedan vända oss mot spegeln och hata det vi ser och andra kvinnor. Men kan vi klandra kvinnor som försöker överleva i patriarkatet genom att spela enligt männens regler? Nej. Som gör sig snygga för att få fördelar från män, de som har makten men inte vill dela med sig av den? Nej. Kan vi förstå kvinnan som känner sig hotad av andra kvinnor, när det bland tio poster bara finns en som är reserverad för kvinnor? Ja. Är det rätt strategi att känna sig hotad av andra kvinnor och istället samarbeta med män? Nej.

För det är trots allt män som förtrycker oss på ett strukturellt plan: ändå ser vi otroligt nog andra kvinnor som fienden. Vi får lära oss att kvinnor är intriganta och bara vill skvallra och snacka skit. Detta är en av många patriarkala myter, som har ett enda syfte: Fortsätta förtrycka kvinnor. För ser vi andra kvinnor som rivaler och vi splittras som grupp av den anledningen, så försvagas vårt motstånd mot förtrycket. Istället för att känna samhörighet med andra kvinnor, så väljer vi då att känna samhörighet med män, som vi fått lära oss är bättre än kvinnor. Vi har fått lära oss att det som är manligt är finare än det som är kvinnligt, och vi lär oss att förakta andra kvinnor.

Sluta kalla andra tjejer för horor, slampor, fittor och kärringar. Misstro aldrig en kvinna som vittnar om våld och övergrepp från män: Det sprids en myt om att kvinnor falskanmäler våldtäkter, och även denna myt har till syfte att behålla den patriarkala strukturen. Se samtliga kvinnor som dina medsystrar och backa upp dem när de utsätts för t.ex. sexistiska kommentarer, även om du avskyr kvinnan i övrigt. Sluta jaga bekräftelse från män och sök istället upp systerskapet. Bli inte smickrad när en man säger ”du är inte som alla andra tjejer”. Kvotera in kvinnor och arbeta aktivt för att få in kvinnor i arbetsgrupper av olika slag. Rekommendera kvinnor till olika uppgifter. Hacka inte på kvinnor som inte tar plats. Förstå kvinnor som gör sig till för män och uteslut inte dem ur systerskapet. Det handlar inte om att du ska älska alla kvinnor, det handlar om att du ska känna solidaritet med dem, och tillsammans kämpa mot patriarkatet.

Sluta aldrig att göra motstånd efter egen förmåga.