Självmanshat.

Jag tänker såhär:

Hade jag varit man och icke-feministiskt medveten så hade jag hatat min blotta existens.

Jag hade hatat att jag sen barnsben pressats in i en våldsromantiserande maskulinitet, där det inte finns utrymme för svaghet och, typ, känslor.

Jag hade hatat det faktum att jag tydligen är en våldtäktsman av naturen, att jag inte kan kontrollera mig själv så fort jag ser lite bar kvinnlig hud, eftersom det är det vi alla får lära oss i vår våldtäktskultur.

Jag hade hatat det faktum att jag tydligen är en andra klassens förälder, att jag är oförmögen att ta hand om mina egna barn.

Jag hade hatat det faktum att min manlighet, och därmed min även existens, hänger på så konstiga saker som muskler, framgång och hur beskyddande jag är.

Jag hade hatat min spegelbild.

Sen hade jag anammat feminismen.